|
Start | Föregående | Kolvaktarens visor | Svarta ballader | Nästa | Start
|
|
A B D E F G H I J K L M N O P R S T U V Y Å Ä Ö |
| Min väg... |
| Minnet |
| mala hjärtan, händer, |
| mala ögon dina. |
| man lär sig något en årmillion, när man visste det mesta förut. |
| man skall frukta mina ögon, |
| Man skall kasta mig i mörkret, |
| man skall ropa oren! oren! |
| Marja - hör du dem - de komma! |
| Marja! Hör du mig? Var är du? |
| mat åt kvinna, mig och ungar. |
| Med ansiktet mot jorden tyst jag ber, |
| med bekymmer varenda dag - |
| Med din mage full av djurblod |
| med ditt hamrande helveteshån - |
| med en hösäck och bräde för två, |
| med ett stillsamt dödskallt skratt. |
| med fröjd skulle vi tråda en lätt dans |
| med hatt av löv och näversko, |
| med herregårdskoppel och blanka gevär, |
| med min last av lår och bogar. |
| med röda djävlar på. |
| med sin hand och viskar sjung! |
| med sin vithets lågande hand, |
| med skrumpen fot hon trampar sitt hjul, |
| med släggskaftet fast i ett järnhårt tag. |
| med ögon av talgig glans, |
| med ögon som inte ser - |
| med ögon utan skuld, |
| Med ögonen dimmiga av brännvin såg jag båren, |
| medan dagarna komma och gå. |
| medan dagen i skymning går - |
| medan elden falnar och dör. |
| medan markens nya herrar |
| medan natten i stillhet svann. |
| medan nordvinden härjar hård, |
| medan skogarna mumla och flåsa. |
| medan skogarna sjunga och skyarna gå. |
| medan stjärnorna vandra och nätterna gå. |
| medan stormarna larma med din förstugudörr. |
| Mellan drivis som brakade, sjöar som slog, |
| mellan röda enar bränner solen. |
| mellan röda enar bränner solen. |
| men aldrig får det bli till sorg och kvinnfolkstårar - |
| men aldrig i ugnen till plågan går jag in, |
| Men aldrig mera älskar jag så |
| men aldrig, aldrig se den minsta skymt av land. |
| Men all vår synd var av köttet, det kött, som är ej mer, |
| Men allt vatten jag drack all min värk och svett, |
| men anden så högt som stjärnor lysa |
| Men Angelman, lyss till en vän som förstår däj, när brusten, bedragen du smälter ditt rus, |
| men att benmjölet liknar de döde. |
| men barn ska du ha när du grånat - köp mat du, och vila sen! |
| Men barnets lekar i hemmets hägn, |
| men bländar med glansen av klädnadens fåll |
| men den vilja är stor som törs vilja tvärs |
| men den vise är full av leda, |
| men den yngsta hon spottar visst blod - på henne är lungorna slut. |
| Men det blir värst att få lov se in |
| men det mesta var nog av kroppen, den kropp som är ej mer. |
| men det var av kroppen, Herre, den kropp som är ej mer. |
| men det var som en dröm, och mitt huvud var tungt, och mitt bröst ville rivas itu. |
| men det är som om plågorna lärt mäj att inte förbanna mer. |
| Men det är somt en kan och somt en på inga villkor kan. |
| men det är värst att jag inte törs se in i ögonen! |
| Men din blick är ju sjuk som tyfus, |
| Men djupt i djupa grova spår trampas rosorna till sår, |
| Men du kan bara visor om ben och blod |
| Men du måste bliva kall, du må sluta att brinna, |
| Men en dag stod allt liksom stilla, jag släppte yxan i snön, |
| Men en stjärnornas sångare sade mäj att det där var en jordisk sång, |
| Men en vill inte fråga och bråka - |
| Men finner man en dag min kalla kropp bland döde, |
| Men fräls min själ - - |
| Men Gasken bara svor och förbannade sin nöd, |
| Men Gasken sover ljuvligt under gräs och grus - |
| Men Gaskens gamla mor mente: Han har varit glad, |
| Men ginge en storm över Harja skär |
| men gingo en höstdag den vägen igen |
| Men giv som en gåva, bara, |
| Men gott är vid fattighusborden |
| Men han hör ej min röst för ditt gnissel, |
| men hav dina visors buller bort, |
| Men Herren sade: Jag vet det där, kanske vet jag bäst till slut - |
| Men Herren sade: Tag din mö, som du älskat och älskat så, |
| Men härlig, härlig våren kom vart år i rosor klädd, |
| men i mörkret vid Bårhällen stupade hans mor, |
| Men ingen enda kant är väl så jämmerligt hård |
| Men inom mig är något som icke vill dö, |
| Men jag ber dig, fråga dem, Herre, sade satan och djupt han neg, |
| Men jag går till en plats som du aldrig sett, |
| Men jag hörde en sång på en stjärna en gång, som jag minns en smul av än, |
| Men jag hörde satan skratta vid roströd gatas port, |
| men jag kämpade dubbelt i kölden och snön - säj, Gud, om du såg hur jag slet? |
| Men jag minns - du är hemma i kojan, vi två ha timrat hop, |
| Men jag minns inte att jag slog dej, kanske gjorde jag det ändå? - |
| Men jag rymde en gång från helvetet, jag gick till Kaljos slog - |
| Men jag skrek hoj hi, alla djävlar ur kärren, nu gick ni för bitti ur säng, |
| Men jag somnade där i snön, och jag vaknade här en dag, |
| men jag säjer ändå: det är inte värst när en gård är granrisströdd, |
| Men jag tänkte: Jag vill hämnas, |
| Men jag undrar ändå om predikandet var bara ett nytt sorts garn, |
| Men jag vet att Han skall komma, Han som dräper för att hela, |
| men jag vet att om kärlek jag tigga skall, |
| men jag vill inte stanna hos Backens, |
| men jag ville ändå inte våga - |
| men jag yves och jag glädes |
| Men jag önskar jag haft |
| men kallades hare av folket på näset |
| Men kanske du hemligen knäböjt i natten och skyggt bett den okände gälda din skuld? |
| Men kanske skall jag glad vid nattens slut |
| men min far, han bad sig till döds skall du veta, |
| Men min hustru tar dem i stället, och jag är en ensam man, |
| Men nu är det näst förut med mäj, jag får inte fram ett rop, |
| Men nu är det slut med att dansa - jag var glad när den yngsta var stor. |
| men någon må skänka mig vatten och bröd, |
| Men när blodröd morgon gick över i dag, järnbister, som krita vit, |
| Men när det vill mörkna kring sängen, och en blir tung och trött, |
| Men när kistan vaggar svart genom vårens gröna skog, |
| Men när kvällen svalkar härlig över lingonris och sten, |
| men när tredje förbannelsen skrek i mitt hus, sen sa jag ingenting mer. |
| men satan har fått löfte om min pinade själ. |
| Men se mitt solur mot middagen skrider, |
| Men Sizzi gick glad genom ängar och hagar |
| men själv jag ligger fallen på de gladas torg, |
| men som på grund av ringa stånd du ej var värd att få. |
| men som på grund av ringa stånd jag ej var värd att få. |
| men som på grund av ringa stånd jag ej var värd att få. |
| Men stenarna gå evigt sin gnisslande gång, |
| Men till morgon man Banga, den andlige, såg |
| Men tungt sov mor i skumhöljd sal, |
| Men ur roströd gata vid Ebals port, nu satan närmade sig: |
| Men varför ser du ner, Tore Johnson? |
| Men ve oss, för sent ha vi gått ur vår grav |
| men vi skulle evigt glömma att vi levt en gång. |
| men villsam är vägen i rymderna bland stjärnor av alla de slag. |
| Men ända in i döden vill jag följa er med sång - |
| Men ögon har han gett dem som spruta av kval |
| mest dock över djur jag dödat |
| mest i becksvart, stjärnlöst mörker, |
| mest i nätter utan månljus, |
| mig och mina glupska ungar. |
| mil från folk och hus. |
| Min daggiga bädd av jord skall han dela, |
| min eld lyser varmt, skimrar gult och rött |
| Min far var en fattig man med darrande händer, |
| Min första var ond och hetsint och öm och grym och snäll, |
| Min Gud! Min mila röker som förr, |
| Min hustru, Mari, räck mej handen - får jag säja farväl åt dej? |
| Min kvinna! Du är nog en snara! |
| Min kärlek föddes i lustfylld vår, |
| Min kärlek föddes vid Paiso älv, |
| min kärlek är gammal och börjar bli grå, |
| Min mor hon dog av arbete och sorg om våren, |
| Min mor var en stickerska som stack åt de rika, |
| Min mor ville slita sig till döds för att ge mig |
| min morgonväg i solens klara ljus, |
| min själ var evig eld - |
| min själ är ond och led - |
| Min själ är sjuk och tom, |
| min son, du skall skåda på Herrens verk! |
| Min synd är allt för tung att bäras mer - |
| min ungdoms svarta svanar! |
| Min väg ligger ut genom Hagbergs grind, |
| mina basar skola ropa djupt ur mänskosjälens rum. |
| mina glappande skor äro tunga som bly |
| Mina kvinnor ha varit många, och bli väl många fler |
| Mina minnen mumla i natt, |
| Minns du muren av kullrig gråsten? Du har svettats en smula för den! |
| Minns du natten vid Holy Hook fyrskepp? |
| Minns du rågen du rodde i rasande storm? |
| mitt eländes skummande vin. |
| Mitt i berglandets vår |
| mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd. |
| mitt i rosorna så tunga steg. |
| mitt i äng som under daggen lyser grön. |
| Mitt liv, min kraft jag gav åt blodets strider, |
| Mitt namn är William Andersson och min synd är som havets sand. |
| Mitt namn är William Andersson, och min synd som havets sand. |
| mitt stackars slocknande bröst. |
| Mitt öde blev mig svårt |
| mot björk som stalp i bröstdjup snö och bökade ner säj svårt. |
| mot den dröm vi drömde om dig! |
| mot en strand som sjunger av solvitt skum - - Hör! |
| mot mitt breda bröst. |
| multna mina svarta sår! |
| Mumlar och viskar och smeker sig fram - |
| musklerna av stål, |
| Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda, |
| må vi bänka oss ned i en domarering |
| må vi vara mil från livet innan morgonen är full! |
| målet - det må Herren förklara! |
| Många äro utan och hava det svårt - |
| Män utan vänner, folk utan namn, |
| mänska och ändå barmhärtig - |
| mätt av vilt och trött att döda. |
| Mätt av åren, tung och darrhänt |
|
[topp]
|