Start | Föregående | Kolvaktarens visor | Svarta ballader | Nästa | Start
A B D E F G H I J K L M N O P R S T U V Y Å Ä Ö 
Sista natten i Paindalen
Sizzi
Spelmannen
Syner
sa han aldrig ett hugnesamt ord,
saltat ned och tackat Herren
satt han stilla och såg mot den leende skyn.
Satt hon ensam och längtade, liten?
Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
satt med mig på dikeskanten,
satte fram hans skål med mat.
Se - på senigt spända vingar
se en konung och en drömmare är död!
Se en konung, säja rosorna, och trampas på igen,
Se hit, Tore Johnson, får jag se dina ögon,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Se moln som vänlösa män i ändlösa öknar fara,
se träden piska varandra, höra grenar gnissla som hat.
se, då bärs där ut en död från Berga by.
se, fast åren har garvat ditt sega skinn,
se, jag kom från de eländas ort,
Se, vårens himlar brinna till Guds och stjärnors lov!
sen blir han en psalmboksgubbe
Sen blir han en sträng en herre,
sen dog han med ett skallande, vansinnigt skratt
sen du tuggat på din lever,
Sen såg han på sitt folk och mumlade godnatt,
ser med ögon som fråga ännu på oss dina vänner.
Si, människor födas och leva en tid,
sig själva och varann.
sin fiol och finner sin före detta lärare Angelman sittande på
sina barn under ondskans skratt.
sina bittra prövningar sänder.
sina rötter silkesfina.
sitt fröstoft på ström som svallar -
sitt spe över människors lust.
Sjung, Björnbergs-Jon ur din fullaste hals
Sjung, skog, din svala sång -
sjunga vågorna om ödemarkens nöd.
sjungen den är i natten för Greta och Lisa -
Sjömanskrog i Hull vid H...street. Första och andra styrman på
ska du binda en lingonriskrans,
Ska inte han, som över duvolek och fåglalåt rår,
Ska jag laga min mila än en gång?
skall du ligga hos din kvinna,
skall du spegla dig - spegla dig -
skall jag fösa dig dit, du gamla!
skall jag hamra mina klippor, skall jag leka med mitt ler,
Skall jag leva tills jag lärt mig att smida
Skall jag sjunga först i dödsskuggans tider,
skall jag stå upp och bullra.
skall lysa mäj på vägarna varhelst jag ensam går.
skallen gnälla klagande
sken till ögontröst.
Skogen mumlar. Mörkret tynger,
skorrar din rostade röst -
Skramla gamla stenar mot varandra,
skratta bort dem med vårt vassa skratt!
Skränande skrik av narrar hördes dig livet i drömmen,
skuggan där är ljuvlig under gran och tall -
skuggan där är ljuvlig under gran och tall -
skulle bleknas redan i år.
skulle följa mig i elddopets natt.
skulle lära mig att kväda vad jag känt.
skulle lära mig en visa om våren,
skulle söva mig med visor, skulle smeka mig med skratt,
Skyggt såg du ofta omkring dig, du som fruktade ingen,
skälver vekt i hennes sång.
skänka kärligt smekande
skökors gift har jag i blodet,
Slipas hård och rulla runt och rasa,
slita sönder alla kräk som drömma,
slocknar högt upp i himlen och slutar som gråt.
slumrat mellan vita lakan.
Slunga kring dem, gnissla, slå och stöta
Slunga säkert din lans!
Slut dina ögon - stormsången söver!
Slut dina ögon stormsången söver -
Släck dina stjärnors sken
slänga dig bort från min skuldra,
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
smek mig, Marja, jag skall dö!
smeker mjukt mitt tunga huvud
Små jägare som döda,
Små lappar har han klippt av en tatterskas schal,
små vågor mot bokväxt land.
Snart stiger solen i blodglans röd
Snart är morgon gryende,
Snyftande våldsamt
sol går ner, det skymmer sakta
som bannad av mängdens kvinnor och barn
som blod blir morgonljuset!
Som boklärd herreman ville hon se mig,
som brann likt döda träd,
som bäst kunde bindas och stenas ner i nån ödslig, gungande sump,
som darrar i nattens vind.
Som eld och ljus mig smekte
som eldat mitt blod till ett brinnande vin.
som en drömmare hörde jag gravmannen tala,
som en mara är nattens kvalm.
som en mask skola vandrande moln mig se.
som en sjukling tigger om vatten.
som en skuggornas mur kring mig.
som en skänk åt mitt fattiga liv!
som en spindels sprittande rov.
som en stråkton i dödsmörkret ned?
som en trasa att hölja mej - kan jag gå opp?
som en ängel lärt för övnings skull när han hämtat en själ en gång.
som endast mannen får,
som ett nummer i mörkrets här,
som ett sus över barkhöljt tak,
som ett trots i flammande lågor
som får älska whisky och hamnhotell och skökor så gott jag kan.
som fått rinna ut på marken.
som förr du har sjungit
som gnistrande och glödande,
som gräs när höstens frost går härjande vred,
som ha dödat det jag älskat, som ha stulit vad jag fått
som ha slutat att hoppa eller springa,
som han maler sakta och säkert
som han sjöng när han fått sig ett rus?
som har bott hos mig och bländat mig och gått.
som har hand om mitt gula gull,
som hungergråt från skogarna
som höll slagsmål med Tärnsjöns vrålande vatten.
som i rosornas år, som vid Paisos vatten,
som jag aldrigi törs se in i mer -
som jag sjungit sen jag var barn.
som jag törstande drömde
som jagat åt sig själv tills han mist alla tänder,
Som jollrade med mig
som kravlar och krälar och kryper
som kvarnen glömma,
som leker så ystert
som lever och njuter och lider
som mögel ur träcken och kärren, och låt oss få krypa ner
som norrsken långt mellan granarnas galler -
som när asplöv till avsked om höstarna sjunga
som på fattiggåln i Torberga går. -
som regntorra moln kring förtorkad kust -
som rinner till eländets äng,
som ska föda dig små jägare
som skall skälva som en rusig och glida
som skall spöka tiderna ut,
som slipar sig själv på en kvarn.
som svettas i somrarnas glöd,
som tjänat djävulen med strängalåt och lek.
som vakar i bittra nätter
Som vi minnas lek och kärlekssmek
som vi minnas skratt ur det gångnas natt
som vill alla uslingar väl,
som vinkade välkommen till svartingarnas lek
som väntar på växande vingar
somna ej, somna icke förr!
somna ej, somna icke in!
Somna in, somna in, vila seniga ben!
Sorg, du är ömsom sjukdom och svek,
Sov ut! sjöng göken i daggvåt lund,
sov å sov å sov i ro.
sova utan onda drömmar
sova vill jag när natt blir lång,
Spröda, hårda händerna
stackars trasa!
stampa, tjuta, skära tänder sina - -
stiga vekt därur när solen
stjärnorna, stjärnorna brinna!
stjärnorna, stjärnorna glimma!
stod en sorg vid min sida
Stor sorg! sjöng vakan och flög mot skog,
Stort är mörkret kring mitt hjärta
Sträcka ben du skall och dansa kring och bli
Strör mitt golv med gula rosor,
styckat mular, stekt på glöden,
stå i ring kring mossig mo,
Stå stilla och lys mäj - gå med mäj på vägen -
stå vid bädden, bedjande och blek.
Stäm fiolen, Brogren och spela en vals
Stöna du i ångest, skallra tänder!
suges in att malas utan slut.
surra hjul och fors, du grymma, strömma,
susa gran å susa tall när lillan går i vall i vall,
susa tistlarna på klövervallens ren.
svalka vill mitt huvud ha för det är hett och sjukt -
Svart smyger natten kring stenströdda land -
Sväng blosset! Det tar säj, det ljusnar!
synder dina
så bad jag den hälsa till kojan där - -
Så följ mäj bort i hagarna och älska mäj som fordom,
så ge gott igen:
så hade du inte gått - och då hade vi svultit ihjäl -
Så korna slipper att svälta - och så länge har barnen mat -
så lyssna då - svarta skuggor -
Så låt mig blott se glansen
så länge vi är små.
så längtar jag härifrån,
så mindes jag alla glada lag
Så reste han sig stirrande, vildögd och blek
så sa han, nu åker vi, far!
så sjunga de, så klinga de som klockor av sten,
så skinande blir aldrig
så slipas du till sist på stenarna mina,
så släck mitt rykande ljus -
så tröttna de dock snarligt och falla.
Så underligt - i natt får jag värma mina händer,
såg jag ditt mörka hår.
Såren svida. Döden stiger
sått rosor vid villande stig.
Sått rosor, sått med vår bäste vän,
säckvis genom svarta dalar,
Säg, varför skall du, Jonathan, sörja och lida,
Säj, skönjer du staden som icke har nätter, där muren är jaspis och gatan av guld?
sökande irrade du där starka i vansinne stupa.
sövda av skogarnas sång:
[topp]