Start | Föregående | Kolvaktarens visor | Svarta ballader | Nästa | Start
A B D E F G H I J K L M N O P R S T U V Y Å Ä Ö 
Omkring tiggarn från Luossa...
Onda tankar
O säj, var är kransen av konstgjorda rosor du band däj i dagsljus och stigande sol?
o, Herre, han har svårt för att leva!
O, herre, om dagen är liden,
O, sol över rusiga ängar,
och aldrig få till lön ett enda litet grand,
och aldrig har jag sjungit vad mitt hjärta har bett!
och aldrig känna glädje mer -
och aldrig mer skall hon vakna,
och aldrig veta när ens strid tar slut,
och aldrig ångra att jag då och då
och allt har gudarna skickat mäj sen jag var älskad sist!
Och allt var frid och ny var all tid,
och anden dömer ej ande, för det som av kroppen sker.
Och ansiktet var som mitt ansikte var
och att ensam lida
och att kugghjulens gnissel likna trätor och kiv,
och av hatets köld min själ sögs ut,
Och av trasor sydde han dockor,
och avlar och dör för att leva
och badat i solljus
Och Banga var alltsedan en skugga av sig själv
Och Banga, predikanten, botade och bad:
Och Banga, predikanten, som bad i hans hus,
och bara väntar, jag.
och beckar dem fast vid min trästyva kropp...
och ben av hans ben var jag.
och ber till intet om en droppe frid.
och bin som surra och blad som svälla av liv, av liv,
och bittert att levande gå,
och blandas om till snyftande gråt
och blev glad och förbannade ej mer,
och blodet rann rött på den gnistrande snön.
och blommorna grus.
och blå som vårens himmel, en själ förutan skuld!
och blödde av nässlor och tagg.
och bort flögo sommarens rosiga dagar,
och brinner i snön nu när dagningen faller -
och brottades med Gud om min mörknande själ,
och bygger sin mur av ben.
Och dagögat, höken, såg skarpt där neröver:
och dammet bolmar skyhögt i porten,
och dansat bland fjärilar ängarna fram -
och darra i dåraktigt rus.
och de böja sina huvun som i bön.
och de lärda ville hänga mäj, för jag kan ej ett ord latin,
och de voro hustrurna hans.
Och den allra högsta sången, den sjöngo de efteråt,
och den brödlöses sorg skall bli din.
och den fattiga skördens höst.
och den hand som slog, tills klibbig av blod,
Och den som har hedniska hustrur
Och den som predikar om straffar, när en urblött utnött man
och den är det djupaste, största och sista
och det enda ni gjorde när fruktan teg, det gjorde ni av brunst.
och det hamrar i hjärnan - jag är dödligt trött - -
Och det här är min Angelika, som jag älskat och älskat så,
Och det sista av skulden betalade jag när den yngsta läst för präst.
och det sprakar i milan och röken slår ner - -
Och det svarta som var döden och som hälsat vid er säng,
och det tjuter i Lammeloms sprickande is,
och det var av anden, Herre, det medger du ändå?
och det var inga stjärnor som lyste hennes säng.
Och det vart många andra, som jag inte mera minns.
Och det vore ändå som en dödsens tröst
och det värsta är: jag var ond och jag trätte nog och svor.
Och detta kallar jag att fiska hela natten
och detta är dödens frid.
och din bädd en glödande säng.
och din panna är ljus som en sol.
och din själ har hällts bräddfull av jagande fasor,
och din skabbiga päls är som knivstål vit.
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
Och dina de minsta bröder jag ofta, ofta mött.
Och dit gå varma vårar
och dit vägen bär emot -
och ditt inre är ett nödskri, en döendes rop.
och ditt namn skall aldrig förgå.
och djupt ner i jorden kropparna frysa,
Och dock ha vi älskande ärligt och varmt
och dom liksom turar att vakta en, alla uslingar som en mött -
och drev drängar med hugg och slag.
och drucko som jag sin surmjölk och stekte sin sura sill - - -
och drömde om ett skälvande gäckande skratt,
och drömma om bleka mör,
och drömt tills månen var full.
Och du kan inte höra min röst och mitt sista rosslande rop!
och du kanske ängslas och tänker och kanske du ber för mej?
Och du som haft mod, att ej vara god,
och då kändes det djupt som ett yxhugg när den yngsta kom hem med sin.
och då stannar västanvinden för att lyssna vem som tog
och då var jag sjuttio år.
Och där lusten brunnit hetast är ett rum där intet finns.
och där obygdsforsarna sjunga
och där skall jag möta en kvinna. -
och där växter väva i jorden
och döden såg dej och han kände nog
och dömdes till döden av jägarnas rätt.
Och en dag stod en kärra på backen,
och en dryck ur Savos sjö!
och en eldslåga ren genom rymden ven,
Och en grav blev grävd på en blommande äng,
Och en gumma med rinnande ögon
och en gång när ögonen frågande brista
och en gång skall jag bada mitt grånande hår
och En har ju dött för syndare -
Och en röst av en man från ett okänt land
Och en sak vill jag veta, Johnson:
och en skål för din gossesjäl!
Och en solstråle dansade spelande fin
och en säck där jag ögonen må sluta.
och en trött mans tanke är din skröpliga moder.
Och en vinande ånga blåste på hundraårsåsarnas damm
och en ängel tog så fort jag dog och gav allt jag läst åt hin.
och fast friden var djup i vårt jordbyggda bo,
Och fast han var hård mot far sin,
och fast hungrig jag strängat min lyra
och fast jag inte begrep ett ord, jag brast i en hejdlös gråt -
och fastän det var fråga om hetta så tycktes mäj jag frös.
och fick av dig det heliga
och fick nåd och fick löpa igen,
Och finns det inga himlar för dom som är klena att tro?
och flygen bort,
och folk ska en aldrig förbanna, för ingen är utan fel,
och frusna hedars grus.
och fångar och dödar och äter
och följa din arbetskamrat i det sista.
och för kärran stod tjuguårs Blacken,
och förbjuden blev vår jaktmark,
Och förlåt - om jag - slog dej - Mari!
och förr än jag arbetar vill jag svälta ihjäl.
och försvann i ett hav av ljus.
och gick nedåt Lasso och stannade där.
och glömmas av -
och granarna nicka
och gripa de hoppande lågorna fatt,
och gråta i solens sken.
och grät många bittra tårar och ville ha mej till äkta man -
och grävt tunnor ner i marken,
och Gud, som vet hur fattig jag var, han förlåter mej nog!
och gula, vaggande land.
och gå till sitt rum och äro ej mera,
och gömde sig djupt in i Råmyra skog,
och gör av nöd, det som jag icke vill.
och hagarna och slogarna
Och han grät och log och rasade vred,
och han kom för att lära mig vila och glömma.
Och han sa: Jag är timmerman Jonson och föga lärd som du sett,
Och han sade: allt hederligt smått och gott
och han skrek: Du fick Angelika för allt du av feghet gjort!
och han suckar och skrattar av smärta.
Och han svarade: Att få se däj ren länge önskade jag,
Och han säger att hans kvarn är som människans liv:
Och han säger att när stenarna dansa över ben,
och hans blick under buskiga bryn,
och hans blick är kall och skum.
och hans hår var glesnat och vitt.
och hans kvinna var kall som is,
och hans kvinna var tröttsam att svära,
Och hans kvinna var vass som en skära,
och hans man var som aska grå.
och hans ord voro sövande, starka och tunga,
Och hans tal var som änglarnas lenaste honung
och hans vilja är stor - och han gör som han vill.
och hans ögon voro ljumma som utbrunna ljus.
Och har vi gjort rätt för det här, då räknar du noga, Gud,
Och Haralds moder hon ber för hans väl:
Och het av lust jag smekte
och himlen vet väl knappt hur länge man står ut.
och himlen är grå, som en kupa av tenn -
och hittar ej vildhonung mera i natten.
och hjärtat slår sakta och kallt.
och hon vart min ålders ris.
och hopen trätte vred,
och hos mig är ingen och ingen mig ser.
och hur solen går upp och ner.
och hustrurna Greta och Lisa
och hälsar livets svala avskedsnatt.
och händer förvridna av pina.
och här har du sångerna som sjungits i mitt öra:
Och här ser du bönerna vår Herre skulle höra,
och härlig var jorden då!
Och härlig var ängen i dagningens stund,
och härlig är barnets sång - -
och hö har vi kvar så vi klarar oss tills backen blir grön igen.
och höja ett jublande rop mot den kära.
och hölj ditt arma huvud,
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
och i blodets röda glans
Och i drömmen spänna vi
och i feber bränner min bengula kind...
och i helgnätter, gnistrande klara, sina milor de klubbade till,
Och i huden, varm och blodig,
Och i kvällens röda brand ska jag stå upp med min fiol
och i mörka nätter styckat,
och i mörkret till den okände ber.
och i ruset var jag tacksam mot mor.
och i rök från hundra milor ska jag sjunga som besatt.
Och ibland kom små, små kvinnor till oss i nödens natt,
och Illinoisstrandens ljus.
Och ingen kan mäj skada och allt skall gå mäj väl,
och ingen vet hur djupt vi drack vår barndoms beska vin.
och innan solen purpurröd gått ner,
Och jag bad och såg upp mot en värld av ljus
Och jag bannade henne en vinter, sen teg jag, sen väntade jag
och jag brann i en sky av guld.
och jag byggde av otäljd furu
Och jag bytte mig ett veckolångt rus för det hon lämnat
och jag bär på min slägga för att freda mitt liv.
och jag fruktade allt, men fruktade mest
och jag fördes bort av anden att få ro.
och jag gjordade mina länder och steg upp ur gravens grus,
och jag gråter hellre än ler,
Och jag grät där mellan häggarna där Luossas rågång går,
och jag hade för gästen ej plats och namn -
och jag hörde på hela timmen
och jag kallades hopplös bov,
Och jag knöt dom här tjärbruna händerna, och jag stalp på knä och svor,
Och jag kröp på knä på mitt åkerland, jag tog allt i egen hand,
och jag kände jag lidit nog,
Och jag lade mäj sent var natt, när det blivit en smula fred.
och jag ligger här sjuk vid din skakande vägg -
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
och jag längtar att dö men att straffas hårt
Och jag piskade dej - min Gud! Om jag inte haft ondska och mod
och jag sa till Gud, du som skapat oss, döm bäst du vill för hor!
Och jag sade till honom: - Du de sovandes broder,
Och jag sade: Det gläder en yngling att du tagit däj ända hit,
Och jag skall nog bli glad åt henner kropp,
och jag släpper aldrig taget kring släggan min.
och jag somnar vid min slägga när solen går ner.
Och jag svarade strax: det är lögn vad du sagt,
Och jag svarade: Anden ville nog, men köttet ropade nej,
och jag såg hans blick och den var så hård
och jag teg och frågade icke,
Och jag tror att när straffet stoftet strött
och jag tyckte jag låg och leddes åt en hammares gälla slag.
och jag tänkte, han ger mäj härute sin ro, vår Herre, om han är god.
Och jag tänkte, jag kan väl fråga,
Och jag var ett Adams barn och fann klokast att packa och gå. -
Och jag vart som den tokiga Lasse, som ibland fick äta hos oss,
Och jag vet nog, Mari, att när gubben är död,
och jag vill dö och jag vill spela till uppståndelse en gång.
och jag visste då att kött av hans kött
och jag väckte bekymmer på jorden för mitt självlärda timmermansvett,
och jag väckte upp Johanna och sa till om öl och vin.
och jag åt min välling i vrån,
och jag är en vandrande benhög i trasor,
och jakten tog fart uppåt Hagbergaslogen
Och Jon, där du sitter vid grytan din,
och jord och himlar brinna.
och jorden är av hans härlighet full - -
och jublar, faller, ler och finns ej mer.
och kalla Gud för spöke som jag gjort förut,
och kallar allt format till hård, sträv strid,
och kanske det är det bästa - det blir nog lugnast då.
Och kanske jag aldrig sagt dom att jag inte hatade alls,
Och kanske skall jag stärkt och renad gå
och klart hör jag livsens eviga ord:
och klämmer ihop mitt bröst.
Och konung Tingi - Ring - i Tang
Och konung Tingi - Ring - i Tang
och konungen lyfte sin härlighets hand
Och korsets herre regerade där
och kring hans hårda bädd
och kring mig blåsa kvällens svala vindar,
Och kring mig ser jag ögon utan sorg,
och kring timmer och drivved porla
och kroppen låg om vår andes fot som en tung och skavande black.
och kvinnan hon är väl underlig, för att Gud har så befallt.
och känna hur eländet suger en ner,
och kött ha vi stekt vid riselden där
och lemmar som vridits i kampens kval
och letar sig in för att bita
och letat dig vägar
och lett åt Toms tant Polly,
Och leva är mig tungt och dö är också svårt,
Och lik kallnat järn känns min sotiga kind.
Och ljuvt är att höra i vinden
och log åt jämmer och sår -
och längesen är det som solen gick ner.
och längtar att vid dagens skumma slut
och läste och tänkte på Jonson som i fjol fick ro för sitt bröst.
och med erfaren, trånande kärlighet förförde hon mej en kväll
och med glädje lysande
Och med mig var min Angelika, som jag älskat och älskat så,
och midnattsåskans vita blixtar ljunga.
Och min ende son han vart bonde,
Och min far var ett helgon som led alla fasor,
Och min farfar och farfars far var fattiga, svultna som jag,
och min gula och skrumpna kind känns så varm,
och min kropp brann ut och jag vart fri,
Och min kvinna är gammal som jag
Och min mördaredräkt för en vårens fläkt
och min puls skall stanna och min mun skall le.
och min rätta väg är hög och underbar.
och min väg var en äng där i rosor höljts
och mina brustna ögon skola se mot skyn.
och mitt bröst sej häver i dödskampens möda,
och mitt heta blod det må vara
och mitt hjärta ska sluta att slå. -
och mjölnaren säger att benkvarnens sång,
Och mjölnaren är gammal och vet vad han vill,
Och månen lyste och stormen sjöng i luckor och ås och knut,
och män som rulla galna i tillvarons grop -
och mördat min bäste vän,
och mörkna, unga ljung
och natten är så sen!
Och nattögat, räven, gick fram och gick åter:
Och nog kände jag suset av vädret som varmt över backarna drog,
och nu - lyftes jag - lyftes - Gud - jag är - fri!
Och nu ber jag om domen, Herre, om ditt eller skammens land -
Och nu förstår jag din sång - din sång för en som dör -
Och nu har jag sett i sjutti år - och hört och känt en del -
och nu räknar jag himlens stjärnor
Och nu skiner väl hundra stjärnor över Paindalens snöiga höst. -
och nu stiger jag - sjunker jag - sti-ger -
och nu så är jag trött på er, och ber er alla gå.
och nu är allt ett minne,
och nya ögon öppnade jag att domedagsglansen se.
och nämnde dem Greta och Lisa,
Och när alla sport, hur ont jag gjort,
och när allt blivit intet kan han ensam hugsvala,
och när allt som jag byggt måste brinna,
och när dagningen skälver på myr och sjö
Och när du sövts till drömmar av resedan vid din vägg,
och när hetare blir dagen går man trött. -
Och när jag är sjuk av oro,
Och när morgonens stjärnor blekna och dö
Och när natten böljar becksvart över skogstjärnens skum,
och när natten kryper sakta
och när pojken min slutat att äta
Och när skolbarnen skyggt gingo vägen till byn,
Och när vi tystna skall en annan sjunga,
och när ångorna stelna till is,
och nätter svarta av hat.
och om allt kunde minna,
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting
och om fägnadens ande gör sällskap med hans,
och om inte du ändrat vanor så tag ett glas med en gammal kamrat,
och om sin längtan sjöng han hela natten lång.
Och om somliga gå ut till en darrande dans,
och pannan som malaria grå!
Och pojkarna mina var stora då - jag tror dom redde säj bra -
och predikade ej mera som förr. -
och predikade renhet i levernet och var fri från köttets begär.
Och prästen går före till altarets bord,
och pyntat små trasdockor fina.
och på din vård skall bli skrivet:
och ropade och tiggde om tid
och rullen smäller och slår.
och räkna synd för rätt och rätt för brott.
och rännor som brista,
och sade stilla: bed!
och sade så:
och sakta kröpo skuggorna
och sakta stiga sagorna kring ön i Berga fors.
och sakta, dracks han upp av månens strömmande sken.
och sandiga dalar,
och satt där och älskade vad som fanns kvar.
och satt fången i långa år.
och se månen gunga i moln när en smälter sitt rus.
och sedan drack du salighet ur flod och fjäll och berg.
Och sedan, sedan falla vi tätt till jorden ned,
och segerfesters jubeldränkta rus.
Och sen är jag ensam igen - det är långt över Bannbergasjön.
och ser den döende dagen
och si, ur den vaggande ångan klev Jonatan Jonson fram.
och Sizzi fick leva, förunderligt nog.
och sjunga med oss det levandes visa, hög, fri.
och själv är jag färdig att dö!
och självmord av kärlek gjorde min mor.
och sjönk stillsamt på sänghalmen ner.
Och skälls du för en latmask,
och smällar som sjunga om en död.
och snarka och vända oss manligt och lugnt,
Och snart ska din släkt hälla granris på backen och gunga däj fram under gnolande trän.
Och solen sjönk så sakta,
och solvarma dagar.
och som hatar att leva ändå -
och som hellre är svart än grå,
och som stjärnor som slockna är hans blick när han ber.
och som vågorna i Slomlam
Och somliga ha väl gråtit - och andra ha skrattat kallt,
och somrar med rödaste frukt,
och sov under svala trän,
och sova på granris på klippdalens botten,
och spela tills ert öga lyser hett som kvällens sol.
och spinner dagen lång.
och sprakar med bollar av blått - och det skiner,
och stiger i det namnlöst mörka ner -
Och stilla vart kring lägret där spelmannen låg,
Och stjärnor och sol skall slockna förrn min Anna sviker mig,
och stoppa morfar i leran och skaffa en äkta man.
och stormen röt sin hårda sång genom gavelväggarnas trä.
Och stormen sjunger svart och vitt och i skum kring Härnaön
och stultar kring golvet på styvnade knän,
och synda här och där.
och så bittert ond som min.
Och så har han förlåtit mäj och kallar mäj sin vän -
och så trasig och slafsig slänger kjolen.
och sådde i lägret som hungrade sina blommande små skratt.
och såg Gammel-kar'n med bockfot och svans,
och såg mot jorden ned.
och sågo masugnsflammorna
och sällan när köttet syndat ville anden ångra säj.
och sög sin vinrotspipa och sträckte styva knän.
Och sörj ej du: ett liv är till att mista,
och sörplat ditt blod!
och tackar glatt för gångna kämpatider,
och tigande lyssnar
och till dagar som komma
och till drick jag tappade sav,
och till lön för stridandet bjuder bortdöendets frid.
och till sist så tog jag en kvinnas liv,
Och till sist är väl allting aska och vitt som vissnat strå -
och till svavelgula smådjävlars dans.
och tistlar blomma i snön.
och tog kvinna han liksom jag,
och tröttnar väl aldrig att mala -
och tung är luften som livet,
och tunga, sjungande humlor
och tvinnas bland brokig ull.
och två drömmer vid egen härd.
Och tyst var himlen den höga,
och tyst var skogen på berget,
och tänker jag efter, Tore, så kanske du är det än.
och täppan äger jag skuldfri än, och råg och potatisland.
och törstande druckit allt,
och ungen hennes har skrofler - - å Herre, skrapa oss bort
och utan att veta det väntar det vinande blyets stund.
och ute sjöng stormen avsked åt far.
och ute vid myren i Birgareslogen
och vad undrar du då att min hjässa är vit
Och vad undrar du väl att den skälver min röst?
och var nöjd med vad Herren gav.
och var timme var vass som ett rapp av ett flätat, svidande ris,
Och Vargfors-Fredrik, du skrattande man,
och varje dygn är en fil på min kedja.
och vi bita våra tänder var och en!
och vi drack för alla de saliga som på höga stjärnor bo.
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.
och vi levde ibland försakelsens liv för löftet om himlens sal.
och vi njöto av jordens nya vår och av himlens gamla blå.
och vi sveko väl inte varandra, åtminstone som jag vet.
Och vi togo dem, och med dm vi klämdes i armod ner,
Och vid Kersnas tjärn, nedom Hävamo brant
och vid lägerelden hörde de hans sång.
och vilat våra gammalmansben -
och vildhonung drack jag i ungdomens år
och vinet var gammalt och ölet starkt och min fröjd var utan slut.
Och vintern kom, jag gick ute, bröt sten och högg min ved.
Och vintern slog bro mellan stränder och öar,
och visa män, som skämta bort sin tid,
och visor han själv hade smitt -
och vit över slogar på infrusna öar
och vit över ängen, där Sizzi var född.
och vår jämmer är utan slut.
och vår sorg är en tårlös sorg, kamrat,
Och vårt hat är ett vandrande dödmanshat
och våt varje rosenknopp.
och väggaveln brakade och brast:
och väljande på dem, och försvinner nedåt en tvärgata arm i arm med
och välta sina benlass i porten.
och vänta på allas tröst -
och väntar vid tynande torrvedsträn
och yrade om solen och hedarnas grus.
och åt min bit och vilade mäj i lä i nån rotstälpsgrop.
Och åt mäj, som var gammal och styvbent,
och åt sitt svarta bröd:
och älska mäj med ögonen, men ögonen de blå!
Och är du det icke, vill jag bedja dig svara
Och även jag har en surrande sång,
och österlandets ljuvliga vind göt i mina ådror vin.
och över oss skulle livet sjunga en hög sång,
om alla själarnas fasor, alla himlarnas ljus,
om allt som i varandet växer och sist dör en gång.
om de skimra som pärlstoft i aftonens glans,
om de vildaste havens vila har jag drömt.
om du sjunger bli de rädda -
Om du somnar kan du väckas av en helvetesbrand
om du vill ta mina vänner, då vore världen god!
Om du visste hur solen bränner
om en sval men skonsam vind?
om forna dagar och kvinnor och rus och älskogsbråk.
om här blåste en lenande sunnanvind. - -
om jag endast strax får byta
om jag sluter mina ögon jag ännu honom ser:
om kung Tingi - Ring - i Tang.
om kärlek och rosor och vår.
om lyckan är dig god.
om ni tänkte att Paljaka-Anders kör bet fast vintern blir satans sträng!
om när all världen jag ser dansa och gunga
om sorg skrek ugglan och bort hon drog
Omkring dej har du fattigdomens paltor och trasor
Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
Oss, törstiga, hungrande själar!
[topp]