Textdatabase Dan Andersson

A B D E F G H I J K L M N O P R S T U V Y Å Ä Ö

Fången

faller manteln i hängande tomma rum,

far uppåt på snövita, skinande vingar!

farväl mitt barndomsland!

fast eländet höll som en länk av järn kring min sjuttiåriga hals.

fast hågen att be och att brinna har slocknat mer och mer.

fast jag redan var vit i skägget - det finns seghet i gamla ben.

fast jag röjt varje tum av hans jord.

fast jag stundom hellre hungrar än jag spelar för mat.

fast jag timrat de hus han fått äga,

fast solen lyser - fast sommaren ler -

fast sorgens skymning sökte oss och blekte kindens färg.

Fattigt klädda Marja-Lisa,

fick du kyssar där för helvete, säj!

finns blott snövita, stoftfina kroppar.

Flammorna gå lekande

flyta värmevågorna

flå och nöta,

Flått dem har jag, ostört ensam,

fram med handen lyft till slag.

framför höstens hotande död -

framför mig varhelst jag går.

framför Ozmas bäddade rum -

fridsammast hava de döda.

frusna, vida vatten,

Frågande log du åt det som fromma och hädare trodde,

från gården, där mor var död.

från kärrlandets mörkgula björkar -

från Romebergabron.

från sin ungdom i Mattina-byn.

Från Torsmyren irrar en hård vind -

Från valven öste de varma regn, mina trasor sköljde de,

Fräls mig från kvarnen - Gud - -

Fräls spelman, som brutit dina bud!

Fullmånen vaktar över hårdfrusen mark -

Fyra sjuka ögon, och min enda vän har jag mist,

få falla i det stora mörkret ut.

få ha som en orubblig tröst:

få äntligen kallna och rakna.

Får bara de renaste helgon på de saliga öar bo?

Får jag se det mer, ska jag tacka dej Gud, för en glimt av den smältande snön!

Får jag svälja mitt sista brännvin på din stormrivna gård?

får offra åt hedningars gud.

Följ mig broder, bortom bergen, mot de stilla svala floder,

Följ mig, när den brister, till Ditt tidlösa land,

föll ner på knä i vägens heta grus.

för alla heta slag på solbränt grus,

för att dold i beckmörkt bergpass

för att edert rov må mätta

för att krämares domare bli -

för att värma oss i månens sken.

för barndopskvinna och brud.

för bett från flygande fän!

för den brinnande - eviga sjön!

för den som förstår dig

för det du min hustru har kysst!

för det yttersta av mörkret bevara!

för dimmiga dalar sitt vansinnes sång.

för en död som famlar i mörkret

för en ensam och galen man.

för en god och vältjänt näring,

för en slav beror av sin herre, och en herre beror av sin träl.

för ett barn av onda nätter,

för ett rus som kommer och går. -

för gamla Johanna har lagt säj, så det blir klent med mat.

för gärningar gjorda mot arma och nakna ska döma envar efter hans person?

För hej och hå, för hej och hå!

för hej och hå, för hej och hå,

för hon är gift sedan länge och har många, många barn...

För jordisk var flykten mot himlar som blåna och låga av rosor och paradissång -

för magen och för honan

för mat och för brännvin du glömt all nöd

för spökblåa månlysta snår.

För svarta syndares lön,

för troll och folk och fä,

för vek att bli min lustiga tiggarkamrat.

förbannade kvinns som ej väntar ens

Förbrunnet är det som har tröstat mitt öga,

Förgör hans kropp, o, Gud, men hans själ

Förlåt ett stänk av bitter fröjd, en visa till gitarr,

Förr än rosig morgon lyser över Himmelmora kam,

förrn jag går till de högas kontor och ber om det allra minsta råd.

Förste styrman, sluddrande:

Förste styrman, våldsamt skakande:

Förste styrman:

förutan hopp och förutan fruktan för död och natt,

[topp]