|
Start | Föregående | Nästa D
|
|
A B C D E F G H I J K L M N O P R S T U V Y Å Ä Ö |
| DEN UTESTÄNGDA ÄKTA MANNEN |
| De tunga skyar så stolt marschera |
| De vilseirrande barn ur skyn. |
| Defilera min näsa förbi, |
| Dem gav hon ingen gång pardon |
| Den bör bo här, som har rövat posten |
| Den trinda Sara drar gardin igen. |
| Dess jord är mig kär i varendaste bit |
| Det allra som gladaste bygd. |
| Det erkännes på din döda mull. |
| Det finns ej glugg, där han ej har smetat |
| Det frestar lynnet, det kostar märgen |
| Det gör man väl ej någon annanstans |
| Det hjälper icke, magen ej förbyter |
| Det kan ej gå väl i allt - |
| Det var en tid, då jag var ung och glad. (Fallera) |
| Det var strax efter, sen jag blev student. (Fallera) |
| Det är att mura sin egen grav. |
| Det är vårbäckens sång. |
| Det är vårbäckens sång. |
| Det är vårvindens fläkt, |
| Dig igen med liv och själ? |
| Dito vill jag ha ännu |
| Dito: Stå stark, du ljusa riddervakt! |
| Ditt öga ser allting så skumt, |
| Dock - kanske för sent står den enslige son |
| Dock vad gör det, då jag ändå med tiden |
| Dock! Gudilov! ännu har aldrig magen, |
| Du klagar, men du klagar dumt, |
| Du som andra har väl vilsefarit, |
| Du är av Adams stolta släkt, |
| Du är ju född, att börja med, |
| Du är mot larver och insekt |
| Dyra rum och hyror, |
| Då bodde jag uti en liten stad. (Fallera) |
| Då drar man hop sina sängsparlakan |
| Då du strid och misstag fann: |
| då döden plötsligt skar av bandet, |
| då föll det gubben just in att se mig på toppen. |
| Då han dem så noga känner, |
| då havets herre drar barskt ihop ögonbrynen. |
| då jag i trappan och kajutdörr´n hörde smällen, |
| Då kvällen kommer, och för fönsterrutan |
| Då man är kär är allting upp och ned. (Fallera) |
| Då man är ung och glad, kan man ju vara |
| Då natten kom, så sov jag ingenting. (Fallera) |
| Då petar solen oss uti nacken, |
| Då skall man flytta till stan tillbaka |
| Då stormen ven, så det blåstes tvärs genom kroppen, |
| Då strömmar folk utom alla tullar, |
| då var jag säker att daggen föll innan kvällen. |
| Där far en ekorre lättskrämd och skygg, |
| Där har jag dälder och blomsterkullar, |
| Där har jag riktigt ett paradis. |
| där livet var oskuld, där friden blott log, |
| där molnen sig vila på fjället, |
| Där ser jag Stallgårdens värdshus, utskriket |
| Där själv jag raggig med lutan sitter, |
| Där syns Kräftriket: |
| Där trippar Sara, trind liksom en ärta |
| Där vistas och bor jag, |
| Där vistas och bor jag, |
| där åldriga skogen mot stormarna stod, |
| Därför ses du modet fälla, |
| Dörren, öppen för var vän, |
|
[topp]
|