Värnamovisan.

Jag sjunger till positivets toner
En sång om kärlekens ljuva zoner,
En sång om kärlek och hopp och tro
I Apladalen i Värnamo.

Det var en yngling som hette Petter,
Från Västbo socken, Hult gården heter:
Han svarvar pinnar, det må ni tro
På stolfabriken i Värnamo.

En afton gick han till gröna lunden,
Att promenera i aftonstunden,
Han gick sen solen sig lagt till ro
Till Apladalen i Värnamo.

På vägen mötte han en vacker flicka,
Som kärleksfullt uppå honom blicka!
Han lyft´ på hatten och sa: Månntro
Är fröken hemma i Värnamo?

Ack nej i Östbo där är jag hemma,
Min far är bonde, mitt namn är Emma.
Jag ämnar här blott en tid att bo
Och lära sy uti Värnamo.

Då bjöd han henne helt artigt armen.
Från deras hjärtan i ungdomsbarmen
Nu byggde Amor helt snabbt en bro
I Apladalen i Värnamo.

Och nu sa Petter: Min flicka rara!
Säg vill du ja på min fråga svara?
Säg, vill du svära mig evig tro
I Apladalen i Värnamo?

Ack ja, sa Emma: Min Petter kära
Att dig tillhöra det vill jag svära,
Till hösten kunna vi sätta bo
I Apladalen i Värnamo.

De sutto ännu i många timmar;
På sällhetsvågor snart Petter simmar.
Han var så glad, så han ropte: Tjo!
I Apladalen i Värnamo.

Men hem till Östbo hon styrde färden
Och glömde sedan där ut´ i världen
Att Petter hon svurit evig tro
I Apladalen i Värnamo.

Med sorg i hjärtat och dystra tankar
Då till Amerikat Petter vankar
Han suckar ofta: How do you do
I Apladalen i Värnamo?

Därför I gossar här uti salen,
Ta´n er tillvara för kärlekskvalen,
Ty vet att falskhet kan även bo
I kvinnohjärtan i Värnamo.