|
Start | Föregående | Kolvaktarens visor | Svarta ballader | Nästa | Start
|
|
A B D E F G H I J K L M N O P R S T U V Y Å Ä Ö |
| Angelika |
| Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga |
| Aldrig må vi kalla vårt öde hårt, |
| All marken som rör sig och myllrar av livslångt kiv, |
| all ängens rosor ropa, kom ut till oss och sov! |
| alla barnens skäggiga, kronprydda Gud - |
| Alla mina höga skogar äro skrattande glada, |
| alla mina klara stjärnor månde dansa i natt. |
| alla rosor, alla fasor till en levande ked, |
| alla skumma skogars dunkel |
| allt gasljus och larm mot natten |
| allt grovt och besudlat grus. |
| allt jag frös och led har vår herre sett - |
| allt medan all himmelen över din hjässa står klar som kristall över byarnas hus! |
| Allt som levde och kröp och krälade och var hungrigt och pep och skrek. |
| Allt som växt brett blev smått för ögon avgrundsdjupa, |
| Ammat i de fattigaste skogarnas famn |
| Andre styrman stirrar fånigt in i kamratens ögon: |
| Andre styrman: |
| att akta Herodes bud. |
| att alla vindar som kring tjärnlanden vina, |
| att brinna utan ände i ondfolkets stad |
| att dej själ må brännas stor, |
| att du tigande hållit en annan kär. |
| Att där jag snavat över helvetet och fasat, |
| att få barnbarn så här, ska jag säga, är ett nöje som skär och känns. |
| att färdas utan ljus på stora, mörka vatten, |
| att ha vakttjänst vid tystnadens dörr. |
| att hans själ skall brännas ren. |
| Att helig, helig är herren Gud |
| att jag inte kan blöta den i Västnora kärr - |
| Att jag unnade alla att leva, att jag älskade allihop? |
| att läggas på locket till hemgjord kista, |
| att minnas mina kvinnor är att röra i strö. |
| att pressa ur kampkroppen sakta, hans sista fattiga blod, |
| att släpa och bära - |
| att smeka den hetaste kinden |
| att sona sina felsteg, att få vin och bröd |
| att spika min frihets kista. |
| att tiga är bäst till lags, |
| att vara en syndfull, en alltför rättfärdig, |
| Att vara en vis och att vara en dåre, |
| Att vara skald, profet, och nödgas bo på gatan, |
| att vattnas av dalarnas dagg - |
| av brånad och hunger, |
| av det spröda och hårda som funnits förut |
| av en törstig kärlek, |
| av fruktan och för nöje, |
| av korslagda, nerblåsta grenar, |
| av kvickbent och svartbrunt och maskvitt, |
| av livet, när självt det sig formar med kraft, med lag, |
| av röda flammor flödande, |
| av solen som går ner - min sista - - |
| Av sommar och vinter är hans land, |
| av träckstänk och midnattsregn. |
| Av ångest vi dräpte varandra, av fruktan för svält vi stal, |
|
[topp]
|