Start | Föregående | Kolvaktarens visor | Svarta ballader | Nästa | Start
|
A B D E F G H I J K L M N O P R S T U V Y Å Ä Ö |
Omkring tiggarn från Luossa... |
Onda tankar |
O säj, var är kransen av konstgjorda rosor du band däj i dagsljus och stigande sol? |
o, Herre, han har svårt för att leva! |
O, herre, om dagen är liden, |
O, sol över rusiga ängar, |
och aldrig få till lön ett enda litet grand, |
och aldrig har jag sjungit vad mitt hjärta har bett! |
och aldrig känna glädje mer - |
och aldrig mer skall hon vakna, |
och aldrig veta när ens strid tar slut, |
och aldrig ångra att jag då och då |
och allt har gudarna skickat mäj sen jag var älskad sist! |
Och allt var frid och ny var all tid, |
och anden dömer ej ande, för det som av kroppen sker. |
Och ansiktet var som mitt ansikte var |
och att ensam lida |
och att kugghjulens gnissel likna trätor och kiv, |
och av hatets köld min själ sögs ut, |
Och av trasor sydde han dockor, |
och avlar och dör för att leva |
och badat i solljus |
Och Banga var alltsedan en skugga av sig själv |
Och Banga, predikanten, botade och bad: |
Och Banga, predikanten, som bad i hans hus, |
och bara väntar, jag. |
och beckar dem fast vid min trästyva kropp... |
och ben av hans ben var jag. |
och ber till intet om en droppe frid. |
och bin som surra och blad som svälla av liv, av liv, |
och bittert att levande gå, |
och blandas om till snyftande gråt |
och blev glad och förbannade ej mer, |
och blodet rann rött på den gnistrande snön. |
och blommorna grus. |
och blå som vårens himmel, en själ förutan skuld! |
och blödde av nässlor och tagg. |
och bort flögo sommarens rosiga dagar, |
och brinner i snön nu när dagningen faller - |
och brottades med Gud om min mörknande själ, |
och bygger sin mur av ben. |
Och dagögat, höken, såg skarpt där neröver: |
och dammet bolmar skyhögt i porten, |
och dansat bland fjärilar ängarna fram - |
och darra i dåraktigt rus. |
och de böja sina huvun som i bön. |
och de lärda ville hänga mäj, för jag kan ej ett ord latin, |
och de voro hustrurna hans. |
Och den allra högsta sången, den sjöngo de efteråt, |
och den brödlöses sorg skall bli din. |
och den fattiga skördens höst. |
och den hand som slog, tills klibbig av blod, |
Och den som har hedniska hustrur |
Och den som predikar om straffar, när en urblött utnött man |
och den är det djupaste, största och sista |
och det enda ni gjorde när fruktan teg, det gjorde ni av brunst. |
och det hamrar i hjärnan - jag är dödligt trött - - |
Och det här är min Angelika, som jag älskat och älskat så, |
Och det sista av skulden betalade jag när den yngsta läst för präst. |
och det sprakar i milan och röken slår ner - - |
Och det svarta som var döden och som hälsat vid er säng, |
och det tjuter i Lammeloms sprickande is, |
och det var av anden, Herre, det medger du ändå? |
och det var inga stjärnor som lyste hennes säng. |
Och det vart många andra, som jag inte mera minns. |
Och det vore ändå som en dödsens tröst |
och det värsta är: jag var ond och jag trätte nog och svor. |
Och detta kallar jag att fiska hela natten |
och detta är dödens frid. |
och din bädd en glödande säng. |
och din panna är ljus som en sol. |
och din själ har hällts bräddfull av jagande fasor, |
och din skabbiga päls är som knivstål vit. |
och din sång är sorg som vilsna tranors låt, |
Och dina de minsta bröder jag ofta, ofta mött. |
Och dit gå varma vårar |
och dit vägen bär emot - |
och ditt inre är ett nödskri, en döendes rop. |
och ditt namn skall aldrig förgå. |
och djupt ner i jorden kropparna frysa, |
Och dock ha vi älskande ärligt och varmt |
och dom liksom turar att vakta en, alla uslingar som en mött - |
och drev drängar med hugg och slag. |
och drucko som jag sin surmjölk och stekte sin sura sill - - - |
och drömde om ett skälvande gäckande skratt, |
och drömma om bleka mör, |
och drömt tills månen var full. |
Och du kan inte höra min röst och mitt sista rosslande rop! |
och du kanske ängslas och tänker och kanske du ber för mej? |
Och du som haft mod, att ej vara god, |
och då kändes det djupt som ett yxhugg när den yngsta kom hem med sin. |
och då stannar västanvinden för att lyssna vem som tog |
och då var jag sjuttio år. |
Och där lusten brunnit hetast är ett rum där intet finns. |
och där obygdsforsarna sjunga |
och där skall jag möta en kvinna. - |
och där växter väva i jorden |
och döden såg dej och han kände nog |
och dömdes till döden av jägarnas rätt. |
Och en dag stod en kärra på backen, |
och en dryck ur Savos sjö! |
och en eldslåga ren genom rymden ven, |
Och en grav blev grävd på en blommande äng, |
Och en gumma med rinnande ögon |
och en gång när ögonen frågande brista |
och en gång skall jag bada mitt grånande hår |
och En har ju dött för syndare - |
Och en röst av en man från ett okänt land |
Och en sak vill jag veta, Johnson: |
och en skål för din gossesjäl! |
Och en solstråle dansade spelande fin |
och en säck där jag ögonen må sluta. |
och en trött mans tanke är din skröpliga moder. |
Och en vinande ånga blåste på hundraårsåsarnas damm |
och en ängel tog så fort jag dog och gav allt jag läst åt hin. |
och fast friden var djup i vårt jordbyggda bo, |
Och fast han var hård mot far sin, |
och fast hungrig jag strängat min lyra |
och fast jag inte begrep ett ord, jag brast i en hejdlös gråt - |
och fastän det var fråga om hetta så tycktes mäj jag frös. |
och fick av dig det heliga |
och fick nåd och fick löpa igen, |
Och finns det inga himlar för dom som är klena att tro? |
och flygen bort, |
och folk ska en aldrig förbanna, för ingen är utan fel, |
och frusna hedars grus. |
och fångar och dödar och äter |
och följa din arbetskamrat i det sista. |
och för kärran stod tjuguårs Blacken, |
och förbjuden blev vår jaktmark, |
Och förlåt - om jag - slog dej - Mari! |
och förr än jag arbetar vill jag svälta ihjäl. |
och försvann i ett hav av ljus. |
och gick nedåt Lasso och stannade där. |
och glömmas av - |
och granarna nicka |
och gripa de hoppande lågorna fatt, |
och gråta i solens sken. |
och grät många bittra tårar och ville ha mej till äkta man - |
och grävt tunnor ner i marken, |
och Gud, som vet hur fattig jag var, han förlåter mej nog! |
och gula, vaggande land. |
och gå till sitt rum och äro ej mera, |
och gömde sig djupt in i Råmyra skog, |
och gör av nöd, det som jag icke vill. |
och hagarna och slogarna |
Och han grät och log och rasade vred, |
och han kom för att lära mig vila och glömma. |
Och han sa: Jag är timmerman Jonson och föga lärd som du sett, |
Och han sade: allt hederligt smått och gott |
och han skrek: Du fick Angelika för allt du av feghet gjort! |
och han suckar och skrattar av smärta. |
Och han svarade: Att få se däj ren länge önskade jag, |
Och han säger att hans kvarn är som människans liv: |
Och han säger att när stenarna dansa över ben, |
och hans blick under buskiga bryn, |
och hans blick är kall och skum. |
och hans hår var glesnat och vitt. |
och hans kvinna var kall som is, |
och hans kvinna var tröttsam att svära, |
Och hans kvinna var vass som en skära, |
och hans man var som aska grå. |
och hans ord voro sövande, starka och tunga, |
Och hans tal var som änglarnas lenaste honung |
och hans vilja är stor - och han gör som han vill. |
och hans ögon voro ljumma som utbrunna ljus. |
Och har vi gjort rätt för det här, då räknar du noga, Gud, |
Och Haralds moder hon ber för hans väl: |
Och het av lust jag smekte |
och himlen vet väl knappt hur länge man står ut. |
och himlen är grå, som en kupa av tenn - |
och hittar ej vildhonung mera i natten. |
och hjärtat slår sakta och kallt. |
och hon vart min ålders ris. |
och hopen trätte vred, |
och hos mig är ingen och ingen mig ser. |
och hur solen går upp och ner. |
och hustrurna Greta och Lisa |
och hälsar livets svala avskedsnatt. |
och händer förvridna av pina. |
och här har du sångerna som sjungits i mitt öra: |
Och här ser du bönerna vår Herre skulle höra, |
och härlig var jorden då! |
Och härlig var ängen i dagningens stund, |
och härlig är barnets sång - - |
och hö har vi kvar så vi klarar oss tills backen blir grön igen. |
och höja ett jublande rop mot den kära. |
och hölj ditt arma huvud, |
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land, |
och i blodets röda glans |
Och i drömmen spänna vi |
och i feber bränner min bengula kind... |
och i helgnätter, gnistrande klara, sina milor de klubbade till, |
Och i huden, varm och blodig, |
Och i kvällens röda brand ska jag stå upp med min fiol |
och i mörka nätter styckat, |
och i mörkret till den okände ber. |
och i ruset var jag tacksam mot mor. |
och i rök från hundra milor ska jag sjunga som besatt. |
Och ibland kom små, små kvinnor till oss i nödens natt, |
och Illinoisstrandens ljus. |
Och ingen kan mäj skada och allt skall gå mäj väl, |
och ingen vet hur djupt vi drack vår barndoms beska vin. |
och innan solen purpurröd gått ner, |
Och jag bad och såg upp mot en värld av ljus |
Och jag bannade henne en vinter, sen teg jag, sen väntade jag |
och jag brann i en sky av guld. |
och jag byggde av otäljd furu |
Och jag bytte mig ett veckolångt rus för det hon lämnat |
och jag bär på min slägga för att freda mitt liv. |
och jag fruktade allt, men fruktade mest |
och jag fördes bort av anden att få ro. |
och jag gjordade mina länder och steg upp ur gravens grus, |
och jag gråter hellre än ler, |
Och jag grät där mellan häggarna där Luossas rågång går, |
och jag hade för gästen ej plats och namn - |
och jag hörde på hela timmen |
och jag kallades hopplös bov, |
Och jag knöt dom här tjärbruna händerna, och jag stalp på knä och svor, |
Och jag kröp på knä på mitt åkerland, jag tog allt i egen hand, |
och jag kände jag lidit nog, |
Och jag lade mäj sent var natt, när det blivit en smula fred. |
och jag ligger här sjuk vid din skakande vägg - |
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran: |
och jag längtar att dö men att straffas hårt |
Och jag piskade dej - min Gud! Om jag inte haft ondska och mod |
och jag sa till Gud, du som skapat oss, döm bäst du vill för hor! |
Och jag sade till honom: - Du de sovandes broder, |
Och jag sade: Det gläder en yngling att du tagit däj ända hit, |
Och jag skall nog bli glad åt henner kropp, |
och jag släpper aldrig taget kring släggan min. |
och jag somnar vid min slägga när solen går ner. |
Och jag svarade strax: det är lögn vad du sagt, |
Och jag svarade: Anden ville nog, men köttet ropade nej, |
och jag såg hans blick och den var så hård |
och jag teg och frågade icke, |
Och jag tror att när straffet stoftet strött |
och jag tyckte jag låg och leddes åt en hammares gälla slag. |
och jag tänkte, han ger mäj härute sin ro, vår Herre, om han är god. |
Och jag tänkte, jag kan väl fråga, |
Och jag var ett Adams barn och fann klokast att packa och gå. - |
Och jag vart som den tokiga Lasse, som ibland fick äta hos oss, |
Och jag vet nog, Mari, att när gubben är död, |
och jag vill dö och jag vill spela till uppståndelse en gång. |
och jag visste då att kött av hans kött |
och jag väckte bekymmer på jorden för mitt självlärda timmermansvett, |
och jag väckte upp Johanna och sa till om öl och vin. |
och jag åt min välling i vrån, |
och jag är en vandrande benhög i trasor, |
och jakten tog fart uppåt Hagbergaslogen |
Och Jon, där du sitter vid grytan din, |
och jord och himlar brinna. |
och jorden är av hans härlighet full - - |
och jublar, faller, ler och finns ej mer. |
och kalla Gud för spöke som jag gjort förut, |
och kallar allt format till hård, sträv strid, |
och kanske det är det bästa - det blir nog lugnast då. |
Och kanske jag aldrig sagt dom att jag inte hatade alls, |
Och kanske skall jag stärkt och renad gå |
och klart hör jag livsens eviga ord: |
och klämmer ihop mitt bröst. |
Och konung Tingi - Ring - i Tang |
Och konung Tingi - Ring - i Tang |
och konungen lyfte sin härlighets hand |
Och korsets herre regerade där |
och kring hans hårda bädd |
och kring mig blåsa kvällens svala vindar, |
Och kring mig ser jag ögon utan sorg, |
och kring timmer och drivved porla |
och kroppen låg om vår andes fot som en tung och skavande black. |
och kvinnan hon är väl underlig, för att Gud har så befallt. |
och känna hur eländet suger en ner, |
och kött ha vi stekt vid riselden där |
och lemmar som vridits i kampens kval |
och letar sig in för att bita |
och letat dig vägar |
och lett åt Toms tant Polly, |
Och leva är mig tungt och dö är också svårt, |
Och lik kallnat järn känns min sotiga kind. |
Och ljuvt är att höra i vinden |
och log åt jämmer och sår - |
och längesen är det som solen gick ner. |
och längtar att vid dagens skumma slut |
och läste och tänkte på Jonson som i fjol fick ro för sitt bröst. |
och med erfaren, trånande kärlighet förförde hon mej en kväll |
och med glädje lysande |
Och med mig var min Angelika, som jag älskat och älskat så, |
och midnattsåskans vita blixtar ljunga. |
Och min ende son han vart bonde, |
Och min far var ett helgon som led alla fasor, |
Och min farfar och farfars far var fattiga, svultna som jag, |
och min gula och skrumpna kind känns så varm, |
och min kropp brann ut och jag vart fri, |
Och min kvinna är gammal som jag |
Och min mördaredräkt för en vårens fläkt |
och min puls skall stanna och min mun skall le. |
och min rätta väg är hög och underbar. |
och min väg var en äng där i rosor höljts |
och mina brustna ögon skola se mot skyn. |
och mitt bröst sej häver i dödskampens möda, |
och mitt heta blod det må vara |
och mitt hjärta ska sluta att slå. - |
och mjölnaren säger att benkvarnens sång, |
Och mjölnaren är gammal och vet vad han vill, |
Och månen lyste och stormen sjöng i luckor och ås och knut, |
och män som rulla galna i tillvarons grop - |
och mördat min bäste vän, |
och mörkna, unga ljung |
och natten är så sen! |
Och nattögat, räven, gick fram och gick åter: |
Och nog kände jag suset av vädret som varmt över backarna drog, |
och nu - lyftes jag - lyftes - Gud - jag är - fri! |
Och nu ber jag om domen, Herre, om ditt eller skammens land - |
Och nu förstår jag din sång - din sång för en som dör - |
Och nu har jag sett i sjutti år - och hört och känt en del - |
och nu räknar jag himlens stjärnor |
Och nu skiner väl hundra stjärnor över Paindalens snöiga höst. - |
och nu stiger jag - sjunker jag - sti-ger - |
och nu så är jag trött på er, och ber er alla gå. |
och nu är allt ett minne, |
och nya ögon öppnade jag att domedagsglansen se. |
och nämnde dem Greta och Lisa, |
Och när alla sport, hur ont jag gjort, |
och när allt blivit intet kan han ensam hugsvala, |
och när allt som jag byggt måste brinna, |
och när dagningen skälver på myr och sjö |
Och när du sövts till drömmar av resedan vid din vägg, |
och när hetare blir dagen går man trött. - |
Och när jag är sjuk av oro, |
Och när morgonens stjärnor blekna och dö |
Och när natten böljar becksvart över skogstjärnens skum, |
och när natten kryper sakta |
och när pojken min slutat att äta |
Och när skolbarnen skyggt gingo vägen till byn, |
Och när vi tystna skall en annan sjunga, |
och när ångorna stelna till is, |
och nätter svarta av hat. |
och om allt kunde minna, |
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting |
och om fägnadens ande gör sällskap med hans, |
och om inte du ändrat vanor så tag ett glas med en gammal kamrat, |
och om sin längtan sjöng han hela natten lång. |
Och om somliga gå ut till en darrande dans, |
och pannan som malaria grå! |
Och pojkarna mina var stora då - jag tror dom redde säj bra - |
och predikade ej mera som förr. - |
och predikade renhet i levernet och var fri från köttets begär. |
Och prästen går före till altarets bord, |
och pyntat små trasdockor fina. |
och på din vård skall bli skrivet: |
och ropade och tiggde om tid |
och rullen smäller och slår. |
och räkna synd för rätt och rätt för brott. |
och rännor som brista, |
och sade stilla: bed! |
och sade så: |
och sakta kröpo skuggorna |
och sakta stiga sagorna kring ön i Berga fors. |
och sakta, dracks han upp av månens strömmande sken. |
och sandiga dalar, |
och satt där och älskade vad som fanns kvar. |
och satt fången i långa år. |
och se månen gunga i moln när en smälter sitt rus. |
och sedan drack du salighet ur flod och fjäll och berg. |
Och sedan, sedan falla vi tätt till jorden ned, |
och segerfesters jubeldränkta rus. |
Och sen är jag ensam igen - det är långt över Bannbergasjön. |
och ser den döende dagen |
och si, ur den vaggande ångan klev Jonatan Jonson fram. |
och Sizzi fick leva, förunderligt nog. |
och sjunga med oss det levandes visa, hög, fri. |
och själv är jag färdig att dö! |
och självmord av kärlek gjorde min mor. |
och sjönk stillsamt på sänghalmen ner. |
Och skälls du för en latmask, |
och smällar som sjunga om en död. |
och snarka och vända oss manligt och lugnt, |
Och snart ska din släkt hälla granris på backen och gunga däj fram under gnolande trän. |
Och solen sjönk så sakta, |
och solvarma dagar. |
och som hatar att leva ändå - |
och som hellre är svart än grå, |
och som stjärnor som slockna är hans blick när han ber. |
och som vågorna i Slomlam |
Och somliga ha väl gråtit - och andra ha skrattat kallt, |
och somrar med rödaste frukt, |
och sov under svala trän, |
och sova på granris på klippdalens botten, |
och spela tills ert öga lyser hett som kvällens sol. |
och spinner dagen lång. |
och sprakar med bollar av blått - och det skiner, |
och stiger i det namnlöst mörka ner - |
Och stilla vart kring lägret där spelmannen låg, |
Och stjärnor och sol skall slockna förrn min Anna sviker mig, |
och stoppa morfar i leran och skaffa en äkta man. |
och stormen röt sin hårda sång genom gavelväggarnas trä. |
Och stormen sjunger svart och vitt och i skum kring Härnaön |
och stultar kring golvet på styvnade knän, |
och synda här och där. |
och så bittert ond som min. |
Och så har han förlåtit mäj och kallar mäj sin vän - |
och så trasig och slafsig slänger kjolen. |
och sådde i lägret som hungrade sina blommande små skratt. |
och såg Gammel-kar'n med bockfot och svans, |
och såg mot jorden ned. |
och sågo masugnsflammorna |
och sällan när köttet syndat ville anden ångra säj. |
och sög sin vinrotspipa och sträckte styva knän. |
Och sörj ej du: ett liv är till att mista, |
och sörplat ditt blod! |
och tackar glatt för gångna kämpatider, |
och tigande lyssnar |
och till dagar som komma |
och till drick jag tappade sav, |
och till lön för stridandet bjuder bortdöendets frid. |
och till sist så tog jag en kvinnas liv, |
Och till sist är väl allting aska och vitt som vissnat strå - |
och till svavelgula smådjävlars dans. |
och tistlar blomma i snön. |
och tog kvinna han liksom jag, |
och tröttnar väl aldrig att mala - |
och tung är luften som livet, |
och tunga, sjungande humlor |
och tvinnas bland brokig ull. |
och två drömmer vid egen härd. |
Och tyst var himlen den höga, |
och tyst var skogen på berget, |
och tänker jag efter, Tore, så kanske du är det än. |
och täppan äger jag skuldfri än, och råg och potatisland. |
och törstande druckit allt, |
och ungen hennes har skrofler - - å Herre, skrapa oss bort |
och utan att veta det väntar det vinande blyets stund. |
och ute sjöng stormen avsked åt far. |
och ute vid myren i Birgareslogen |
och vad undrar du då att min hjässa är vit |
Och vad undrar du väl att den skälver min röst? |
och var nöjd med vad Herren gav. |
och var timme var vass som ett rapp av ett flätat, svidande ris, |
Och Vargfors-Fredrik, du skrattande man, |
och varje dygn är en fil på min kedja. |
och vi bita våra tänder var och en! |
och vi drack för alla de saliga som på höga stjärnor bo. |
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud. |
och vi levde ibland försakelsens liv för löftet om himlens sal. |
och vi njöto av jordens nya vår och av himlens gamla blå. |
och vi sveko väl inte varandra, åtminstone som jag vet. |
Och vi togo dem, och med dm vi klämdes i armod ner, |
Och vid Kersnas tjärn, nedom Hävamo brant |
och vid lägerelden hörde de hans sång. |
och vilat våra gammalmansben - |
och vildhonung drack jag i ungdomens år |
och vinet var gammalt och ölet starkt och min fröjd var utan slut. |
Och vintern kom, jag gick ute, bröt sten och högg min ved. |
Och vintern slog bro mellan stränder och öar, |
och visa män, som skämta bort sin tid, |
och visor han själv hade smitt - |
och vit över slogar på infrusna öar |
och vit över ängen, där Sizzi var född. |
och vår jämmer är utan slut. |
och vår sorg är en tårlös sorg, kamrat, |
Och vårt hat är ett vandrande dödmanshat |
och våt varje rosenknopp. |
och väggaveln brakade och brast: |
och väljande på dem, och försvinner nedåt en tvärgata arm i arm med |
och välta sina benlass i porten. |
och vänta på allas tröst - |
och väntar vid tynande torrvedsträn |
och yrade om solen och hedarnas grus. |
och åt min bit och vilade mäj i lä i nån rotstälpsgrop. |
Och åt mäj, som var gammal och styvbent, |
och åt sitt svarta bröd: |
och älska mäj med ögonen, men ögonen de blå! |
Och är du det icke, vill jag bedja dig svara |
Och även jag har en surrande sång, |
och österlandets ljuvliga vind göt i mina ådror vin. |
och över oss skulle livet sjunga en hög sång, |
om alla själarnas fasor, alla himlarnas ljus, |
om allt som i varandet växer och sist dör en gång. |
om de skimra som pärlstoft i aftonens glans, |
om de vildaste havens vila har jag drömt. |
om du sjunger bli de rädda - |
Om du somnar kan du väckas av en helvetesbrand |
om du vill ta mina vänner, då vore världen god! |
Om du visste hur solen bränner |
om en sval men skonsam vind? |
om forna dagar och kvinnor och rus och älskogsbråk. |
om här blåste en lenande sunnanvind. - - |
om jag endast strax får byta |
om jag sluter mina ögon jag ännu honom ser: |
om kung Tingi - Ring - i Tang. |
om kärlek och rosor och vår. |
om lyckan är dig god. |
om ni tänkte att Paljaka-Anders kör bet fast vintern blir satans sträng! |
om när all världen jag ser dansa och gunga |
om sorg skrek ugglan och bort hon drog |
Omkring dej har du fattigdomens paltor och trasor |
Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring, |
Oss, törstiga, hungrande själar! |
[topp]
|