Textdatabase Dan Andersson

A B D E F G H I J K L M N O P R S T U V Y Å Ä Ö

Sista natten i Paindalen

Sizzi

Spelmannen

Syner

sa han aldrig ett hugnesamt ord,

saltat ned och tackat Herren

satt han stilla och såg mot den leende skyn.

Satt hon ensam och längtade, liten?

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,

satt med mig på dikeskanten,

satte fram hans skål med mat.

Se - på senigt spända vingar

se en konung och en drömmare är död!

Se en konung, säja rosorna, och trampas på igen,

Se hit, Tore Johnson, får jag se dina ögon,

se med mig mot bleka, blåa skyn!

Se moln som vänlösa män i ändlösa öknar fara,

se träden piska varandra, höra grenar gnissla som hat.

se, då bärs där ut en död från Berga by.

se, fast åren har garvat ditt sega skinn,

se, jag kom från de eländas ort,

Se, vårens himlar brinna till Guds och stjärnors lov!

sen blir han en psalmboksgubbe

Sen blir han en sträng en herre,

sen dog han med ett skallande, vansinnigt skratt

sen du tuggat på din lever,

Sen såg han på sitt folk och mumlade godnatt,

ser med ögon som fråga ännu på oss dina vänner.

Si, människor födas och leva en tid,

sig själva och varann.

sin fiol och finner sin före detta lärare Angelman sittande på

sina barn under ondskans skratt.

sina bittra prövningar sänder.

sina rötter silkesfina.

sitt fröstoft på ström som svallar -

sitt spe över människors lust.

Sjung, Björnbergs-Jon ur din fullaste hals

Sjung, skog, din svala sång -

sjunga vågorna om ödemarkens nöd.

sjungen den är i natten för Greta och Lisa -

Sjömanskrog i Hull vid H...street. Första och andra styrman på

ska du binda en lingonriskrans,

Ska inte han, som över duvolek och fåglalåt rår,

Ska jag laga min mila än en gång?

skall du ligga hos din kvinna,

skall du spegla dig - spegla dig -

skall jag fösa dig dit, du gamla!

skall jag hamra mina klippor, skall jag leka med mitt ler,

Skall jag leva tills jag lärt mig att smida

Skall jag sjunga först i dödsskuggans tider,

skall jag stå upp och bullra.

skall lysa mäj på vägarna varhelst jag ensam går.

skallen gnälla klagande

sken till ögontröst.

Skogen mumlar. Mörkret tynger,

skorrar din rostade röst -

Skramla gamla stenar mot varandra,

skratta bort dem med vårt vassa skratt!

Skränande skrik av narrar hördes dig livet i drömmen,

skuggan där är ljuvlig under gran och tall -

skulle bleknas redan i år.

skulle följa mig i elddopets natt.

skulle lära mig att kväda vad jag känt.

skulle lära mig en visa om våren,

skulle söva mig med visor, skulle smeka mig med skratt,

Skyggt såg du ofta omkring dig, du som fruktade ingen,

skälver vekt i hennes sång.

skänka kärligt smekande

skökors gift har jag i blodet,

Slipas hård och rulla runt och rasa,

slita sönder alla kräk som drömma,

slocknar högt upp i himlen och slutar som gråt.

slumrat mellan vita lakan.

Slunga kring dem, gnissla, slå och stöta

Slunga säkert din lans!

Slut dina ögon - stormsången söver!

Slut dina ögon stormsången söver -

Släck dina stjärnors sken

slänga dig bort från min skuldra,

Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,

smek mig, Marja, jag skall dö!

smeker mjukt mitt tunga huvud

Små jägare som döda,

Små lappar har han klippt av en tatterskas schal,

små vågor mot bokväxt land.

Snart stiger solen i blodglans röd

Snart är morgon gryende,

Snyftande våldsamt

sol går ner, det skymmer sakta

som bannad av mängdens kvinnor och barn

som blod blir morgonljuset!

Som boklärd herreman ville hon se mig,

som brann likt döda träd,

som bäst kunde bindas och stenas ner i nån ödslig, gungande sump,

som darrar i nattens vind.

Som eld och ljus mig smekte

som eldat mitt blod till ett brinnande vin.

som en drömmare hörde jag gravmannen tala,

som en mara är nattens kvalm.

som en mask skola vandrande moln mig se.

som en sjukling tigger om vatten.

som en skuggornas mur kring mig.

som en skänk åt mitt fattiga liv!

som en spindels sprittande rov.

som en stråkton i dödsmörkret ned?

som en trasa att hölja mej - kan jag gå opp?

som en ängel lärt för övnings skull när han hämtat en själ en gång.

som endast mannen får,

som ett nummer i mörkrets här,

som ett sus över barkhöljt tak,

som ett trots i flammande lågor

som får älska whisky och hamnhotell och skökor så gott jag kan.

som fått rinna ut på marken.

som förr du har sjungit

som gnistrande och glödande,

som gräs när höstens frost går härjande vred,

som ha dödat det jag älskat, som ha stulit vad jag fått

som ha slutat att hoppa eller springa,

som han maler sakta och säkert

som han sjöng när han fått sig ett rus?

som har bott hos mig och bländat mig och gått.

som har hand om mitt gula gull,

som hungergråt från skogarna

som höll slagsmål med Tärnsjöns vrålande vatten.

som i rosornas år, som vid Paisos vatten,

som jag aldrigi törs se in i mer -

som jag sjungit sen jag var barn.

som jag törstande drömde

som jagat åt sig själv tills han mist alla tänder,

Som jollrade med mig

som kravlar och krälar och kryper

som kvarnen glömma,

som leker så ystert

som lever och njuter och lider

som mögel ur träcken och kärren, och låt oss få krypa ner

som norrsken långt mellan granarnas galler -

som när asplöv till avsked om höstarna sjunga

som på fattiggåln i Torberga går. -

som regntorra moln kring förtorkad kust -

som rinner till eländets äng,

som ska föda dig små jägare

som skall skälva som en rusig och glida

som skall spöka tiderna ut,

som slipar sig själv på en kvarn.

som svettas i somrarnas glöd,

som tjänat djävulen med strängalåt och lek.

som vakar i bittra nätter

Som vi minnas lek och kärlekssmek

som vi minnas skratt ur det gångnas natt

som vill alla uslingar väl,

som vinkade välkommen till svartingarnas lek

som väntar på växande vingar

somna ej, somna icke förr!

somna ej, somna icke in!

Somna in, somna in, vila seniga ben!

Sorg, du är ömsom sjukdom och svek,

Sov ut! sjöng göken i daggvåt lund,

sov å sov å sov i ro.

sova utan onda drömmar

sova vill jag när natt blir lång,

Spröda, hårda händerna

stackars trasa!

stampa, tjuta, skära tänder sina - -

stiga vekt därur när solen

stjärnorna, stjärnorna brinna!

stjärnorna, stjärnorna glimma!

stod en sorg vid min sida

Stor sorg! sjöng vakan och flög mot skog,

Stort är mörkret kring mitt hjärta

Sträcka ben du skall och dansa kring och bli

Strör mitt golv med gula rosor,

styckat mular, stekt på glöden,

stå i ring kring mossig mo,

Stå stilla och lys mäj - gå med mäj på vägen -

stå vid bädden, bedjande och blek.

Stäm fiolen, Brogren och spela en vals

Stöna du i ångest, skallra tänder!

suges in att malas utan slut.

surra hjul och fors, du grymma, strömma,

susa gran å susa tall när lillan går i vall i vall,

susa tistlarna på klövervallens ren.

svalka vill mitt huvud ha för det är hett och sjukt -

Svart smyger natten kring stenströdda land -

Sväng blosset! Det tar säj, det ljusnar!

synder dina

så bad jag den hälsa till kojan där - -

Så följ mäj bort i hagarna och älska mäj som fordom,

så ge gott igen:

så hade du inte gått - och då hade vi svultit ihjäl -

Så korna slipper att svälta - och så länge har barnen mat -

så lyssna då - svarta skuggor -

Så låt mig blott se glansen

så länge vi är små.

så längtar jag härifrån,

så mindes jag alla glada lag

Så reste han sig stirrande, vildögd och blek

så sa han, nu åker vi, far!

så sjunga de, så klinga de som klockor av sten,

så skinande blir aldrig

så slipas du till sist på stenarna mina,

så släck mitt rykande ljus -

så tröttna de dock snarligt och falla.

Så underligt - i natt får jag värma mina händer,

såg jag ditt mörka hår.

Såren svida. Döden stiger

sått rosor vid villande stig.

Sått rosor, sått med vår bäste vän,

säckvis genom svarta dalar,

Säg, varför skall du, Jonathan, sörja och lida,

Säj, skönjer du staden som icke har nätter, där muren är jaspis och gatan av guld?

sökande irrade du där starka i vansinne stupa.

sövda av skogarnas sång:

[topp]