|
Start | Föregående | Kolvaktarens visor | Svarta ballader | Nästa | Start
|
|
A B D E F G H I J K L M N O P R S T U V Y Å Ä Ö |
| När Gasken dog |
| När mor dog |
| ned till Hanga hed. |
| Nej, jag kan ej, Marja-Lisa, |
| Ni får inte ge min bannor eller kalla mej för lat, |
| Ni gudar, dömen mig ej allt för hårt, |
| Ni pressar er framåt mot graven, |
| Ni stannar hos Backens - ställ blossen i snön! |
| nog att kunna hemåt draga |
| nosa efter mina spår! |
| nu börjar dansen! |
| Nu börjar min sista musik - |
| Nu det lidit långt på kvällen, |
| Nu farväl! Det är kväll |
| Nu finns det fyra ögon i denna lustiga värld, |
| nu har gamla Johanna somnat och elden är kommen lös - |
| Nu kommer dom, nu, tänd torrveden, pojkar! |
| Nu kommer du, fyllig, varmblodig, stark, |
| Nu lider det - nu hör jag klockklang - - |
| nu låt mig sova tungt |
| nu ringer dödens helgsmål över Voimas isiga vik. |
| nu sjunga de heliga - hör! |
| nu sjunger hon - - hör - hör! |
| Nu spelar vårens ljumma vind i myrens gula starr, |
| Nu stannar mitt bröst - och lugnas och tiger - |
| Nu stundar fest, nu varslar uppbrottstimma, |
| nu står natten tät som en mur av bly - - - |
| nu tar vi däj, gubbe! väste dom, du har klarat däj all din dag, |
| nu tre på var sida - nu marsch ut i natten! |
| Nu är mörkret som beck - har jag redan dött? - - |
| Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder, |
| när alla de snälla sova med sin Gud och sitt kärleksprat. |
| när att glömma jag äntligen går. |
| när att leva är att stenar bära |
| när böljorna runor |
| när de dånande vädren rullade över Bobergs skogiga skär. |
| När de gamla såren heta tära, |
| när de vilda gässen flyga över byn! |
| när den drivande månens guld föll grant |
| När den gula förtvinade handen |
| när den gungande resan går utför - bara ner och ner och ner - |
| när den lede kom att hämta sin stek. |
| När den äldsta kom hem med sitt bylte vart det kallt för mäj, fast det var vår. |
| när det ändlösa mörkret jag har sett? |
| när din kind är vätt av ensamhetens gråt, |
| när du sitter i din stuga medan tiderna skrida, |
| när du växer i skuggans ljus! |
| när en sådan vandring jag gjort? |
| när han dansade med drömmarens ben. |
| när han drog sina fagraste minnen |
| När han skar sin tobak vid glöden, |
| när han takt till sin visa mot stenarna slog. |
| När han vevar, då dansa alla dockorna små |
| när han vilar sig då lyssnar han leende till |
| när ingenting jag vet om döden och om er. |
| när jag ensam att lida går. |
| när jag svor vid kyrkljus, när jag svor vid blod, |
| när jag ville ha hjälp till sjukvård - men jag knäcker ryggen på mäj, |
| När knopparna torka och hava det trångt |
| när kvällen svalkas kring min pilgrimsstig. |
| när minnen sticka som retade bin, |
| när solen gick eldröd opp. |
| när solen sänkte sig röd, |
| när uvarna ropa |
| när vi sov som gråsten, husbonde och häst! |
| när vid nattens slut jag irrat mig ut |
| när vildmarken talar. |
| när vindar genom takhålet blåsa |
| när vindar vina, |
| när västan larmande går, |
| nät av ångor vävande, |
|
[topp]
|