Textdatabase Dan Andersson

A B D E F G H I J K L M N O P R S T U V Y Å Ä Ö

Vaggsången vid Kestina

Vaknatt

Visa

Visa vid kolvakten

Visa, tillägnad all ömklighet

Vår döde vän

Vårkänning

Vad allt kan väl hända oss bägge i natt?

Vad båtar det att stirra sej blind och att tänka

vad de gjorde de ljusaste nätterna, när all deras fruktan teg.

vad han har gjort krokot?

Vad är det för bullrande vagnar på mitt kvistiga grova golv?

vadat över sanka myrar

vaggvisemild är hans sång.

vakt vid kolen satt.

vandra, vandra!

var den skummaste dagningen dallrar

var han bliven, Jägar-Vilhelm,

Var hon het, var hon retsam mot däj?

Var hon krånglig först - var det bara en gång?

var tyst mitt galna skratt,

Var är jag? På vägen till Kaljo, säj, mötte ni pojkarna där?

varför intet blir sanning, varför människor gråta,

Varför sitter du stendöv och tyst?

varför starka och unga till graven fara?

Varför tog du, Tore Johnson, min hustru från mäj?

Varför trampas vi av klackar, varför slitas vi av skor?

vart färden gäller så dags,

vem av er härskar, vem av er är till?

Vem snuddade vid din vagn, herre, vem knackade husvill på?

Vem är du i vita kläder?

veta vart du skall och inte vilja in!

Vi bullra hårt och darra runt i pina

Vi damma ut och blåsa bort i skyn!

Vi drack för den dödande hösten och för gravarnas heliga ro,

Vi drömma och drömmen är het och röd,

Vi gingo över Raiskis

vi göra bara stoft av ben som brista.

Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst,

Vi ha gamla, gamla anor från kastspjut och sten,

Vi ha sovit redan länge i vår kyrkogårdsvrå

vi ha vakat för att skönja om himlen är blå,

Vi lyssnade efter änglars sång och hörde de döendes rop -

vi rulla bara bort att grävas ner i byn!

Vi satt vid vårt stora mangelbord och stormig var natten och fin,

vi skratta gällt när onda ögon brista - -

Vi slaktade glada vid Stormyrens skär,

Vi slet allt satan - nog hade vi bäst

vi slogo oss ner i Mamres lund att göra ett nytt försök.

vi som äga värme och föda!

vi sova på doftande ris.

vi sova på risklädda klumpar.

Vi stannade här. Jag är gammal,

Vi suga in och slita av!

Vi var på det hela taget ett lortigt och underligt pack,

Vi var väl så gott som gifta, fast i djupaste hemlighet,

Vi ville ibland ej äta bröd, när ej alla bröd kunde få,

vi är stora, starka jägare och döda är vårt bröd.

Vi, Angelman, är du så sorgfull i hågen, fast Spaniens vin i din hals du har hällt?

vid aldrig vandrad led.

vid askbeströdda groparna

vid den evigt brinnande sjön.

vid din brasa får jag sitta som en svagögd gammal hund

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,

vid flämtet från torrvedsstumpar

vid foten av Kvarnklintens vissnade fur,

vid källor som aldrig sina

Vid Lasso, där isarna råmande brista,

vid slumrande tjärnar,

vid sorlande vatten.

vid spel av himmelens vindar i röd aftonglans.

Vida, vida har jag färdats

vik bekymmer ur snöhöljda bo.

Vila i frid, du min andes svans,

Vila, pilgrim, ditt bröst mot strömmande vatten.

Vilja andra ting än kvarnen din.

Ville göra oss till slavar,

ville släcka min eld och gå.

ville vila från livet där.

vilt så strängarna sprang,

vinden viskar mulna minnen,

viskar sina sista tankar:

viskas sitt eget namn,

Vit är hennes väg av solen

våg som sväljande välvde.

Vår eld är röd som kvällen som brann

vår kvarn är livet och vår kvarn är graven,

vår kvarn är vindarna, vår kvarn är haven,

Våra halsar sträckas stelt,

våra naglar gräva hål,

vårt hat har den aldrig kvävt.

vårt hjul är tingen du har köpt och älskat,

vägkanten med en butelj. Angelman gråter över sitt trista öde, varvid

vägra din brygd att smaka

väktare, tills vakten du gjort!

Välkommen du, som väntats i ensamma år.

väntar nordlandets vitaste famn -

väntar Syriens skönaste sköka

värme åt en frysande

yra feberhett om himlen blå - -

[topp]