Start | Föregående | Kolvaktarens visor | Svarta ballader | Nästa | Start

A B D E F G H I J K L M N O P R S T U V Y Å Ä Ö

Angelika

Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga

Aldrig må vi kalla vårt öde hårt,

All marken som rör sig och myllrar av livslångt kiv,

all ängens rosor ropa, kom ut till oss och sov!

alla barnens skäggiga, kronprydda Gud -

Alla mina höga skogar äro skrattande glada,

alla mina klara stjärnor månde dansa i natt.

alla rosor, alla fasor till en levande ked,

alla skumma skogars dunkel

allt gasljus och larm mot natten

allt grovt och besudlat grus.

allt jag frös och led har vår herre sett -

allt medan all himmelen över din hjässa står klar som kristall över byarnas hus!

Allt som levde och kröp och krälade och var hungrigt och pep och skrek.

Allt som växt brett blev smått för ögon avgrundsdjupa,

Ammat i de fattigaste skogarnas famn

Andre styrman stirrar fånigt in i kamratens ögon:

Andre styrman:

att akta Herodes bud.

att alla vindar som kring tjärnlanden vina,

att brinna utan ände i ondfolkets stad

att dej själ må brännas stor,

att du tigande hållit en annan kär.

Att där jag snavat över helvetet och fasat,

att få barnbarn så här, ska jag säga, är ett nöje som skär och känns.

att färdas utan ljus på stora, mörka vatten,

att ha vakttjänst vid tystnadens dörr.

att hans själ skall brännas ren.

Att helig, helig är herren Gud

att jag inte kan blöta den i Västnora kärr -

Att jag unnade alla att leva, att jag älskade allihop?

att läggas på locket till hemgjord kista,

att minnas mina kvinnor är att röra i strö.

att pressa ur kampkroppen sakta, hans sista fattiga blod,

att släpa och bära -

att smeka den hetaste kinden

att sona sina felsteg, att få vin och bröd

att spika min frihets kista.

att tiga är bäst till lags,

att vara en syndfull, en alltför rättfärdig,

Att vara en vis och att vara en dåre,

Att vara skald, profet, och nödgas bo på gatan,

att vattnas av dalarnas dagg -

av brånad och hunger,

av det spröda och hårda som funnits förut

av en törstig kärlek,

av fruktan och för nöje,

av korslagda, nerblåsta grenar,

av kvickbent och svartbrunt och maskvitt,

av livet, när självt det sig formar med kraft, med lag,

av röda flammor flödande,

av solen som går ner - min sista - -

Av sommar och vinter är hans land,

av träckstänk och midnattsregn.

Av ångest vi dräpte varandra, av fruktan för svält vi stal,

[topp]