Svenska kungar och drottningar 1521-1818

Störst bland Sveriges konungar räknas med skäl den man, som "väl kunde förlikna sig med konung David, vilken Gud av en herde gjorde till en regerande herre över sitt folk."
Då Gustav Eriksson, en biltog ridderlig yngling, allenast några och tjugu år gammal, "måste i skog och öde fjäll sticka sig undan för fiendens blodiga svärd," bodde dock redan i hans bröst den härskareande, full av framtid, som en dag skulle kuva och ordna alla de jäsande partierna inom Sveriges rike.
Befrielsekriget, som börjades med ett par hundrade dalkarlar uppe i fjällbygden, räckte icke mindre än tvenne år, och utfördes icke heller såsom ett sammanhängande fälttåg. Skaror av bönder samlades och belägrade de slott, som Danskarne innehade, ävensom de fästen, där många av Sveriges ädlingar på egen hand försvarade sig emot allmogen.
Det mod, den djärvhet, som icke känner någon tvekan, så snart det gäller ett stort mål, ägde Gustav i så hög grad, att just under mödorna av hans första storverk, befrielsen, tanken på och förberedelserna till det andra, reformationen, levde i hans verksamma själ.
Det var ett faderssinne, som gjorde att han ansåg Sveriges rike såsom sitt hus och dess inbyggare som sina barn. Slutligen delade han, genom sitt testamente, hela riket emellan sina söner, emedan han ansåg det såsom sitt arv och eget.

Katarina av Sachsen-Lauenburg
(1513-1535)
Drottning 1531-1535

Moder åt en av Sveriges olyckligaste konungar, har drottning Katarina, kanske just för sonens skull, också förlorat mycket i eftervärldens högaktning.
Hon var furstedotter, och hon bortrycktes från hemmet till ett land, vars då mer än vilda natur och obildade seder för henne hade föga glädjande; hon förenades med en make, vilkens storhet hon ingalunda förmådde fatta och därföre icke heller älska; den tron; på vilken hon upphöjdes, tyckte hon mer än en gång svikta; och det är åtminstone säkert, att hon förenades med en make, som åt tunga bekymmer, åt strider mot ovilja, okunnighet, och otack, måste ägna långt mera av sin tid och sina själskrafter, än åt det husliga livet, åt kärleken såsom make och fader.
Katarina kände sig väl därföre ensam och dyster på den hotade tronen, vilken hennes fader endast tvekande låtit henne vinna.
Drottning Katarina avled på sin bröllopsdag 1535.

Margareta Leijonhufvud
(1516-1551)
Drottning 1536-1551

Konung Gustav den förste hade blivit änkling efter sin första gemål, och beslöt att ibland rikets infödda adelsjungfrur välja sig en ny gemål. Hans val föll på Margareta, som på mödernet var av Wasasläkten.
Margareta, utmärkt för sin skönhet och sin ädla egenskaper, hade blivit förlovad med Svante Sture, som dock var tre år yngre än hon.
Sina släktingars böner och konungens egen personlighet förmådde hon icke motstå, och hon försakade den frånvarande ynglingens kärlek för den manlige konungens. Detta äktenskap blev för båda ganska lyckligt.
För konungen var Margareta hans goda ängel. Hon förstod att lugna och mildra det uppbrusande Wasalynnet, då hon med sina ömma omsorger, sina varma förböner väckte hos den stränge härskaren välviljans och kärlekens känslor. Han rådfrågade henne ofta, och hennes ljusa förstånd ledde eller bestämde mången gång hans beslut. Därföre räknade han de femton år, då hon var hans maka, såsom sina lyckligaste. Äktenskapet förljuvades av tio barn, av vilka endast tvenne dogo i sin barndom.
Då hon lades på sotsängen på Tynnelsö slott, där hon vistades, blev det en sorg icke blott i konungahuset, utan i hela landet.
Hennes förmaningar från dödsbädden verkade dock icke vad hennes hjärta åsyftade: det blev ingen enighet bland Wasasönerna, och även en av döttrarna, Cecilia, som ärvt moderns skönhet, ärvde icke tillika hennes dygd.
Med Margaretas död var den goda stjärnan nedgången från kungahusets himmel.

Katarina Stenbock
(1535-1621)
Drottning 1552-1560

Den ålderstigne konungen var änkling efter sin älskade Margareta Leijonhufvud och tycktes hava helt och hållet försjunkit i saknad och sorg. Vid sextioett års ålder hade man väl icke heller väntat, att en ny kärlek skulle hos honom vakna. Men han fattade snart en häftig böjelse till den avlidnes sköna systerdotter, som då var sexton år gammal.
Han sökte själv upp den blyga och förskrämda jungfrun, och ledde henne upp till slottet. Sedan även hennes föräldrar förklarat sin vilja och önskan, måste hon ödmjukt säga ja till konungens frieri.
Biskopen i Linköping, Claudius Hwit, som var konungens blint tillgiven, förrättade vigseln, vilken den vördade ärkebiskopen Laurentius Petri vägrade att bevista. Nästan över hela landet yttrade man missbelåtenhet och till och med åtlöje över detta äktenskap.
Hon upplevde de första tio åren av Gustav Adolf den stores regering, och njöt sålunda, innan hon avsomnade, den glädjen att för fäderneslandet kunna hoppas ett tidevarv av förnyad storhet och glans.

Erik XIV
(1533-1577)
Konung 1560-1568

ERIK XIV | [nästa] | [topp]

Gustav den förstes äldste son är en av de mest tragiska gestalter, Sveriges historia har att uppvisa. Det var en högt begåvad natur, ett hjärta, som var brinnande för Sveriges ära, ett klart och genomträngande förstånd i många ämnen, som höves en konung att känna, rika kunskaper och överträffande kroppsegenskaper; men ett olycksaligt lynne, till en början ärvt av modren och sedan av omständigheterna och en föga aktningsvärd omgivning misslett och förmörkat, gjorde hans olycka, emedan det till och med röjde spåren av vansinne.
De hävdatecknare, som strängare bedömt honom än han förtjänar, hava glömt, att hans fader just lät uppfostra honom i dessa grundsatser om majestätets gudomliga helgd, vilka så lätt komma ett huvud att svindla, medan den gamle tillika omgav honom med så många motvikter och inskränkningar, i det hans bröder fingo nästan lika makt, som han själv, att han oupphörligt måste känna sig oroad och retad, helst han genast i Johan fann en trolös broder.
De förträffliga författningar, som utmärkte början av Eriks regering, och i vilka den skicklige men hätske och föga samvetsgranne Göran Persson hade mycken del, äro kraftiga bevis på hans kännedom om sina plikter och hans kungliga vilja att uppfylla dem. Men han var försatt i en falsk ställning, därföre att han hade sina trolösa och mäktiga bröder emot sig. och bakom dem hotade en rå och mäktig adel att inskränka konungamakten, som just var Eriks dyrbaraste helgedom.
Konungens politik blev, ifrån första början, förhatlig, därföre att den måste riktas emot hans bröder.
Dessutom har hans närmaste eftervärld, som just sökte sitt försvar genom att förnedra hans minne, varit mån att tillintetgöra så mycket som möjligt av det, som kunde sätta hans handlingar i en bättre dager. Därföre, att så många offer föllo för hans straffande svärd, dömde man att de alla voro oskyldiga.
Då var likväl icke förhållandet, ty mitt under de ofta av en skuggvärld misstänksamhet ingivna och med en sökt klyftighet hopspunna anklagelsepunkterna mot dem av den högsta adeln, som föllo under Erik, finner man verkliga skäl och starka anledningar till den övertygelsen, att förrädiska stämplingar voro å bane emot konungen och hans krona. Med sitt våldsamma lynne kunde Erik därföre icke hejda sig från att gripa in i rättvisans lugna och lagliga gång.
Hans straffdomar bliva därföre, emedan de sakna laglighet, blodiga mord.
Hade han dött, då han störtades från sin tron, skulle eftervärlden med ännu stegrad fasa, i honom endast sett tyrannen, träffad av vedergällningens stränga dom. Men hans sista lidande och den död, åt vilken hans egen broder offrade honom, hava förvärvat honom hos eftervärlden ett medlidande, som försonar med hans minne.
Dessutom uppträdde vid hans sida den ljusa gestalten av en kärleksfull och ädel gemål, upplyftad ur det ringaste stånd till tronen och belönande den kunglige makens vilda och misstrogna ömhet med en sådan tillgivenhet och trohet, att icke ens de bittraste fiender till den störtade konungen förmått häfta en fläck vid hans namn.
Det ligger mycken bitterhet men också mycken sanning i Eriks svar till sin broder, då denne, inför rikets ständer förebrådde honom, att han var från vettet: "blott en gång var jag det, och det var, då jag släppte dig ur fängelset."

Karin Månsdotter
(1550-1612)
Drottning 1568

ERIK XIV | [nästa] | [topp]

Ur djupet av armod och ringhet uppsteg drottning Karin på Sveriges tron, där hon hos eftervärlden förvärvat den sällsynta äran att hava varit en olycklig och vansinning konungs enda, ehuru ofta vanmäktiga, skyddsängel. Hon var endast tretton år, då konung Erik blev henne vars, där hon på Stortorget sålde nötter till sitt livsuppehälle. Flickans skönhet rörde honom och han förde henne till sin syster Elisabet, åt vilken han anförtrodde den unga skönhetens uppfostran. Hon var dotter av en korpral bland drabanterna vid namn Magnus, bondeson från Medelpad. Konungens ädelmod och ridderliga sinne gjorde också på hennes hjärta ett djupt intryck. I den mån hennes uppfostran och hennes behag utvecklades, fattade hon också en allt ömmare kärlek till honom. Han övergav alla sina ungdomsälskarinnor för den nya skönheten, som var fri från deras både fåfänga och anspråk.
En fänrik, som säges hetat Maximilian, fattade även en häftig böjelse för Karin, men den svartsjuke konungen gav honom befallning att avgå till krigshären mot Norge. Då han likväl först ville smyga sig upp på slottet, för att åtminstone taga avsked av sin ungdoms älskade, blev han gripen av slottsknektarna. Den, så snart det gällde att tillfredställa konungens lidelser, tjänstaktige Göran Persson lät anklaga, döma och i en säck dränka den olyckliga älskaren.
Konungen for, de vackra sommaraftnarna, med sin älskarinna och några av sina förtrogna, uppåt Mälaren, varvid på de gröna stränderna musik och lekar uppfördes. En kärleksvisa från den tiden har man länge trott vara författad av konungen till henne.
Då Erik, efter de grymma Sturemorden blev vansinnig och lopp till skogs, var det Karin, som äntligen lyckades återföra honom till sig själv. Av tacksamhet beslöt han därföre upphöja henne på tronen. Han fordrade, att hans bröder skulle erkänna henne såsom drottning och hennes barn såsom tronarvingar. Ärkebiskopen vigde och krönte den fattiga bonddottren. Men hennes lycka och höghet räckte icke länge. Erik såg sina bröders uppror vinna framgång och måste slutligen förbyta tronen i ett hårt fängelse.
Karin flyttade till Liuxala kungsgård i Finland. Till sällskap i den natursköna nejden hade hon stundom sin dotter Sigrid. Sin son, Gustav, fick hon icke behålla hos sig, utan han irrade flyktig omkring i Europa, understödd av henne. Dottern blev gift med en landshövding i Finland.
Den sköna men olyckliga drottning Karin uppnådde en tämligen hög ålder, och överlevde sin son, som avled i rysk fångenskap. Hon blev begraven i sin mågs familjegrav i Åbo domkyrka.

Gustav Eriksson
(1568-1607)
Kronprins 1568

ERIK XIV | [nästa] | [topp]

En konungason, vars vagga endast stod i Sverige, men vars liv egentligen tillbragtes ibland Sveriges fiender, har dock Gustav Eriksson anspråk på ett rum ibland Sveriges store män, icke blott för sina sorgliga öden och sina personliga dygder, utan för det ädelt Svenska hjärta, som klappade i hans bröst.
Hyllad till Sveriges kronprins, då hans moder, den sköna och milda Karin Månsdotter blivit krönt till Sveriges drottning, tycktes då den unge Gustav redan tidigt bestämd för olyckan. Han var endast några månader gammal, då hans fader förbytte tronen i ett fängelse.
Rörande äro berättelserna om den olyckliga Karins besök med sin späda i fadrens fängelse.
Konung Johan, som misstrodde och hatade den olycklige brodren, kunde icke finna ro för bekymren om de okända öden, till vilka den späde Gustavs liv kunde utveckla sig. Att brodermördaren skulle draga i betänkande att öka sin blodsskuld var icke att vänta. Konung Johans listiga anslag följdes därföre med uppmärksamhet av rikets förnämste män. Erik Sparre mötte en dag en hovbetjänt, som bar en säck. Uppmärksam på hovbetjäntens uppsyn, där det ångestfulla medvetandet av brottet framlyste, befallde han honom stanna och tvang honom, med värjan i hand, att öppna säcken, varur det olyckliga konungabarnet, som just bortfördes för att dränkas, blev räddad. Sparre gömde gossen och skickade honom utrikes. Han uppfostrades i Schlesien, där jesuiter åtogo sig hans uppfostran.
Ryske tsaren hade flera gånger inbjudit honom till sig, och slutligen, sedan Gustav erhållit ett lejdebrev, som försäkrade honom fri fram- och återresa, antog han inbjudningen. Han emottogs med furstlig prakt, och sedan tsaren lärt närmare känna honom, erbjöd han honom sin dotter Axinia till gemål och såsom hemgift Livland och Finland, vilka skulle erövras av en Rysk krigshär. Men Gustav, som alltid ansåg Sverige för sitt fädernesland, vägrade att föra avog sköld emot detsamma. Då förändrades tsarens sinnelag. Han lät i hemlighet bortsnappa lejdebrevet och bortföra prinsen i fängelse, varuti han flera år blev strängt hållen.
Slutligen fick han befallning att uppehålla sig i en liten stad Kashin i Ryssland, där han åtnjöt någon frihet. Han avled i nämnde stad.
Prins Gustav hade en hög bildning och ett utseende värdigt en furste. Hans ansikte uttryckte majestät, och hans uppsyn en med förtrytelse över sitt öde blandad värdighet.

Johan III
(1537-1592)
Konung 1568-1592

Son av Gustav Vasas älskade Margareta, blev Johan redan från barnaåren omfattad av sin faders partiska förkärlek. Likt sina bröder hade han åtnjutit en icke blott vårdad men till och med lärd uppfostran. Medan den äldre broderns, tronarvingens, håg riktades på de matematiska vetenskaperna, lade sig Johan på de teologiska, och hade inhämtat en noggrann bekantskap om alla de skiljaktiga trosmeningar, som den tiden kämpade med varandra i den kristna världen. Följden av hans djupa studier blev dock den, att han själv ingen fast övertygelse kunde fatta.
Då Erik fick i sinnet att använda alla möjliga medel för att bekämpa för att befrämja sitt frieri till drottning Elisabet i England, var det Johan som slutligen övertalade den gamle fadren att lämna ett motvilligt bifall, och själv åtog sig att till drottningen framföra sin broders begäran. Johans behagliga utseende, hans lärdom och skicklighet intogo Engelsmännen; men han lyckades icke vinna sin avsikt, vilken hävdatecknare misstänka hava varit att avlägsna brodren från Sverige och sålunda lättare själv kunna vinna dess krona. Efter hemkomsten utbröt osämjan emellan bröderna uppenbart, och då fadren ville låta fängsla och från tronföljden utestänga Erik, vågade Johan ännu icke låta det gå så långt, utan avböjde verkställigheten av fadrens beslut.
Konung Gustav gav honom Finland till furstendöme, och sökte på allt sätt därstädes givas honom en självständig makt. Efter den gamles död, då den förhatade brodren satt kronan på sitt huvud, blevo Johans ränker än mera förrädiska, då de riktades icke blott mot brodren, utan mot konungen.
Erik var invecklad i krig mot Polen. Johan reste till Polen, gifte sig med den polska prinsessan Katarina. Då prinsen återkom till sitt furstendöme, smmankallande han Finnarna i Åbo och till dem häftiga tal, fulla av falska beskyllningar mot brodren, samt förklarade, att han ville hjälpa sitt olyckliga fädernesland. Hans avsikt var att bilda ett självständigt rike av Finland och Österjö-provinserna.Men konung Erik sände sin härsmakt emot Åbo, och efter två månaders belägring fördes förrädaren, förut av ständerna dömd att mista liv och gods, fången till Gripsholm, där han dock i sitt fängelse furstligt behandlades.
Då konungen i sitt vansinne återgivit Johan friheten, använde han den genast till ett nytt förräderi emot den som benådat honom. Den yngre brodern Karl inleddes att deltaga i uppresningen, med villkor att få dela tronen. Då Erik blivit avsatt, behöll Johan, förrädisk såsom alltid, tronen för sig själv.
Men hans inres vankelmod, samvetskval och ett hetsigt lynne lämnade honom ingen ro, förrän han krönt sina nedriga anslag med ett onödigt och lömskt brodermord.
Hans sista stunder röjde en själ, som var söndersliten av sina minnen, och som ännu kämpade emot att uttala ord av försoning och ånger.

Katarina Jagellonica
(1526-1583)
Drottning 1568-1583

Hon var dotter av konungen i Polen Sigismund I och hans gemål, en Italiensk furstinna. Ryktet om hennes skönhet hade, bland andra, förmått ryska tsaren Ivan Vasilevitsch att begära henne till gemål. Men hon valde den svenske konungasonen, konung Gustavs mest älskade. Hon förenade därigenom sitt öde med en furste, som i själva verket spelade ett högt spel om ära och krona med sin broder, och som skulle ovillkorligt hava förlorat detta, så framt icke konung Erik själv förberett sitt fall.
Hon var oskyldig det brott, för vilket konung Erik med all rättvisa lät anklaga och döma sin broder. Också måste konungen erbjuda henne all den frihet och heder, som en furstinna kunde fordra, då hertig Johan fördes i fångenskap. Med råare hårdhet, än konung Erik haft i sinnet mot henne, framställde kansleren Göran Persson villkoren och lät henne svara, om hon ville följa sin gemål till fängelset. Sedan hon, med höghjärtad beslutsamhet, visat inskriften i sin ring: "ingen utom döden", lät han henne på ett däcket av en båt, såsom ett skådespel för den tillströmmande folkmassan, föras genom Norrström. Ehuru, såsom furstinna, icke van vid en sådan behandling, underkastade hon sig den tåligt och göt stilla tårar, vilka rörde det åskådande folket. På Gripsholm föddes hennes son.
Hon kunde så mycket mer vara mor och maka inom fängelsets murar, som här inga andra plikter togo hennes tid i anspråk. Att hon sedermera då hennes gemål blivit frigiven och slutligen vunnit den efterlängtade konungakrona, vände sin håg och skickade sina barn till de anhöriga i Polen, kan icke vara onaturligt, då de öden, hon genomgått i Sverige, icke saknade bitterhet, medan hennes glada ungdomslivs minnen glänste på andra sidan om Östersjön.
Hennes liv hade varit fullt av prövningar. Hon avled stilla i sin dotters, prinsessan Annas närvaro. Hennes ära är, att, under ett tidevarv av fanatiska partistrider, då religionshatet förblindade även hennes närmaste, hava förvärvat och bibehållit både vänners och fienders aktning.

Gunilla Bielke
(1568-1597)
Drottning 1585-1592

"Den Svenska Esther" är ett ärofullt namn, som, då det blivit givet av ett tacksamt folk, väl må bibehållas åt den sköna och fromma drottningen.
Hon var en sextonårig adelsjungfru, då hon ifrån sin ungdomskärlek rycktes upp på tronen, där icke särdeles glädje och sällhet blev hennes lott. Då konung Johan III blev änkling, fann han sitt liv alltför ensligt, och beslöt att söka sig en maka bland landets utmärktaste döttrar. Trenne voro de skönheter, bland vilka konungens val tvekade. Sigrid Brahe var den förnämsta, Ebba Bielke därnäst, och den yngsta Gunilla Bielke.
Hela konungahuset avrådde förbindelsen, men då de lyckades att avböja den med Sigrid, fästade konungen sitt tycke så mycket livligare vid Gunilla. Hon hade varit kammarfröken hos drottning Katarina Jagellonica, och både kronprinsen Sigismund och hans syster Anna ville icke gärna till styvmoder antaga sin moders tjänarinna.
Gunilla erhöll med sin gemål en son, Johan, vilken först blev utnämnd till hertig av Finland, greve av Åland och Bråborg, samt sedermera hertig av Östergötland.
Gunilla förmådde visserligen icke leda sin gemål eller tygla hans häftiga lynne, men hon sökte likväl och lyckades ofta genom sina förböner förmildra dess öde, mot vilka han var uppretad. Isynnerhet blev hans sinne alltmera böjt för den Lutherska läran, vilken hon var tillgiven, så att Lutheranerna av henne, så vitt hon förmådde, beskyddades. De gåvo henne också det ovanförda namnet av "den Svenska Esther".
Vid 24 års ålder blev hon änka.
Hon vistades sedermera med sin son på Bråborg, där hon avled vid 29 års ålder.

Sigismund
(1566-1632)
Konung 1592-1599

Med den högsta och skönaste kallelse, att uppträda såsom ett ädelt och kraftfullt folks regent, blev dock Sigismund avfälling från både religion och fädernesland.
I ett fängelse såg han först ljuset och insöp med modersmjölken ett missnöje med Sverige och dess förhållanden, vilket han aldrig kunde övervinna och som föranledde hans flesta motgångar och olyckor.
Modren, visserligen ett mönster av kvinnlig ömhet, var likväl icke i stånd att avkläda sig den motvilja hon måste hysa mot ett kätterskt land, där hennes första erfarenheter voro fientliga spänningar emellan hennes make och hans broder, samt därefter en dyster fångenskap. Hon, som visste att på sin gemål utöva en så mäktig inflytelse, gjorde det i dubbelt mått på sonen, vilkens uppfostran förnämligast leddes av henne tills han blev över tjugu år.
Därav bekom Sigismunds lynne en icke blott katolsk, utan fanatiskt papistisk riktning. Han var visserligen människoälskande och avskydde onödig blodsutgjutelse, men alla hans företag leddes av en jesuitisk liga, vilken misstog sig, då den tillstyrkte honom åtgärder av trots och våld, i stället för den smidighet och eftergivenhet som eljest utmärkt jesuiterna vid hoven.
Sigismund ansåg sig också, såsom född till Sveriges krona, kunna med mindre grannlagenhet bemöta sina av födelsen bestämda undersåtar, än han måste visa de oroliga, stolta Polackerna, vilkas val satt den Polska kronan på hans huvud.
Hans uppträdande i Sverige efter fadrens död var förenat med de ömtåligaste och svåraste omständigheter. Han visste, att han bland Svenskarna möttes av motvilja och fördomar hos det ena partiet, men egennytta och maktlystnad hos det andra, medan han från Polen åtföljdes av personer, vilka icke blott genom råd och dåd styrde hans företag, utan tillika bevakade hans trohet mot de Polska intressena, vilka, jämte den Romerska stolens, han intet ögonblick vågade lämna ur sikte.
I ett öppet krig mellan Hertig Karl och Sigismund, där farbrodern vann slaget vid Stångebro, fick Sigismund att lämna landet.
Både Karl och den store Gustav Adolf måste utföra blodiga krig mot denna hårdnackenhet, som icke ville eftergiva det yttre skenet och titeln, ehuru i verkligheten Sveriges krona och rike voro honom fullkomligt fråntagna. Sigismund har sålunda kostat Sverige många strider, inhemsk oro, hårda förluster, många utmärkta mäns blod, men utan orättvisa kan man dock icke annat, än erkänna hans milda sinnelag, hans människokärlek och flera personligt angenäma egenskaper.

Anna
(1568-1625)
Prinsessa

Johan den tredjes dotter var en person av stor vikt bland alla de planer, som på hans ålderdom sattes i verksamhet i avseende på Svenska regeringens förhållanden. Anna uppfostrades till en början i katolska läran, till dess hon, vid sin moders dödssäng, då hon hörde den ångestfulla drottningens biktfader, Warsewitz, förneka skärselden, fattade sådan avsky och sådant förakt för påviska läran, att hon snart avsvor densamma och därefter aldrig mera kunde till den återföras.
På sitt sjuttonde år erhöll hon en sjuttonårig styvmoder i den sköna Gunilla Bielke. Det säges, att emellan Anna och henne uppstått någon köld, så att, då Sigismund, Annas två år äldre broder, blivit konung i Polen, prinsessan gärna följde honom till hans nya rike.
Katolikerna gjorde många försök att förmå henne till antagande av deras lära, och förjagade hennes Lutherska präster, men då hon förblev orubblig, måste Sigismund tillåta henne att återfå sina predikanter.
Hon var några och femtio år gammal, då hon kände döden nalkas. Själv roade hon sig att binda den krans, som efter döden skulle pryda hennes tinningar. Sigismund sörjde djupt sin syster; men då han önskade högtidligt fira hennes jordfästning, förbjöd påven det, emedan hon på sitt yttersta blivit ståndaktig i Lutherska läran. Hennes lik stod därföre flera år ovan jord, tills hennes brorson konung Uladislaus lät begrava det i Marienberg i Preussen.

Karl IX
(1550-1611)
Riksföreståndare 1599-1604
Konung 1604-1611

Den gamle kung Gustavs yngste son framträder i historien såsom en älskvärd yngling med ridderliga tänkesätt, lockad av sin lömske broder Johan till uppror mot kung Erik, men bedragen på upprorets lön. Han drager sig därföre tillbaka till sitt sköna och rika hertigdöme, där hans krafter tillväxte både genom klok hushållning i yttre hänseende och fast hållning emot Johans liturgiska stämplingar. De båda brödernas, konungens och hertigens, stridiga åsikter förorsakade emellan dem en allt starkare spänning, och det tycktes flere gånger som det våldsamma Vasablodet skulle uppbrusa till broderkrig. Men Johans missnöje med adeln, vilket Karl skickligt förstod att nära, öppnade för bröderna ett tillfälle till försoning.
Efter Johans död uppträdde Karl med mera ohejdad kraft. Sigismund, som var den laglige tronföljaren, befann sig i Polen, så att Karl kunde hava mera fria händer, och det var mot adeln han i synnerhet riktade sina stämplingar.
Karl hade ett eget sätt att umgås med bönderna, varigenom han vann deras uteslutande kärlek.
Prästerna vann han genom sitt nit för den Evangeliska läran, vilken prästerskapets stolthet och ära att vara trogna.
Då kriget slutligen utbröt, förstod Karl ännu att undvika skenet av att uppträda mot konungens arvsrätt. Det var för religionen och folkets frihet, som vapnen blottades.
Karl lyckades vinna segern vid Stångebro. Då var Sigismunds krona i hans händer, och han satte den på sitt huvud. Hans straff över adeln, som han alltid hatat, voro stränga och röjde ett hårt och oblidkeligt hjärta. Med blod tecknade Karl sin tron, men det var adelns blod, och han höljde blodfläckarna med folkets vördnad och kärlek.
Med åren uppstego dock allt mera de blodiga skuggorna för Karls själ. Hans våldsamma lynne gav sig luft var det kunde. Han slog med sin silverhammare personer i ansiktet och beskylles för vilda svordomar och onda ord.
På den sista riksdagen, som han bevistade, förmådde han för de församlade Ständerna endast framstamma de orden "Gud har straffat mig!" varefter han måste lämna rikssalen.

Maria av Pfalz
(1561-1589)
Hertiginna

Bland de bittra brödratvisterna i svenska kungahuset då Johan sökte att i Sverige införa katolska läran ånyo och Karl kämpade för den evangeliska, framträder mild och försonande den sköna Maria av Pfalz. Hennes ädla bemödanden, understödda av den katolska drottningen Katarina Jagellonicas, hava i själva verket sparat fäderneslandet nesan av ett ytterligare brödrakrig emellan Gustav den förstes söner.
Hertiginnan Maria var dotter av kurfursten Ludvig VI och hans första gemål Elisabeth af Hessen. Förmäld i Heidelberg 1579.
Den husliga sällhet, som hertig Karl njöt, förbittrades dock av hertiginnans sjuklighet, vilken ärvdes av hennes barn och bortryckte fem av dem i deras späda ålder.
Det fjärde barnet, dottren Katarina, som sedermera blev Karl X Gustavs moder, utgjorde ensam hennes tröst.
Likväl var det först genom sin död, som hon fullbordade förlikningen emellan bröderna, emedan hertiginnan icke efterlämnat någon son.
Hertig Karl bibehöll beständigt sin Maria i kärleksfullt minne, och har givit namn efter henne åt de av honom anlagda städerna Mariefred och Mariestad samt kungsgården Marieholm.

Kristina av Holstein
(1573-1625)
Drottning 1604-1611

Gustav Adolf den stores moder var ett stort och starkt växt fruntimmer, med välbildade men stränga drag. Då hertig Karl av Södermanland, sedan tvenne år änkling efter sin första, ömt älskade gemål Maria, begynte tänka på ett nytt gifte, var furstinnan Kristina nitton år gammal och hade redan en gång varit förlovad, ehuru förbindelsen blivit upphävd. Konung Sigismund hade nämligen begärt hennes hand, och de hade växlat porträtter. Men liksom hennes mors tillämnade förbindelse med konung Erik XIV avbröts, så blev också dotterns förbindelse med Sigismund om intet. Hertig Karl lekte dock inte med löften och förbindelser. Hans frieri upptogs väl av föräldrarna och henne, och samtycket gavs, ehuru konung Johan och hans parti inom Sverige icke sågo denna förbindelse med välbehag.
Då hon födde sonen Gustav Adolf, gestaltade sig i fadrens själ till bestämda beslut de förslager, som hans ärelystnad välvt, att gripa Sveriges krona. I Kristinas ögon var drottningkronan också särdeles lockande. Hon kunde icke förmå sitt stolta hjärta att försaka något av kungavärdighetens företräden eller rättigheter, så snart hon en gång var bliven drottning. Hennes anspråksfulla och sträva lynne förtörnade också den uppbrusande Karl mer än en gång, och man hörde honom i sin vrede fara ut emot "Jutekronan", som förorsakade honom förtretligheter.
Sedan Kristina blivit änkedrottning, visade sig hennes lynne än mera hårt. Hon överlämnade utan betänkande regeringen åt Gustav Adolf, då Ständerna förklarade honom myndig. Men hon upphörde icke att med de strängaste ord utkräva av honom allt, varpå hon såsom änkedrottning hade anspråk.
I hennes hov uppfostrades åtskilliga unga adelsjungfrur, bland vilka den sköna Ebba Brahe. Då konung Gustav Adolf fästade sitt hjärta vid henne, var det Kristina, som tillintetgjorde förbindelsen.
Då yngste sonen Carl Philip avled, förlorade hon allt mera krafter och levnadsmod, och tillbragte sina sista år i tysthet, mest på Nyköpings slott.

Katarina
(1584-1638)
Pfalzgrevinna

Gustav Adolf den stores halvsyster, Katarina, framstår som en anspråklös men ädel gestalt ur våra hävder. Hon var fem år gammal, då hennes moder, den ädla Maria av Pfalz, som icke hann att på sitt huvud få fästa Sveriges drottningkrona, avled, och åtta år, då hon i den stränga Kristina av Holstein erhöll en styvmoder.
Hon vistades alltjämt vid sin styvmoders hov, då till Sverige ankom en ung, föga med lyckans håvor utrustad, men ädel och aktningsvärd fursteson, pfalzgreven Johan Kasimir af Zweibrücken, vilken, ehuru fem år yngre än hon, fattade för henne en böjelse, som snart av henne besvarades.
Gustav Adolf, som då, i sorgen över brytningen med sin Ebba, icke tänkte på giftermål, sade till Katarina: "jag spår att du erhåller en son, vilken kommer att efterträda mig på Sveriges tron." Orden blevo profetiska, ty hon blev de tre stora Karlarnas stammoder.
Avled den 13 december 1638. Av hennes sju barn överlevde henne två söner och tre döttrar. Ehuru endast pfalzgrevinna till sin titel, var hon konungadotter, konungasyster och konungamoder.

Gustav II Adolf
(1594-1632)
Konung
1611-1632

GUSTAV II ADOLF | [nästa] | [topp]

För det förvånade Europa var det ett underbart skådespel, då skaparen av ett nytt tidevarv inom den europeiska bildningen uppträdde från det avlägsna norden, gömt och glömt bland sina skogar och fjäll.
Skönare har väl knappast på världsteatern en hjälte framträtt, på en gång lysande av de största personliga egenskaper och med ringa medel, dock segerrikt kämpande för mänsklighetens sak.
Det var han, som ryckte Sveriges ädla folk fram ur den trånga verkningskretsen av dess egen utbildning och inre strider, till en världshistorisk betydelse.
Det var han, som åt varje svenskt hjärta erövrade det stolta medvetandet att tillhöra ett av dessa utvalda folk, vilka utgå i världen med någon av försynens stora skickelser, och vilkas namn icke försvinner spårlöst, utan kvarstår såsom en oförgänglig kraft i själva folkets inre liv.
Gustav Adolf förstod att åt sitt folk meddela sin egen själsstorhet. De stora tankarna, det höga sinnet, hjälteförmågan meddelade sig ur hans själ åt hela det släkte, som han kallade till verksamhet omkring sig. Likväl var den stora idé, för vilken det kämpades, mera en djup känsla, än den uttalades med klara ord. Det var andens frihet, det var protestantismens i sin världshistoriska betydelse, som striden gällde, och de ädle kämparna gjöto glatt sitt blod för den heliga saken, ehuru visserligen få fattade vilken framtid den innebar. Gustav Adolf såg det klarast.
Trånghjärtade hävdatecknare hava någon gång sökt kasta en skugga på hans karakter, emedan man av många hans yttranden och handlingar kunde sluta till, att han inom sig välvde den stora planen, att i sin person giva protestantismen ett huvud, mäktigt att lyftas till samma höjd, som det gamla romerska kejsarerikets i Wien.
Det var icke den blinda ärelystnaden, som väckte och fostrade ett sådant förslag i Gustav Adolfs själ; det var känslan av hans högre kall, det var "den ande som drev honom och den ingen motstå kunde", såsom Oxenstierna yttrade sig, det var hjältesnillets inspiration. Men från denna stora idé kallade honom ödet, innan banan ännu var fulländad. Han hade fört sitt åtagna värv till en hög punkt, där icke mera den enskilda personliga omtanken behövdes för att uträtta allt, utan där sakerna genom sin egen kraft utvecklade sin betydelse för mänskligheten.
Gustav Adolfs själ levde ännu i hans män, i dem som insupit hans anda och sinne, och därföre var det ännu efter sin död, som hjälten fortfor att verka, att framkalla handlingar och bedrifter, som ledde till det mål, dit han först syftade, men bortom vilket han också själv mången gång kastade sin örnblick.
Så levde han efter döden förnämligast i Axel Oxenstierna, den störste av Sveriges ädlingar, och i Lennart Torstensson, den ädlaste av Sveriges härförare. Och det verk, som Gustav Adolfs snille bildade, som han själv, medan han levde, utförde med ingivelsens eld och hänförelse, det bedrevs sedermera av den förres högsinnade statskonst och den senares blixtrande fältherresvärd. Vad som hos Gustav Adolfs män uppenbarade sig i särskilda stora och lysande egenskaper, det tycktes allt i honom förenat att sammansmält till ett enda levande helt.
Han var lika stor statsman som Oxenstierna och därjämte lika stor fätherre som Torstensson. Gustav Adolfs personliga karakter är lika allmänt bekant som hans bedrifter. Den fromme, ömhjärtade, redlige, emot fiender väldige, emot vänner milde, på en gång lysande och stolte och dock så nedlåtande och älsklige konungen var ett föremål för sina vänners icke blott tillgivenhet, utan nästan dyrkan. Historien lämnar också hans bild såsom ett av sina skönaste hjälteidealer.
Gustav Adolf föddes den 9 december 1594. Han tillträdde regeringen 1611. Förmäldes 1620 med Maria Eleonora av Brandenburg. Stupade vid Lützen den 6 november 1632.

Maria Eleonora
(1599-1655)
Drottning
1620-1632

GUSTAV II ADOLF | [nästa] | [topp]

Gustav Adolf hade redan förvärvat ett aktat namn såsom härförare och regent, då han äntligen beslöt att giva vika för folkets och ständernas livliga önskningar, att han skulle utkora sig en gemål.
Bland de furstinnor, som ryktet omtalade såsom de mest utmärkta i Sveriges grannländer, var kurfurstens av Brandenburg dotter Maria Eleonora. Hon var endast sexton år och han tjuguett, då ett tal begynte utbreda sig om de bådas bestämmelse för varandra. Furstinnan hörde det, och hennes hjärta fästade sig genast vid den unge konungen i norden. Hennes far behövde endast, skämtande vid bordet, dricka en skål för konungen av Sverige, för att jaga förlägenhetens rodnad över sin dotters kinder.
Men först trenne år därefter tänkte Gustav Adolf, som varit sysselsatt med sina fälttåg, allvarsammare på sitt hjärtas angelägenhet. Han befann sig i Kalmar, där han skulle försöka några örlogsskepp. Helt hastigt styrde han sin kosa mot Tyska kusten, och, okänd för alla, besökte han i egen person Berlin. Endast Oxenstierna och ett par andra av hans närmaste förtrogne kände vart han rest. Prinsessan behagade honom, och han anhöll formeligen genom sin minister om hennes hand. Hennes fars död och hans, jämte hennes äldste broders övergång till reformerta läran lade likväl hinder i vägen för giftermålet med en luthersk konung. Men hennes moder, den myndiga kurfurstinnan Anna, var trogen luthers och gynnade giftermålet.
Gustav Adolf begav sig å nyo i egen person till Berlin, underrättade i hemlighet kurfurstinnan om sin ankomst en lördagsafton och blev om söndagen emottagen vid hennes hov. Hans personlighet gjorde ett djupt intryck även på hovfolket, som ännu icke visste vem han var, och i den unga furstinnans hjärta tändes en kärlek, som nästan övergick till dyrkan. Han fick nu löfte att samma år få hemföra sin brud.
Då hans sändebud infunno sig, för att sedermera avhämta henne, var hennes bror Georg Wilhelm bortrest. Emedan han satt sig emot giftermålet, och tvenne brev anlände, det ena från honom, det andra från konungen i Polen, vilken också begärde Maria Eleonora till äkta, lät kurfurstinnan breven, vilkas innehåll hon fruktade, ligga obrutna, och avreste med sin dotter i ett talrikt sällskap till Wismar, därifrån en stark Svensk flotta överförde den kungliga bruden till Kalmar. Gustav Adolf själv mötte henne och förde henne till Stockholm. Snart fann konungen, att hans gemåls gränslösa ömhet var överdriven och besvärlig. Den föranledde många mindre angenäma uppträden.
Då hans konungsliga plikter kallade honom i fält, var det svårt att avböja hennes häftiga fordringar att få medfölja. Ofta måste kostsamma utrustningar företagas, för att bereda henne tillfälle att komma till honom, då han befann sig ute i kriget. Han visade henne emellertid all ömhet, jollrade med henne vid lediga stunder, och begåvade henne med granna kläder och dyrbarheter, som utgjorde hennes högsta glädje.
Sedan han stupat, uttryckte sig hennes sorg i besynnerliga infall. Hjältekonungens hjärta hade blivit förvarat i en gulddosa, som hon beständigt ville bära på sig, till dess rådet genom allvarsamma föreställningar förmådde henne att lämna ifrån sig detsamma. Hennes missnöje blev i synnerhet riktat emot förmyndareregeringen. Man kunde icke, i anledning av hennes lynne, låta henne själv uppfostra dottern, Kristina, med vilken hon också icke kände någon överensstämmelse.
Från Gripsholms slott, där hon bodde och levde, med en änkedrottnings anseende och ära, flydde hon i hemlighet, och begav sig, förklädd, till Trosa i Nyköpingsskären. Därifrån reste hon till Gotland och på ett fartyg, som konungen av Danmark på hennes begäran utsänt, till Köpenhamn,
Denna onödiga flykt, så föga överensstämmande med en drottnings värdighet, föranledde en spänning emellan Sverige och Danmark.
Hon återvände likväl slutligen, då hon icke mer trivdes i Danmark, och icke heller i Preussen.
Men även vid sin dotters hov visade hon sig missnöjd och orolig. De sista slaget träffade henne, då Kristina avsade sig sin krona och den religion, för vilken hennes fader offrat sitt liv.
Grämelsen häröver krossade helt och hållet Maria Eleonoras hjärta.

Kristina
(1626-1689)
Drottning
1632-1654

GUSTAV II ADOLF | [nästa] | [topp]

Då den store Gustaf Adolfs syster, pfalzgrevinnan Katarina, till honom den 8 december 1626 frambar hans nyfödda dotter, ett barn med mörk hy och stark grov röst, yttrade han profetiskt: "Jag hoppas denna flicka blir lika god som en gosse." Hans förutsägelse fullbordades på ett underbart sätt. Ännu som barn fägnade sig prinsessan åt kanonsalvor, och fann sitt enda nöje i studier. Hennes uppfostran hos pfalzgrevinnan var sträng, och hon gjorde utomordentliga framsteg i alla den tiden brukliga vetenskaper.
Sex år gammal, blev den unga Kristina Sveriges rikes drottning. Detta rike, vars namn, beundrat och vördat, nu först flög igenom Europa, vars folk ur sina avlägsna skogar framträdde för att i världshistorien intaga ett betydelsefullt rum och inverka på gången av hela mänsklighetens bildning, detta rike, vars område låg gömt i töcken norr om det Baltiska havet, men vars härar skrevo blodiga lagar för Tyskland, vars statsmän avgjorde furstars bestånd och konungars anseende, detta rike fick till behärskarinna en sexårig flicka. Och den unga flickans tron sjönk icke, skälvde icke mittibland krigets omväxlingar, bland få nederlag men desto flera segrar. Hon uppväxte i skolan av sin tids mest lysande storheter från slagfält och rådkammare. Hon blev själv ett undervärk av kunskap och snille, av ära och glans, och ingen kvinnas namn har vunnit större beundran i världshistorien.
Då Kristina vid adertons års ålder såsom fullmyndig drottning själv fattade sina ärvda spira, hade Axel Oxenstiernas djupa erfarenhet för henne öppnat de innersta gömmorna av regeringarnas och hovens planer och avsikter. Hon hade vunnit en överblick av statsförhållanden och människor, vilken eljest få av de visaste och äldste statsmän ägt. det var därföre ett övermoget huvud, men utan motsvarande utbildning av hjärta, som pryddes med den Svenska kronan. Allt vad som den slugaste man kan beräkna, allt vad list kan utföra, däruti gav hon ingen efter, men för den sanna storheten, för den högre äran, som sätter ett ädelt mål för sin verksamhet, var hon främmande. Alla en kvinnas lumpnaste svagheter behöll hon, medan hon avklädde sig alla kvinnans dygder, som bestå i hjärtats egenskaper. Hon har igensopat spåren omkring sina innersta förhållanden, att historien icke kan överbevisa henne om något bestämt brott; men om den mest ohöljda lättsinnighet i uttryck får vittna, så förtjänar Kristina lika liten aktning såsom kvinna, som hon förtjänar tacksamhet och vördnad av ett folk, vars makt och ära, vars blod och penningar hon slösade för att tillfredsställa sin enskilda fåfänga. Det var hennes lust att motarbeta de största statsmäns planer, så att den store Oxenstierna just i henne fann sin farligaste motståndarinna. Ehuru hon för de ofrälse stånden hyste föga välvilja, var det dock hon, som uppmanade dem till den visserligen rättvisa, men fientliga opposition, emot adeln, varigenom riket var nära att söndras i ett inbördeskrig. Hon insåg alltför väl, att hon så invecklat förhållanderna, att de endast genom sin egen kraft kunde drivas till en brytning, vilken hon själv icke var hågad att uppleva, sedan hon njutit allt, vad tronen förföriskt kunde erbjuda hennes nyckfulla sinne.
Då den överretade fåfängan blivit mättad på rikets bekostnad, återstod ännu för Kristina skenet av en triumf, nämligen att försaka kronans glans och sin faders religion. Hon ångrade dessa steg, men de kunde icke återtagas; och hon måste på sin ålderdom söka tröst över sin försakelse av maktens tjusning, i umgänget med lärda och konstnärer. Hon älskade icke sina minnen. Vid åsynen av en skön marmorbild, som föreställde sanningens gudinna, sade hon betydelsefullt: "alla sanningar äro icke av marmor."
Kristina avsade sig Sveriges krona 1654, Lutherska läran samma år, och dog i Rom den 19 april 1689.

Karl X Gustav
(1622-1660)
Konung
1654-1660

Karl IX:s dotterson uppföddes i Sverige, vid fäderneslandets universitet, och visade tidigt ett fosterländskt sinne. Hans mor, som också uppfostrade sin brorsdotter Kristina, sökte att redan tidigt hos de unga barnen inplanta en böjelse för varandra. Karl Gustav visade också för henne den ömmaste tillgivenhet. Hon synes till och med hava besvarat denna böjelse, ehuru hon, då hon blivit myndig och fått spiran i sin egenmäktiga hand, fattade det beslut att aldrig förmäla sig. Emellertid förklarde hon, att åtminstone ingen annan än han skulle vinna hennes hand. Hon utnämnde honom till sin efterträdare, i trots av de mäktiga partier, som ville hindra det. Han ville i början endast emottaga kronan jämte hennes hand, och ännu efter hennes avsägelse, sedan han blivit krönt, begärde han henne till äkta. Hon föreslog honom en annan gemål och lämnade honom på tronen omgiven av bekymmer och faror, dem hon just samlat, tills hon övergav honom mitt ibland dem. Men det höga hjältesinne, som Karl Gustav under hennes regering måste tygla, gav sig nu fri luft. Ständerna, glada att åter äga en manlig regent, erbjöd ädelmodigt alla sina tillgångar till hans och fäderneslandets tjänst. Den anda, som livat dem under Gustav Adolfs tid, vaknade ånyo. Konungen insåg, att Sverige icke vunnit vad det bort genom Westfaliska freden, vilken Kristinas avundsamma och nyckfulla sinne påskyndat i förtid. Han ville under Sveriges spira förena alla länderna kring Östersjön, vilken sålunda, i stället för rikets gräns, skulle bliva dess hjärta och pulsåder.
Rättmätiga anledningar till krig saknades ingalunda. Konungen i Polen gjorde anspråk på Karl Gustavs krona. Karl Gustav lät då general Wittenberg bryta in ifrån Pommern i Polen, och följde själv efter med en här av svenska kärntroppar. I spetsen för 30,000 man intog han Warszawa och hela Polen, samt satte det erövrade rikets krona på sitt huvud. Men polackerna uppreste sig emot erövraren. Den fördrivne konung Johan Kasimir sökte vinna kurfursten av Brandenburg på sin sida, men Karl Gustav förekom honom och förmådde kurfursten att förena sin här med hans, varefter båda tågade till Warszawa. Den förenade hären, utgörande 16,000 man, hade emot sig 40,000. Men Karl Gustavs fältherresnille uppvägde fiendernas överlägsna antal. Slaget räckte i trenne dagar, och vanns genom hans sköna manöver att på slagfältet förändra sin ställning, så att han med sin högra flygel drog sig bakom sin vänstra och därigenom bildade en ny slagordning. Men Karl Gustavs segrar och stora plan väckte den politiska avunden. Europas övriga makter bildade mot honom ett förbund. Danmark skyndade främst att angripa Sverige. Då kvarlämnade Karl Gustav sin broder med några trupper i Polen, och flög emot danskarna, vilka blev slagna.
Nu inföll den stränga vinterkyla, som isbelade Bältarna, så att konungen den 30 januari 1658 tågade över Lilla Bält, och tio dagar därefter över Stora. Då han sålunda såsom segrare stod på själva Själland, måste konung Fredrik bedja om fred.
Danmark nödgades i Roskilde avträda Skåne, Halland och Blekinge, Bohuslän och Trondheim m. m. Det var den fördelaktigaste fred svenska vapnen vunnit, ty den gav riket en naturlig gräns och åtminstone den ena sidan av Östersund.
Denna fred blev likväl snart bruten. Misshälligheter uppkommo, då fredsslutet skulle verkställas, och hastigt inbröt konungen ånyo från Holstein, dit han återvänt, på Själland, med tillhjälp av sin flotta. Danskarna erhöll undsättning av Holländarna, och en storm på Köpenhamn blev avslagen. Den svenska hären på Fyn blev tillfångatagen. Utsikterna begynte mörkna för konungen, men han beslöt att icke giva vika. Han beredde sig att angripa Norge och belägrade Fredrikshall. Mitt under sina ansträngningar och planer sammankallade han ständerna i Göteborg.
Ärendena voro till största delen väl avslutade, då han blev farligt sjuk. Han kände döden nalkas, upprättade sitt testamente och gav rikets förnämsta män sitt råd. Därefter överlämnade han sig åt stillhet och ro, med de orden "Gud vare mig nådig!" samt avled i sin gemåls och systers armar. Karl Gustav hade en ädel bildning, var till det yttre mörklagd, kort och undersätsig. Han hade en obeskrivlig arbetsförmåga, var häftig och lättrörd till lynnet, en glad och vänskapsfull sällskapsman, samt, framför allt, en lika klokt beräknande och vitt skådande fältherre, som en personligt tapper och med ovanliga kroppskrafter begåvad hjälte.

Hedvig Eleonora
(1636-1715)
Drottning
1654-1660

En adertonårig prinsessa, tvungen att upplösa sin första förlovning med en hertig av Mecklenburg, och räcka sin hand åt den furste, som emottog Sveriges spira, jämte ett avslag på sitt frieri till den lysande Kristina, beträdde Hedvig Eleonora Sveriges land.
Länge fick hon icke tid att ägna sig åt de husliga och kärleksfulla omsorgerna om sin gemål. Till sina segrars fält bortrycktes han av det hjältesinne, som berett Sverige sina skönaste och varaktigaste erövringar. Sedan han bemäktigat sig Polen, det snart ånyo förlorade, och då han ilade till det ryktbara tåget över Bält, mötte hon honom hastigt i Preussen.
Efter det danska fälttåget återkom han till henne i Göteborg. Men det glada återseendet förbyttes snart till en evig skilsmässa. Jämte konungens syster, grevinnan Maria Euphrosyna De la Gardie, vakade drottningen vid sin gemåls dödsbädd. Från de bedrövliga stunderna vid hjältens död kallades hon, enligt hans yttersta vilja, att föra ordet i förmyndarregeringen för hennes son. Hon var då 23 år gammal. I ett sinne, som så flyktigt njutit kvinnohjärtats sällhet. men däremot blivit tidigt infört i maktens salar och intaget av härskarlystnaden, måste utbilda sig en hårdhet, som också uttryckte sig i hennes förhållande till sin sköna och ädla sonhustru. Hon var visserligen icke utan förebråelse i avseende på sonens försummade uppfostran, men hon var uppfödd i den då för tiden ganska allmänna åsikten, att konungarna, som voro födda till tronens glans och kronans företräden, icke behövde bildning och kunskaper, vilka i själva verket endast anstod de borgerliga, dem som voro födda till arbetet. Att hon därföre icke kunde sammanstämma med den högt bildade och finkänsliga Ulrika Eleonora, var naturligt. Hon ansåg det mera enligt med en drottnings upphöljda ställning, att uppmuntra konsterna och göra deras alster till sina minnesvårdar, än att endast genom snart förgätna välgärningar göra sig älskad av sin samtid.
Drottningholms och Strömsholms slott voro de ställen som hon mest älskade, och dem hon lät bebygga och pryda med en prakt, som man ännu måste beundra. Det var isynnerhet på Drottningholm, hon trivdes och gladde sig åt den höga smak, som infördes i nordens byggnadskonst av den store Tessin, Nicodemus.
Inom sitt hov var Hedvig Eleonora en allvarsam härskarinna. Hennes inkomster voro ansenliga, helst hon aldrig upphörde att på sin son, Karl XI, utöva ett mäktigt moderligt inflytande, och hon hade väl ordnat dem.
Efter sonen Karls död återtog hon regeringen, såsom förmyndare för sin sonson, Karl XII. Men det var icke lika lätt för den sextioåriga änkedrottningen, under en tid, då helt andra och mera spända förhållanden inträtt genom suveränitetens införande, att sköta regeringstyglarna bland nya rådsherrar, som voro henne främmande och kanske avvoga, som det var för den tjugotreåriga bland hennes gemåls vänner, bland herrar, i vilkas antal befann sig en hennes svåger, och då ännu minnet av hennes gemål, den store hjälten, stod henne så nära.
Dessutom låg hos den unge sonsonen ett lynne, som icke gärna tålde att styras av andra och minst ville böja sig under en kvinna. Karl XII övertog därföre, sedan hon endast få månader fört regeringen, själv densamma, såsom fullmyndig konung.
Den gamla farmoderns ålderdom erhöll en förnyad glans av sonsonens romantiska segrar, tills den lysande segerbanan upphörde vid det blodiga Poltava.
Hedvig Eleonora upplevde icke konung Karls hemkomst. Medan han, på hemvägen från Turkiet, befann sig i Stralsund, avled hon vid den höga åldern av sjuttionio år.

Karl XI
(1655-1697)
Konung
1660-1697

Den mellersta av de tre stora karlar, som följde varandra på Sveriges tron, har utom riket vunnit kanhända mindre rykte, än de andra båda; men i fäderneslandets hävder, i folkets minne, är hans anseende likväl stort, och verkningarna av hans företag äro ännu icke försvunna.
En skönare början på sin regeringsbana, genom nöd och strider, mod och segrar, har ingen svensk konung haft. Han var endast fyra år gammal, då han, under en stolt men inskränkt moders förmyndarskap, höjdes på tronen. Under det riket alltmera hämtade sig efter Karl X Gustavs krig, men adeln slog under sig kronans gods och tillgångar, uppväxte den unge konungen, utan att hans uppfostran vårdades med någon omsorg. Man sökte, i stället för kunskaper, att inplanta hos honom den djupa övertygelsen, att hans konungavärdighet ursprungligen var gudomlig.
Också visade han sig, då han vid 17 års ålder emottog regeringen, håglös för alla dess plikter och mödor. Han var en av dessa djupa själar, som fordra stora krafter för att sättas i rörelse, men som, sedan de satt sig i gång, utveckla stor förmåga och ihärdighet för att hinna målet. På en gång såg han sig, sedan han själv tillträtt regeringen, invecklad i blodiga krig. Hans härar ledo på andra sidan om Östersjön ett stort nederlag, medan Danskarna inryckte i hans faders viktigaste erövring, Skåne. Hans flottor blevo slagna, och det Baltiska havet tycktes komma under Danskarnas övervälde.
Men den unge konungen förlorade icke modet. Han hade omgivit sig med några män, som brunno av hat mot den gamla adeln, men tillika av så stor tillgivenhet för konungen, att de satte hans ära framför allt. Så, då det i Skåne såg nästan förtvivlat ut för Svenskarna, och några tillstyrkte konungen att upphäva belägringen av Kristianstad och rädda sig med flykten, yttrade en av dessa hans sanna vänner, att han hellre ville bära konungen död i sitt tält ifrån ett blodigt slagfält, än se honom genom en skamlig flykt rädda sitt liv.
Med sådant tänkesätt, vilka konungen delade, måste hans krigare utföra underverk. Också hade Karl XI efter sin fader ärvt några av dessa stora härförare, vilka blivit uppfostrade på svenska segrarnas fält i Tyskland, Polen och Danmark. De utbildade hans egna fältherreanlag, och man måste tillerkänna honom själv icke mindre andel än den i segrarna vid Halmstad, Lund och Landskrona. Under själva kriget, då ofta bekymren och behovet voro ganska närgångna, lärde likväl konungen att egentligen känna sitt lands författning och folkets behov, så att han just i den blodiga skolan inhämtade fredens läror. Bland annat lärde han sig att skriva under sitt fälttåg.
Då äntligen freden blivit sluten, och Karl erhöll sin brud den ädlaste och kanske skönaste drottning, som prytt Sveriges tron, visade sig även i hans enskilda liv frukter av vad han erfarit. Han var mot sin drottning kall, mot allmogen huld, mot den högre adeln djupt förbittrad och inom sig själv övertygad om sin egen ofelbarhet. Hans åtgärder voro därföre egenmäktiga och han gjorde föga avseende på de förnämsta familjernas lidanden, blott hans på billiga grunder uppgjorda, men i verkställigheten ofta grymma reduktionsförslag fullgjordes.
Indelningsverket genomfördes på samma sätt, väl för ett stort ändamål och efter en rättvis plan, men ofta godtyckligt tillämpad. Mycket av det despotiska i vissa Karl XI:s åtgärder härrörde dock av hans sjukliga lynne. Hans hälsa hade blivit förstörd, kanske under fälttågets mödor, så att det till och med, ehuru utan tillräcklig grund, troddes, att man givit honom förgift.
Hans hjärtas godhet erkändes av alla, och hans frikostighet mot de fattiga var kunglig, under det han likväl med en utomordentlig noggrannhet hushållade med statens medel.
Därföre kunde också under hans regering bland många andra även det storverk utföras, att Svenska flottan kunde uppträda med obestridliga anspråk på överväldet i Östersjön, ehuru hon under hans första krig blivit nästan tillintetgjord.
Ingen Svensk konung har lämnat riket så blomstrande och mäktigt som han, och dock var det just han, som upplyftade det till denna ärorika höjd.

Ulrika Eleonora
(1656-1693)
Drottning
1680-1693

Hårt hade Sverige blivit tryckt av det långvariga kriget mot Danmark under Karl XI:s första regeringsår. Det var ett krig, som fördes med yttersta förbittring emellan de båda folken, vilka likväl av naturen och sitt ursprung bort vara bestämda till vänner.
Ett sådant krig måste vara blodigt och utmattande. Särskilda förhållanden emellan regenthusen bidrogo också att spänna förhållandet emellan dem. Sveriges unge konung hade blivit förlovad med en dansk prinsessa, dotter av kung Fredrik III, under vilkens regering Karl X Gustav gjorde sitt fruktansvärda besök i Köpenhamn. prinsessans bror, Kristian V, ville, då han, eldad av hämnd och ärelystnad, förde det blodiga kriget, förmå sin syster att upplösa förbindelsen med hans motståndare och återtaga sitt löfte. Men den lika högsinnade som sköna konungabruden förblev sin förlovade trogen.
En mängd Svenska fångar överfördes till Danmark, och många måste i själva Köpenhamn lida fångenskapens kval. För dem uppträdde den ädla prinsessan som en välgörande skyddsängel. Hon understödde dem med sina yttersta tillgångar. Sina juveler pantsatte hon utan tvekan, och slutligen, när hon icke ägde något annat medel, själva sin dyrbara förlovningsring. Ryktet om hennes ädelmod hade redan hunnit till Sverige, där de återkommande fångarnas tacksamhet förvärvade henne ännu flera av folkets hjärtan. Då äntligen kriget var slutat, skulle freden bekräftas genom de trolovades förmälning.
I Köpenhamn infann sig, praktfullt utrustad och med stor högtidlighet, Karls förtrogne, riksrådet Johan Gyllenstierna, för att avhämta den kungliga bruden. Då hon beträdde Sveriges strand, smyckad förnämligast av sin egen både kropps och själs skönhet, möttes hon av den varmaste tillgivenhet i alla Svenska hjärta, utom sin svärmoders, den stränga Hedvig Eleonoras. Denna änkedrottning, som burit spiran såsom sin sons förmyndare, fruktade att genom den unga skönheten förlora sitt inflytande på konungen, vilken omfattade sin moder med den mest oinskränkta sonliga vördnad. Den gamlas ord och varningar hade redan omgivit Karls hjärta med en kall försiktighet, som naturligtvis skulle såra den varma brudens finkänsliga hjärta.
Ulrika Eleonora ägnade likväl sin fulla ömhet åt den hårda gemålen, ehuru han ofta misskände hennes välvilja. Då han verkställde reduktionen, vars nödvändighet i politiskt hänseende väl icke kan nekas, men vars verkställighet fläckades av många orättvisor, fällde drottningen, för dem som ledo, förböner, vilka konungen strängt besvarade med de sårande orden: "Vi hava tagit eders majestät att giva oss barn, men icke att råda oss."
Också drog sig den förolämpade tillbaka från det allmänna, och levde helst på lustslottet Karlberg med sina barn. Hon var där de senaste åren nästan beständigt sängliggande. Sju åttondelar av sina inkomster använde hon för de fattiga, och hennes välgörenhet älskade att dölja sig så mycket som möjligt. Hon ägde en vidsträckt språkkunskap, och en bildande läsning utgjorde ett av hennes förnämsta nöjen. Vid Karlberg lät hon inrätta ett tapetväveri, där fattiga och faderlösa barn erhöllo undervisning och uppehälle. Drottninghuset, där så många fattiga kvinnor finna sin tillflykt, är en välgörande inrättning av henne. Hennes religiösa känsla, lika ren som varm, framträdde skönast vid hennes dödsberedelse.
Det tycktes som konungen själv mot slutet av hennes levnad känt sitt hjärta med högre ömhet draget till henne. Hon bad honom, på dödssängen, att hon måtte få begravas med den största enkelhet, men att begravningskostnaden, som staten ville bestå, måtte utdelas åt de nödlidande.
Konungen biföll hennes önskan sålunda, att han till de fattiga lät utdela stora summor, men ur sin enskilda kassa betalade en kunglig begravning.

Karl XII
(1682-1718)
Konung
1697-1718

Den äkta, urnordiska dygden tapperhet var aldrig fullkomligare förkroppsligad, än i Karl XII:s person, ty ett tapprare hjärta än hans har aldrig klappat i ett människobröst. Det överdåd, vartill han drev sin tapperhet, var otroligt, och hans namn lyser därföre i själva den nyare historien liksom en romantisk uppenbarelse från sagotiden. Han själv var i det adertonde århundradet en gengångare från vikingaåldrens mest glänsande dagar. Han var den siste vikingen. En oemotståndlig inre makt ryckte honom ut att söka striden. Han fattades av denna för norden egna bärsärkslust, detta behov att slåss, som icke uppkommer av hat, utan av ren brist på förmågan att känna räddhåga. Sina krig förde han därföre med en oböjlig tro på rättvisan, ett bergfast förtroende till Gud och sitt hjältemod.
För alla statskonstens beräknade kombinationer ägde han endast ett lösningssätt, och det låg i hans värja. Detta äkta krigaresinne, detta av seger eller nederlag lika oberoende, lika oföränderliga hjältemod glänser också, såsom ett ideal i folkens historia, i alla världsdelar, så att bland många folkslag hans fädernesland är känt till namnet endast genom hans ryktbarhet. Han har sålunda skänkt Sverige en desto mera lysande ära och namnkunnighet, ju sanslösare han bortslösat dess blod och dess tillgångar, och ju djupare han ryckt det med sig i sitt fall.
Man har i senare tider velat framställa i Karl XII endast den råa soldaten. Det är falskt, det är orättvist. Hans politiska storhet må huru som helst bedömas av en tid, som endast beräknar materiella fördelar; dock står det historiskt och bestämt, att Karl XII:s karaktär var ädel och älskvärd, hans sinne öppet för de milda känslorna av syskonkärlek, vänskap och välvilja, samt hans tanke ingalunda inskränkt allenast inom krigets yttre verkningskrets. Han ägde en hög bildning och en även i filosofiska kunskapsarter uppövad tankeförmåga. Han icke blott älskade, utan befordrade med ett verkligt kunglig frikostighet vetenskaperna. "Kroppen är i sig själv ett dött väsende," yttrar han i en samling av tankesatser, som blivit bevarad åt eftervärlden; "den lever endast genom själens verkan." Han fordrade allt av de sinas enskilda förmåga, liksom av sin egen, så att hans krigskonst förnämligast gick ut på att lämna rum åt den djärvaste personliga tapperhet. Man har för denna grundsats förnekat honom fältherresnille, men även detta förnekande är orättvist. Han visste huru mycket han kunde räkna på de kämpars kraft, för vilka han gick i spetsen, och hans dispositioner voro, efter denna grundsats, lika snillrikt beräknade, som mången annan lysande fältherres efter grundsatsen att ordna djupa massor av krigare till övervikt emot fienden.
Slaget vid Holofzin är bland andra därpå ett bevis. Karl såg, då han ankom till strömmen vid Holofzin, att Ryssarnas flyglar lätt kunde hindras att understödja varandra, samt att belägenheten emellan moraser icke tillät dem att röra sig med stora massor på en gång. Med lika mycken djärvhet som fintlighet begagnade han sig därav, lät om natten sitt överlägsna artilleri rycka ned till stranden, och bragte snart om morgonen det fientliga till tystnad. Han gick då över strömmen med sin huvudstyrka, slog den ena flygeln och drev den på flykten, medan den andra anfölls av hans djärva drabanter. Karl hade beräknat, att det Ryska kavalleriet, ehuru till antal överlägset, icke kunde röra sig med större front än det Svenska, så att då Ryssarna skulle understödja sitt infanteri, Svenskarna icke blott kunde bibehålla sig, utan genom sin överlägsna tapperhet driva dem tillbaka. denna beräkning, detta begagnande av de fördelar, som både belägenheten och fiendens ställning erbjödo, bidrogo lika mycket till segern som soldaternas personliga mannamod. Konung Karls tåg till Ukraina och vistelse i Turkiet föranleddes för övrigt av grunder, för vilka monarken aldrig redogjorde inför någon människa, och vilka sålunda så mycket mindre torde, okända som de äro, kunna förkastas, som hans förstånd ingalunda var inskränkt. Hans ädla mod i olyckan och hans rena seder, vilka visserligen även hos en konung, och kanske framför allt hos en sådan, förtjäna aktning, giva dessutom en särskild glans åt den höga hjältebilden.
Karl XII föddes på Karlbergs slott den 17 juni 1682, tillträdde regeringen som fullmyndig konung 1697, och blev skjuten vid Fredrikshall den 30 november 1718. Knappast äro någon hjältes bedrifter så allmänt bekanta som hans.

Ulrika Eleonora den yngre
(1688-1741)
Drottning
1718-1741

Vid fem års ålder förlorade Karl XI:s yngsta dotter sin ädla mor. Hon blev därföre uppfostrad av sin sträva och stränga farmoder. Av naturen hade hon ett inskränkt förstånd, och mycket bidrog till hennes själsnedstämning och förtryck den nedslående jämförelsen med hennes äldre syster, Hedvig Sofia, som utvecklade behag och dygder, vilka tillvunno henne allmän kärlek och beundran. Hedvig Sofia blev också förmäld med den älskvärde hertig Fredrik av Holstein, medan Ulrika Eleonora kvarstannade såsom ogift vid Svenska hovet.
Ensam hos farmodern, sedan hennes bror Karl XII tågat ut på sina härfärder, kände hon sitt hjärta alltmera förtorkat, till dess prins Fredrik av Hessen-Kassel, som var änkling efter sin första gemål, lyckades ingiva henne en blind kärlek.
Emot konungens, sin broders, vilja, förmälde hon sig med prinsen. Karl, som alltid för sin syster visade broderlig ömhet och välvilja, utnämnde sin svåger till generalissimus för svenska armén. Han hade förlåtit systern, att hon under hans frånvaro låtit övertala sig att emottaga regeringen; men det tyckes, som hon emot honom blivit intagen av en köld, nästan ett hat, vilket möjligen hade sin första rot i den högre ömhet, som han ägnat den äldre systern.
Då han från Turkiet återkommit till fäderneslandet, reste han en gång hastigt för att träffa Ulrika Eleonora i Vadstena. De båda syskonens möte var kort, och man vet ingenting närmare därom. Då dödsbudet om hans blodiga fall anlände, medförande hans genomskjutna hatt, förvånade och rörde det föga hennes hjärta.
Hon hade för sin gemåls önskningar, vilken man svårligen kan befria från skulden av medvetande till mordet, uppoffrat syskonkärleken.
Samma afton, som hon erhållit underrättelse om Karls död, lät hon sammankalla riksrådet. Statssekreteraren lyckönskade henne genast att vara drottning, och innan rådsherrarna hunnit överlägga något därom, emottog hon regeringen. Hon avsade sig likväl enväldet, och rådet frambar för henne sin hyllning.
Ständerna sammankallades, och det under de föregående Karlarnas regering förtryckta aristokratiska partiet lyckades att få tronföljden fastställd åt henne.
Men det var åt Sveriges onda ängel, som spiran då överlämnades.
Fredrik, i vars lynne vällust och ärelystnad tävlade om företrädet, önskade bära den krona, som hans gemål emottagit befläckad med broderblod, och hon var genast färdig att uppoffra allt, för att tillfredställa denna hans önskan.
Bland de avskyvärda medlen för detta ändamål var planen att låta Rýssarna ostraffat härja och ödelägga Sveriges kuster, för att hos folket väcka längtan att erhålla en man till regent.
Hon hade den lågheten att med vett och vilja göra folket olyckligt och missnöjt, för att tvinga det att antaga Fredrik. Äntligen vann hon också den segern, att åt honom få lämna spiran. Hon drog sig därefter tillbaka till det enskilda livet och eftersträvade den äran att likna sin ädla moder i gudsfruktan och givmildhet.
Men hennes handlingar hava kastat mörka skuggor över hennes hjärta, och det hat, som hon aldrig upphörde att hysa mot sin systerson, har från hennes minne förjagat allt älskvärt och ädelt.
Hon fick redan under sin livstid, erfara en hård bestraffning just i det, som ömmast sårade hennes känsla. Den vällustiga gemålen tröttnade vid hennes kärlek och förmälde sig, ännu under hennes livstid, med hovfröken Taube.
Ulrika Eleonora var för stolt att offentligen klaga över den oerhörda förolämpningen, och hon är nära, genom sin värdiga hållning, att återvinna den aktning, som hon förut förverkat genom sitt hatfulla hjärtelag.
Den hatade systersonen, Karl Fredrik, vilken hon berövat Sveriges krona, blev förmäld med ryska Tsarens dotter och lämnade åt sina efterkommande att på Sverige hämnas den av en hjärtlös kvinna lidna oförrätten.
Ulrika den yngre, dotter av Karl XI och hans gemål Ulrika Eleonora av Danmark, föddes den 23 januari 1688. Hon blev förmäld 1715, krönt 1719, och dog barnlös av kopparna den 24 november 1741.

Fredrik I
(1676-1751)
Konung
1720-1751

På den härjade skådeplats, som nordens historia företer vid Karl XII:s död och det med honom fallna ärofulla övervälde, vilket svenska kronan vunnit och hävdat genom segerrika strider, framstår en man, liksom utkorad att fullborda den brytning, som då inträffade i norra Europas öden.
Karl hade framgått sin bana mellan tvenne systrar, vilka voro bestämda till medtävlarinnor om den krona, som en gång han skulle lämna, Den äldsta systerns rätt ärvdes av en son, vilken konungen tycktes hava bestämt för tronföljden. Men den yngre systern, alltmera mörknande i skuggorna av sitt eget hatfulla sinne, lyckades att ur den obeslutsamma ynglingens händer rycka den blodiga kronan och bjuda den åt sin gemål.
Denne gemål var den fördärvets man, med vilken trolösheten, brottet och lasterna inträngde i svenska kungahuset och slutligen, besudlande, intog tronen. Fredrik den förste framstår i hävderna icke belastad med en dömmande eftervärlds kraftfulla hat, sådant en brottslig men med stora egenskaper utrustad karaktär ingiver, utan stämplad med den avsky, som otacksamheten, förräderiet och sedeslösheten, utan annat hölje, än den vanhelgade kungamanteln, väcka.
Fredrik hade tidigt slutat sina studier vid universitetet i Utrecht och ägnat sig åt den militäriska banan. Han ägde likväl inga utmärkta fältherreegenskaper, och det var endast hans börd och rang som höjde honom över den gemena soldaten. Han förmälde sig med en preussisk prinsessa, men blev, efter några års barnlöst äktenskap, änkling. Han blev därefter uppmärksam på fördelarna av en förbindelse med den svenska prinsessan. Fredrik kände ganska väl ställningen i Sverige, där ett mäktigt parti i alla händelser hellre önskade på tronen en prinsessa av så föga framstående karaktär, som Ulrika Eleonora, än en prins av holsteinska huset. Karl gav sitt bifall till giftermålet, som firades i Stockholm. Men på själva bröllopsdagen var den frånvarande hjälten dyster, och det tycktes som om mörka aningar genomfarit hans själ.
"Nu dansar vår syster som bäst kronan av sitt huvud!" yttrade han betydelsefullt. Likväl visade han intet misstroende mot sin svåger, utan utnämnde honom till befälhavare över en armé i Roslagen. Den kloke Görtz hade avrått utnämningen. Så beträdde Fredrik den bana, som, över Karls blodiga lik, förde till hans tron. Karl utnämnde honom till generalissimus i svenska hären, och visade honom alla tillbörliga utmärkelser.
Fredrik befann sig icke långt ifrån huvudlägret, då det olyckliga skott brann, som slutade Karls bragdfulla liv. I egenskap av generalissimus, vidtog Fredrik genast alla åtgärder, som kunde bidraga att störta den unge, sorgfulle, modlöse hertigens av Holstein anseende, och i stället flytta kronan till Ulrika.
En sådan nesa, som hans åtgärder hopade över den sörjande hären, över det olyckliga riket, över hela Svenska folket, har ingen annan åstadkommit. Blomman av det kämpande Sveriges krafter, den väl utrustade och tappra här, som följt Karl på hans sista tåg mot Norge, förskingrades, förstördes genom alla möjliga, även vanhederliga medel, och det tycktes vara Fredrik likgiltigt, i vilket skick riket befann sig, och huru dess krona plundrades, blott hon kom på hans huvud. Så snart han blivit tillerkänd kronan, behöll han den, utan att låta drottningen få vara medregent, vilket dock hon åsyftat.
Fredrik röjde sin svarta otacksamhet mot icke blott sin gemål, utan även sina vänner. Det var icke blott en hejdlös lättsinnighet mot gemålen, det var en lömsk trolöshet mot dem, som uträttat hans egna befallningar, han visade, det var förräderi mot det land, vars krona han bar. På Fredrik vilar skulden för de gräsliga ryska härjningarna på svenska kusten, genom vilka man ville väcka missnöje och nedslagenhet i landet. Han erbjöd sig, såsom konung, att för ett lån, som han sökte i Preussen, sälja svenska besittningar, tvärtemot ed och plikt; och då det gällde att störta den rådsherre, som på hans egna befallningar fört underhandlingen därom, utlämnade han dokumenterna rörande detta sitt eget förrädiska förfarande åt ständerna, vilka, då de icke vågade angripa själva konungens person, offrade hans tjänstfärdige anhängare.
Den så förnedrade konungens personlighet måste förlora alla rättänkandes aktning, helst hans sedeslöshet slutligen förde ända till ett tvegifte, varöver hela folket yttrade sin ogillande fasa. han hade väl vunnit Sveriges krona, men med så ringa makt, att han med den endast förmådde skydda sina egna laster.
Han överlevde sin djupt förolämpade gemål. De tre sista åren var han rörd av slag, och dog slutligen av kallbrand, sedan han så bortslösat sina ansenliga inkomster, att vid dödstillfället endast en enda dukat fanns i hans schatull.
Fredrik var son av lantgreven Carl af Hessen-Cassel och dennes gemål Maria Amalia af Curland.

Adolf Fredrik
(1710-1771)
Konung
1751-1771

Ehuru härstammande från den i Sveriges hävder så stora och för sin starka lidelser, sitt krigiska lynne utmärkta Wasaätten, var Adolf Fredrik en fridens man.
Han föddes icke till något stor och självständigt furstendöme, utan var endast son av en Holstein-Gottorpsk hertig, vilken en tid var administrator av de Holsteinska besittningarna.
Vid Adolf Fredriks födelse befunno sig de holsteinska och svenska hoven befryndade och på nära vänskaplig fot med varandra. Karl XII stod fadder åt den unge furstesonen och skänkte honom till faddergåva en officersfullmakt vid sitt livgarde. Men Adolf Fredrik ägnade sig åt fredliga värv, i det han, i kraft av fördraget av 1647, som innehöll, att sex biskopar efter varandra i furstendömet Lübeck skulle väljas ur Holsteinska huset, utnämndes till denna värdighet vid sjutton års ålder. Han blev sedermera, liksom hans fader, en tid administrator över Holstein. Det var för den då omyndige ryska tronföljaren Karl Peter Ulriks, sedermera kejsar Peter III:s räkning, som han förvaltade detta ämbete.
Då i Sverige en tronföljare efter den ålderstigne Fredrik skulle utses, var det i synnerhet Ryssland, som var verksamt för Adolf Fredrik.
Sedan han antagit tronföljden och avlagt sin försäkran, uppförde han sig med mycken värdighet även emot Ryssland. Han var, såsom Geijer säger, i hjärtat ej ryskt sinnad, lika litet som den olycklige kejsar Peter III själv och i allmänhet hittils Holsteinska huset. Först sökte man åt den unge kronprinsen en gemål i Danmark, men då detta förslag i Köpenhamn avböjdes, vände man sig till Preussen, och den snillrika, härsklystna Lovisa Ulrika blev hans gemål.
Även hon bidrog att alltmera avlägsna honom från Ryssland, en politik, som visserligen både hans egen och rikets självständighet fordrade. emellertid skedde brytningen emellan honom och kejsarinnan icke utan stort uppseende, och ständerna tävlade i trohetsbetygelser emot honom, emedan han offentligen förklarade: "att han hyste en uppriktig erkänsla för kejsarinnan, vilken han ock, så vitt rikets väl det medgåve, ville vid alla tillfällen ådagalägga; men skulle kejsarinnan anse honom såsom en guvernör över en provins, så ville han hellre uppoffra hundrade liv, om han dem hade, än att riket skulle för hans skull komma i en så neslig dependence."
Adolf Fredrik hade sålunda förvärvat tillgivenhet och aktning redan innan han uppträdde på tronen. Men såsom konung, då hans drottning ansåg sig kunna mera ohejdat verka för sina planer, begynte för honom en mängd av bekymmer och obehag, vilka han endast förmådde bära genom den egna kraft, som godheten ger åt verkligt välvilliga sinnen. Man har anklagat honom för överdriven svaghet, emedan han icke, på sin gemåls inrådan och oaktat hennes både böner och hotelser, uppträdde för att rädda offren efter den upptäckta sammansvärjningen 1756.
Men Adolf Fredrik hade envist fästat sig vid sin plikt, att låta ständerna oförhindrat handla. Han emottog med undergivenhet den sårande uppmaning, som ständerna gåvo honom, att han måtte utan hinder vara herre i sitt hov och konung i sitt rike, och även Lovisa Ulrika nödgades förödmjuka sig och emottaga en allvarsam förmaning av rikets prästerskap. han visade ingen harm över de kränkningar, som sålunda ådrogos honom. I hopp att vinna ett högre inflytande. vände sig hovet, vid 1765 års riksdag, från Hattarna till Mössorna, vilka senare då lyckades störta de förra. Men knappt hade partiförändringen blivit verkställd, förr än de nya styrande blevo ännu mera närgångna mot konungamakten, än de förra.
Spänningen blev alltmera hotande, helst kronprinsen Gustav, eldad av sin egna djärva håg och av sin moders grundsatser, förvärvade ett stort inflytande på sin fader. Så förmåddes Adolf Fredrik till den ryktbara avsägelsen 1768, vilken för ett ögonblick gjorde djupt intryck och lovade att återgiva konungamakten sin kraft. Men ehuru en partiförändring tillvägabragtes, blev konungen ånyo satt under rådets och ständernas välde.
Det var icke Adolf Fredrik, som därtill var alltför samvetsgrann, givet att verkställa eller ens försöka en regimentsförändring, sådan hans son lika skyndsamt som lyckligt utförde den. Det enskilda livet, med sina dygder och sina nöjen, utgjorde Adolf Fredriks mest älskade tillflykt och verkningskrets.
Den uppriktiga, af samtidiga berättelser skildrade sorgen hos folket, vid hans frånfälle, röjde huru djupt han var älskad av sina undersåtar, vilka hos honom erkände hjärtats bästa egenskaper.

Lovisa Ulrika
(1720-1782)
Drottning
1751-1771

Bland Sveriges regerande drottningar har ingen så ivrigt gripit om spiran och eftersträvat utövningen av den makt, vilken förmedelst densamma erhålles, som konung Adolf Fredriks gemål.
Denna prinsessa var av naturen härsklysten och född till höga begrepp om tronens rätt; men hennes högtfarande sinne stötte först emot Sveriges regerande ständers makt, och därefter mot hennes egen sons.
Redan innan hon blev förmäld med den svenske kronprinsen, voro hennes tänkesätt och lynne icke obekanta för tidens statsmän.
"Hon har snille," skriven av en diplomat om henne, "men är av naturen böjd för ränkor. Härsklysten, envis i föresats, men ej klok i valet av medel. Mycken hövlighet med ett utseende av uppriktighet, men likväl i grunden föga uppriktig. Ett livligt sinne. Mycken förmåga att i första ögonblicket intaga till sin fördel, men knappast lika förmåga att bibehålla vänner. Jag tror ej, att hon har stora idéer, eller att hon vid några sådana kan fästa sig. Hög och befallande av lynne, smidig och smeksam av överläggning och vana. I allt lovande mer än hon håller, likväl med tämligen gott hjärta, dock mera infallsvis."
Så tecknas hon, och sådan visade hon sig, först såsom kronprinsessa, därefter såsom drottning, sedan hon med sin gemål uppstigit på Sveriges tron. Hon älskade prakt och välde, men hennes anslag, för att vinna vad hon efterlängtade, voro omogna och brådstörtade och ledde därföre till en olycklig utgång.
Hon utgjorde själen i alla de försök, som av hovpartiet gjordes att utvidga konungamakten, ehuru hon, misstrodd även av själva detta parti, endast genom sin otålighet störde dess anläggningar.
Det olyckliga statsvälvningsförsöket 1756, vars mest ryktbare deltagare var greve Brahe, och som kostade flera människors, även hans, liv, skulle visserligen hava lett till det åsyftade ändamålet, om drottning Lovisa Ulrika förmått tygla sin häftiga åtrå att se det satt i verket. Hon bemödade sig visserligen att åtminstone rädda de olyckliga offren, i det hon med tårar och böner sökte förmå sin bävande gemål att rida ut och offentligen benåda dem. Men då allt hennes bemödande var förgäves och hon endast kunde giva sin harm luft inom sin enskilda krets, förstod hon mästerligt att bära den förödmjukelse hon ådragit sig.
Då en deputation av prästerståndet infann sig, för att giva henne en ganska allvarsam förmaning, emottog hon den med låtsad undergivenhet och lämnade den en skrift, vari hon med ganska ångerfulla ordalag yttrade sig över det förflutna.
Även då ständerna beslöto vidtaga den sårande åtgärden att inventera kronjuvelerna, kvävde hon, vid verkställigheten, utbrottet av sin harm, sedan hon likväl förut, genom bittra uttryck av densamma, retat motpartiet.
Hon gillade icke sin sons, Gustav den tredjes, eftergivenhet för ständerna i början av hans regering, och avlägsnade sig på en resa till Preussen, där hon ville besöka sin broder konung Fredrik den store. Under resan lät hon honom i brev erfara ganska hårda uttryck av det ogillande. Sedermera, då han utförde sin revolution, yttrade hon väl i början sin glädje över framgången av hans företag, men klandrade det sedan med desto större bitterhet, ävensom hon mot honom vände ett knotfullt och oroligt hjärtas djupa missnöje.
Hon kunde aldrig förlåta, att hon såsom änkedrottning endast skulle få vara vittne till den konungsliga maktens utvidgning, utan att få deltaga i dess utövning. Därföre framställde hon sina fordringar av konung och ständer med en häftighet, som sårade dem, och hennes stolta sinne gav icke vika för konungens bemödanden att tillställa en försoning. Hon drog sig tillbaka till Fredrikshof och Svartsjö, dem hon erhållit till änkesäten, ehuru hon yttrade sitt missnöje att nödgas flytta ifrån det kungliga slottet.
Här levde hon indraget och sorgligt, mest med sina yngsta barn, Fredrik Adolf och Sofia Albertina, samt röjde, i synnerhet vid kronprinsen Gustav Adolfs födelse, en hätskhet i sina yttranden, varigenom konungens harm bragtes till det yttersta och en brytning föreföll, så att moder och son, då på fjärde året, med sig och inträdde, tvärtemot hennes vilja och befallning, till hennes säng.
Det var ett sönderslitande uppträde, men de häftiga förebråelserna, de skarpa orden slutades dock därmed, att den döde modren gav konungen och hans son välsignelse.
Lovisa Ulrika hade gjort mycket för vetenskaper och sköna konster, och de lärde vördade därföre hennes namn mera än hennes hjärtas egenskaper.
Lovis Ulrika föddes i Berlin 24 juli 1720. Föräldrarna voro Konung Fredrik Wilhelm I i Preussen och hans gemål Sofia Dorotea. Hon förmäldes 1744. Avled på Svartsjö den 16 juli 1782. Hon ägde tre söner, varav två blevo konungar, och en dotter, som förblev oförmäld.

Gustav III
(1746-1792)
Konung
1771-1792

En sällsam förening av motsatser, med ett snille, vars överlägsenhet icke allenast mången gång förledde det till den mest överdrivna överspänning, utan vars infall stundom knappast kunde anses för annat än vansinne, högre älskad och dyrkad, djupare hatad och fruktad än kanhända någon annan Svensk konung, framstår Gustav III:s gestalt bland Sveriges stora minnen i den glimmande belysningen av ära och bedrifter, så väl inom statskonstens område och på krigets fält, som även inom vitterhetens salar, men tillika omgiven av skuggor och befläckad av laster, lika oförgätliga som hans namn.
Redan ifrån första ungdomen hade hans sinne fått en skev riktning, och det tycktes som i denne son av en mild fader och en själsstark moder de ärvda anlagen till personlig älskvärdhet och despotisk snillekraft icke kunnat fullkomligt smälta tillsammans till ett harmoniskt helt, då själva hans ansikte under en sned panna liksom framställde tvenne olika karaktärer från var sida.
Lik en tjusande Apollo lyste han för ett Augustiskt tidevarv inom Svenska vitterheten. Det var hans blick, som insåg vad Sveriges sjömakt betydde, och som återgav den sin ära, vilken förrostat alltsedan de store Karlarnas tider. Det var han, som, visserligen mera genom erbjudna tillfällen och väl uttänkta anslag, än i själva verket genom utförandet, dock ville upprätta det Svenska mannamodets anseende, och återgiva Svenska vapnen sin aktning i Europas ögon. Ehuru lyckan icke i alla dessa hans stora avsikter var honom bevågen, var det dock han, som ånyo förvärvade åt Sverige ett aktat rum i världshistorien, om än mer bestående i det yttre skenet, än grundat på rikets inre kraft och välstånd.
Gustav kände och bedömde sitt folk rätt, och han vann dess kärlek, om också icke genom så redbara förtjänster, dock genom förtroendet till dess mod och ömtåligheten om dess heder. Men alla dessa hans lysande egenskaper, vilka icke ens hans fiender förmå att med skäl bestrida honom, fördunklas väl icke, men äga dock sina förfärliga skuggsidor i det begär efter envåldsmakt, som icke försmådde något medel för sitt ändamål, i denna trolösa behandling av tjänare, av stånd och av andra rikens regeringar, i denna lömska halhet i umgänget med den han ville bedraga, i denna gränslösa flärd och prålsjuka, i denna omåttliga jakt efter nöjen, och dess skamliga utsvävningar, som med rätta borde ådragit honom ansvar inför ett rättvist vedergällande folk, i stället för en lönnmördares nedriga anfall.
De lysande bedrifterna av ett återställt lugn emellan partierna inom fäderneslandet, av Svenska flottans pånyttfödelse genom Chapman och Ehrensvärd, av vetenskapernas blomstring och konsternas liv stå såsom outplånliga glanspunkter i Sveriges hävder, medan historien med avsky kastar en blick på ränksmidaren, då han bedrog rikets ständer, då han utgöt brännvinets och tjänsteköpens syndaflod över landet, då han bröt sina eder och konungaförsäkringar, våldförde enskildas frihet och allmän rätt, och i föraktliga gunstlingars samkväm överlämnade allt heligt åt lättsinnets hån, överlämnade sin egen ära i rusande vällusters nesliga våld.
Hans tidevarv förtjänar dock heta hans, ty det var han, som gav det sin stämpel. Det var han, som gav åt sederna denna behagliga, om än bedrägliga finhet; det var han, som skänkte åt eftervärlden så månget oförgängligt drag av ädelhet och skönhet i handlingar och ord, i forskningar och snillefoster; men det var också han, som kvarlämnade i det allmänna tänkesättet en moralisk smitta, i landets penningeförhållanden en outredlig förvirring, och i dess illistigt beräknade och införda regeringsform, ett medel till dess fördärv i den oförnuftigt uppfostrade efterträdarens hand.
Han hade så insnärjt sig i de slingrande näten av sina planer, att hans fräckhet, retade mördarens kula att uti hans blod kväva de oupphörligt nya oroliga anslagen.
Gustav III föddes den 24 januari 1746. Hans lärare voro riksråden grevarna Tessin och Scheffer, samt von Dalin och Klingenstierna. Sedan han tillträtt regeringen 1771, verkställde han 1772 sin första regimentsförändring. Vid 1789 års riksdag utvidgade han sin makt genom "Förenings och Säkerhetsakten." Han förde krig mot Ryssland och Danmark. Natten emellan 16 och 17 Mars 1792 blev han skjuten och avled den 29 i samma månad. Han blev 1766 förmäld med prinsessan Sofia Magdalena av Danmark. Sonen Gustav IV Adolf efterträdde honom i regeringen.

Sofia Magdalena
(1746-1813)
Drottning
1771-1792

Alltifrån sitt tredje år bestämd att bära Sveriges krona, uppfostrades prinsessan Sofia Magdalena i Köpenhamn för denna lysande bestämmelse, vars glans hon sedermera fick betala med alla de sorger, som kunna drabba en makas och en moders hjärta.
Lysande i full ungdomsfriskhet, ankom den 20-åriga prinsessan till Sverige, för att förenas med en gemål, endast några månader äldre, men redan utmärkt genom det blixtrande snille, detta personliga behag, som givit Gustav den tredjes stämpel åt hela hans tid. Prinsessans uppfostran hade varit allvarsam, till och med sträng, och hon hade lärt attt iakttaga all den grannlagenhet, som var en så mycket viktigare egenskap för henne, som de misstrogna Svenskarna hade svårt att glömma hennes härkomst från en ofta fientligt sinnad grannstat.
Hennes lynne var av naturen häftigt, men hon förstod att visa både tålamod och ståndaktighet, då hennes värdighet sådant krävde. Också sattes alla hennes egenskaper på prov, då hon från det dystra och stränga Danska hovet på en gång infördes i den nöjenas och lustbarheternas värld, som Gustav, ehuru ännu blott kronprins, likväl begynte att utvidga omkring sig. Men de nöjen och lustbarheter, som mötte Sofia Magdalena, voro icke för makan och hennes hjärta, de voro för furstinnan och hennes rang.
Hon fick genast röna, att den gemål, vid vilken hon fästades, icke hade sinne för kärlek och innerliga känslor. Han visade henne artighet i stället för ömhet, och den kalla etikettens bojor omslingrade hennes person i stället för kärlekens och hymens. Hon måste nöja sig med sitt hovs hyllning, medan hennes varma hjärta försmåddes av den otacksamma gemåls åsikter upprätthålla hovets anseende och glans.
Hon var ytterst mån om sin värdighet, och hade alltifrån sin barndom insupit tron på sin börds heliga företrädesrättigheter. Emedan hon hos sin gemål icke ägde eller ens tycktes önska något inflytande på regeringsärenderna, sysselsatte hon sig emellan hovfesterna, i vilka hon måste deltaga, och de välgörenhetsinrättningar hon befrämjade, att av sina hovdamer inhämta alla små händelser och förhållanden, som emellan hovkretsens personer omväxlade.
Även som moder fick hon icke njuta mycken glädje. Hennes son, kronprinsen Gustav Adolf, blev av konungen skild ifrån sin moders vård och överlämnad åt rikskansleren greve Sparre, att uppfostras i ett tvång av etikett och hovseder, som utbildade hans av naturen inskränkta själsförmögenheter till en ensidighet, vilken slutligen beredde Sverige stora olyckor och berövade honom själv tronen.
Drottning Sofia Magdalena måste se sin make mördad av en hämndgirig ädling, och nedsteg från sin gemåls blodiga tron till änkedrottning. Såsom sådan levde hon alltmera ensamt och indraget, då sonens oböjliga lynne förbittrade hennes levnad. Hon måste till slut uppleva den sorgen att se honom oduglig till regeringen och avsatt från dess värdighet. Då han med gemål och barn gick i landsflykt, utan hopp att någonsin mer med de sina få återse fäderneslandet, sågs hon kvarbliva liksom en sörjande Niobe i det land, dit hon blivit förd för att endast lida, och där hon på ett nedslående sätt blivit berövad allt vad hennes hjärta älskade.
Hon föddes den 3 juli 1746. Hennes fader var konung Fredrik V i Danmark, och hennes moder drottning Lovisa, dotter av konung Georg II i England.
Då drottning Lovisa avled, var Sofia Magdalena fem år gammal, och hennes uppfostran fulländades av hennes farmor, änkedrottning Sofia Magdalena af Brandenburg-Culmbach och överhovmästarinnan fröke Trolle.
Hon blev förmäld 1766. Änkedrottning 1792, sedan hon i 21 år varit drottning och förmäld i 26 år. Hon avled på Ulriksdals slott, där hon alltsedan sin gemåls död vanligen tillbragte somrarna, den 21 augusti 1813.

Gustav IV Adolf
(1778-1837)
Konung
1792-1809

Den förväntade uppfostran, som Gustav III, eljest en så snillrik människokännare, lät giva sin son, måste i ett inskränkt huvud bära dessa fördärvliga frukter, vilka Sveriges rike så dyrt fått umgälla.
Man kan visserligen beklaga, man kan erkänna flera personliga egenskapers värde hos den kortsynte Gustav Adolf; men han kan aldrig förvärva sin eftervärlds aktning, han kan icke klaga över orättvisa. Man har sökt att i senare tider omgiva hans minne med berömmet för en personlig ädelhet, men liksom det för den enskilda människan fordras mer än ostrafflighet inför medborgerliga lagen, om hon skall äga ett sannt människovärde, så måste regenten i ännu högre mått med icke blott ädel vilja, utan även förstånd gälda den ära, som åtföljer hans höga kall. Man har velat tillerkänna Gustav Adolf priset för en uppriktig rättrådighet, och till och med framställt början av hans regering såsom mönstret för en enväldig regents. Men då även de goda egenskaper, man tillskrivit honom, mera lågo i hans lynne än i djupet av själens medvetande, så torde en eftervärld icke kunna ursäkta hans låga ståndpunkt, såsom regent, med annat än hans brister såsom människa.
Han visade, då hans farbror och förmyndare hertig Karl 1796 förde honom till Petersburg, för att förmäla honom med storfurstinnan Alexandra, en fasthet, som, innan man lärt närmare känna hans karaktär, tillvann honom aktning. Han vägrade nämligen att underteckna äktenskapskontraktet, emedan man i detsamma insatt villkoret av fri religionsövning för den blivande gemålen.
Tiden utvisade emellertid, att Gustav Adolfs religiösa allvar alltmera urartade till en fanatism, vilken till slut förmådde honom att utan avseende på tid och omständigheter blint följa drömmarna av sin upphetsade inbillningskraft. Sedan han blivit bekant med svärmaren Jungs utläggning av uppenbarelseboken, ansåg han Napoleon betecknad med talet 666, såsom mystiska vilddjuret i den heliga boken. En eftergift för nödvändighetens krav ansåg han för synd, och man kan därföre säga, att han slutligen föll ett offer för sin övertygelse.
Det aktningsvärda av hans martyrskap försvinner likväl vid den föreställningen, att han endast följde en icke insedd drift. I sitt enskilda liv visade han sig vara en lika självisk, knarrig och småaktig make och fader, som han var en korttänkt härskare. Vad som dessutom kastar en skugga, till och med ett åtlöje över honom är hans brist på personligt mod, en brist, som i själva verket skulle vara oförklarig och oförlåtlig hos en fanatiker, så framt icke till Gustav Adolfs egenheter även hört den hos honom inplantade föreställningen om hans egen persons ofelbarhet och hans konungsliga makts gudomliga ursprung.
Han ville i sin kortsynthet tilltro sig att vara en utmärkt fältherre, ehuru han med lösa tyglar flydde ur den första strid han kom att bevista.
För den dåraktiga tron, att han skulle vara försynens redskap till den franska hjältens störtande, offrade han utan betänkande alla tillgångar, som han även på förödmjukande sätt kunde förskaffa sig.
Han sålde Wismar, en av Sveriges besittningar från Westfaliska fredens tid, och lät hela Pommern bliva ett byte för de tappra fransmännen. När slutligen även Ryssland, efter freden i Tilsit, blev hans fiende, och han sålunda stod i strid med alla sina grannar, var det hans halsstarrighet tillika med den fullkomliga bristen på fältherreförmåga, på ordningssinne och omtanke, som vållade Finlands förlust.
När man slutligen knappast mera kunde anse honom vara i full besittning av sunt förstånd, verkställdes utan blodsutgjutelse hans avsättning.
Då han blivit förd till Gripsholms slott, avsade han sig där själv regeringen, varefter han utfördes till Tyskland, där han, under inflytelsen av en alltmera tilltagande monomani, förde ett kringirrande liv, varunder han framkastade mer än en äventyrlig, orimlig plan, vilken de hov, till vilka han vände sig, nödgades behandla såsom fullständig dårskap.
Han skiljde sig ifrån sin älskvärda gemål, drog sig ifrån sina barn; och de måste använda den finaste list för att förmå honom icke tillbringa sitt liv i det yttersta behov.
Han uppehöll sig slutligen på ett värdshus i Schweiz, där han till och med tog sin tillflykt till rusdryckernas dövande kraft.
Gustav IV Adolf föddes den 1 november 1778. Tillträdde regeringen samma datum 1796. Avsattes den 13 mars 1809. Avled i S:t Gallen den 7 februari 1837. Förmäld med Fredrika Dorothea Vilhelmina af Baden 1797. Skild från henne 1812.
Barn: Gustav, prins av Vasa och österrikisk fältmarskalklöjtnant (1799-1877).
Sofia Vilhelmina (1801-1865), gift med storhertig Karl Leopold Fredrik av Baden, farmor till drottning Viktoria av Sverige.
Amalia Maria Charlotta (1805-1853).
Cecilia (1807-1844), gift med Paul Fredrik August, storhertig av Oldenburg.

Fredrika Dorothea Vilhelmina
(1781-1826)
Drottning
1797-1809

Då Sveriges skönaste drottning, vid sexton års ålder, räckte sin hand åt en nittonårig gemål, hälsades det unga kungaparet av ett jublande folks gladaste förhoppningar. Gustav Adolf hade genom sin karaktärsfasthet, sin redlighet, och den kärlek, han röjde för folket och dess väl, den tiden förvärvat hela nationens kärlek. Han hade själv valt den gemål, som mest behagade hans hjärta, sedan han ryckt det löst från den ryska storfurstinnan Alexandra. Det var år 1796 som konungen inkognito gjorde en resa till Tyskland, för att med egna ögon se denna furstinna, vilkens bild ingivit honom den önskan, att kunna höja henne på Sveriges tron.
Han såg henne första gången i Leipzig, och den femtonåriga skönhetens milda, kanske för en furstinna något för blyga väsende tände i hans hjärta en häftig kärlek. Likväl var det först om hösten följande året, som en svensk flotta förde henne över till Karlskrona, där konungen mötte och ledsagade henne i en kedja av lysande fester, till sin huvudstad.
Drottning Fredrika var ett av dess älskliga kvinnliga väsenden, som, utan anspråk för sig själv, endast tyckas leva för andra. Ehuru hennes skönhet visserligen var värd drottningkronan, funnos dock personer, som hos henne saknade den höghet, de stolta later, som anses höra till kronan. Hon ersatte likväl med de milda dygdernas, med undergivenhetens ödmjuka behag, vad som kunde anses fattas henne i värdighet. Hon uppträdde såsom den vänliga anspråklösheten, liksom förvånad och nästan förlägen över sin egen glans.
Drottning Fredrika fann sin skönaste lycka i modersömheten, i det ädla kallet att fostra Sveriges tronarvinge. Men denna glädje, liksom hela hennes hjärtas lycka, förmörkades smånigom. Med åren framträdde hos hennes gemål, alltmera i ögonen fallande, detta oböjliga, kärlekslösa lynne, som utmärkte honom i senare tider. Hans bemötande mot henne förlorade sin ömhet, förlorade slutligen all grannlagenhet. Då den oroliga tiden, så diger på politiska stormar, fördystrade hans lynne, lät han alltid sin oskyldiga maka umgälla vad som sårade honom. Även för hennes blick visade sig farorna för tronen alltmera fruktansvärda, och det var med bekymmer av det bittraste slag, som hon, sedan hennes hjärtas lycka blivit krossad, mötte det slag, som även krossade hennes tron. Den ädla drottningen fördes från konungaborgen till en fångenskap, som hon måste dela med sin gemål, under det rikets ständer förklarade honom avsatt.
Men sedan slaget var givet, sedan kronan var tagen från hennes hus, visste hon att, med den ståndaktighet i olyckan, som är en av människans ädlaste och kanske svåraste dygder, förvärva en ny krona, den av ett värdigt buret martyrskap. Den avsatte konungen behandlade henne så, med den ytterliga brist på ömhet och aktning, att hon i honom måste se en man, som icke kunde anses sina sinnen fullt mäktig. Sedan hon i sitt fädernehem i Baden sökt och funnit en tillflykt, ansåg hon sig därföre skyldig aktningen för sitt eget kön att yrka en skilsmässa, som också lagligen fastställdes året efter hennes avflyttning från Sverige.
Hon ägnade sig nu med dubbel livlighet åt sina omsorger såsom mor, och såg i älskvärda döttrars lycka sin egen föryngrad återfödas. De ensliga åren ägnades åt hemliga omsorger för den otacksamme gemålens skyddande för behoven, ävensom åt sysselsättningen med och ordnandet av saknadsrika minnen från Sverige, därifrån en hård lag icke blott skilde henne och hennes familj, utan ville avbryta varje förbindelse, varje tanke, som där voro dyrbara för hennes hjärta.
Fredrika Dorothea Vilhelmina föddes i Baden den 12 mars 1781 och var dotter av arvprinsen Carl Ludvig av Baden. Hon förmäldes den 11 oktober 1797. Avled i Lausanne den 25 september 1826.

Karl XIII
(1748-1818)
Konung
1809-1818

Över Karl XIII:s minne vila många mystiska skuggor, vilka kanhända icke ens en eftervärld skall kunna klart genomskåda. Hans karktär har därföre erhållit något mörkt, som inger misstankar, ehuru de kanhända icke alltid äro fullt rättvisa. Emellertid är det hans rätt, att endast bedömmas efter vad som är fullt bevisat.
Redan vid hans födelse fästade vidskepelsen besynnerliga spådomar om huru han skulle bliva Sveriges konung, och det anseende han lyckades vinna bland Sveriges sjöhjältar bidrog att omgiva hans yngre år med en glans, som ingalunda tycktes göra honom ovärdig kronan; men en mindre omsorgsfull uppmärksamhet på sina seder och på den stränga moral, utan vilken alla andra egenskaper förlora sitt värde, hade han att tacka för många av de skuggor, som vidlåda honom.
Han var endast tvenne år gammal då han utnämndes till storamiral av svenska sjömakten. Vid tolv års ålder erhöll han undervisning i sjövetenskaperna av amiralitetskaptenen Corvin (adlad Nordenankar), och var 31 år gammal, då han första gången förde befälet över en svensk eskader av sex linjeskepp och sex fregatter. Han vann därvid sjöofficerarnas förtroende, så att han med stor glädje blev emottagen, då han i maj 1778 lät hissa sin amiralsflagg på svenska chefskeppet i Karlskrona.
Den kloke Gustav III hade omgivit honom med skickliga officerare, så att visserligen hertig Karl icke kan sägas hava med eget snille anfört och verkställt flottans manövrer, men han hade åtminstone tillfälle att visa personligt mod. Både i slaget vid Hogland och sedermera i den ryktbara reträtten från Viborgska viken hade han visat sig oförskräckt i elden. Vid det sistnämnda tillfället, kanske det farligaste som Sveriges örlogsflotta åtminstone i senare tider genomgått, blev hertigen, ehuru obetydligt, sårad, medan hans adjutant stupade vid hans sida. Han var redan då djupt invigd i den hemlighetsfulla ordens mysterier, åt vilka han sedermera ägnade allt större deltagande och intresse, och han gjorde, under kulregnet, besynnerliga tecken med sabeln omkring sig. Efter detta krig, varvid han också vissa tider förde befälet till lands, hade han vunnit mera aktning av folket, än förtroende av sin konungslige broder; ty då denne blivit skjuten och, från sin sjukbädd, förordnade om förmyndareregeringen för sin son, uteslöt han sin bror densamma. Karl, om vars medvetande av kungamordet man icke bestämt kan bevisa något, tillintetgjorde likväl detta sista förordnande och lyckades därigenom att, enligt ett äldre testamente av konungen, erhålla riksföreståndarevärdigheten.
Det var en orolig tid, varunder han hade att föra Sveriges styrelse. Inom landet utmärktes hans regering visserligen icke av några särdeles viktiga inrättningar och företag, men den var dock icke i yttre måtto olycklig för Sverige. Hertigen, som förnämligast sysselsatte sig med de mystiska arbetena i frimureriet, lät sin gunstling baron Reuterholm nästan helt och hållet avgöra alla statssaker. Ehuru hertigen visat sympatier för de unga republikanerna i Frankrike, lät han likväl inskränka tryckfriheten och utövade strängt förtryck inom fäderneslandet.
Sedan han emellertid överlämnat regeringen åt sin brorsson, då denne blivit myndig, levde han uteslutande för nöjet och sin kära orden, tills, Gustav IV Adolfs fall, han ånyo inbjöds att, såsom först riksföreståndare och sedan konung, emottaga regeringen.
Konungamakten inskränktes likväl genom grundlagen, och Karl, som redan då led av tilltagande ålderdomsbräckligheter, visade varken lust eller förmåga att styra på egen hand. Han var bäst belåten, då han fick lägga rikstömmarna i sin adopterade sons, Karl Johans hand.
I vad mån Karl XIII varit invecklad i den sammansvärjning, som störtade hans brorsson, är icke möjligt att utreda. Hans minne må då åtminstone vara förskonat från förebråelsen för detta förräderi.
Karl var såsom person föga mån om sin värdighet, utan hade mera håg för det borgerliga livets vanor och umgänge.
Karl XIII föddes på Kungshuset i Stockholm den 7 oktober 1748. Riksföreståndare den 29 mars 1792. Lämnade regeringen den 1 november 1796. Ånyo riksföreståndare den 13 mars 1809. Konung den 6 juni samma år. Avled den 5 februari 1818. Förmäld den 7 juli 1774 med sin kusin Hedvig Charlotta av Holstein-Oldenburg. Barnlös.

Hedvig Elisabet Charlotta
(1759-1818)
Drottning
1809-1818