|
Start | Föregående | Kolvaktarens visor | Svarta ballader | Nästa | Start
|
|
A B D E F G H I J K L M N O P R S T U V Y Å Ä Ö |
| Helgdagskväll i timmerkojan |
| Hemlängtan |
| Hemlös |
| ha stänkt mitt hjärta med vårens regn - |
| Hamra skallar, ve, av tårar blöta, |
| han darrade och kinden var blek, |
| Han döptes av vinden, som for genom gräset, |
| Han föddes vid Lasso, där löjorna stimma |
| han gav oss vreda och stränga bud, |
| han har en ugn av sten. |
| han har lyktat sina hemlösa år. - |
| Han har slipat er till träck med sin gamla grova sko, |
| Han hittades död och kall en dag, |
| han hörde tydligt svartänglavingarnas sus, |
| han kan dock få sällskap i natt om han vill. |
| Han kom i det gulaste månljusets timma |
| han led ofta av brist på husrum och bröd. - |
| Han låg på ett fattighus och lyssnade på vinden, |
| han regerade mest som den onde, |
| Han rev och slet i täckena och sparkade sig sår, |
| Han sjunger: 'Om jag finge från marknaden gå, |
| han sjöng den konstiga visan |
| han sjöng för obygdens natt, |
| han ska göra en lag av brännvin och mjölk och saften av jungfrubär. |
| Han ska läsa ett Fader vår också - jag har skrattat åt trolldom jag, |
| han skriver den vises ordspråk, |
| Han släpade med sig på lek och till värn |
| Han som amman trodde på - |
| han som orkar så mycket och vill oss så väl |
| han som sprang och viskade, gick och gick, som en älgtjur dag och natt. |
| Han sprang ifrån maten hungrig, han var rädd för de döda, förstås. |
| Han talade gamla sagor på ett rent och ohöljt språk |
| han var gammal som bygden och skogen, |
| Han var husbond min som på bockfot stod, |
| Han var ljuvlig att ha, den gamle - |
| han var så hög och hård, |
| Han var underlig och ensam, säja fyra svarta män, |
| Han vred sig på sin sotsäng i våndande kval, |
| Han väntade på vilan, för sjuk för att vandra, |
| Han är borta, kvar är natten, |
| Han är borta, säja fyra, det blir tungt för hans mor, |
| han är vaken för länge i natt - |
| hans andedräkt skall släcka mina ögons ljus. |
| Hans hatt är gjord av kristet skinn |
| hans klädnad lyste var syndares väg |
| Hans slavar slumra stående: |
| Hans trasiga själ bliver tvättad i stjärnljus till skäraste silke vid harpornas brus, |
| Hans vinst är förlust och hans krona röd |
| Hans öga har den höstvåta malörtens glans - |
| har du befallt mig: tig och sitt! |
| Har du flyttat ur kärret vid Tervo-Lass? |
| har du kraft ännu att driva |
| har du kvar det hjärtat ännu, då bär du det som en böld! |
| har du livets bröd och vin? |
| Har du lyssnat när topparna gunga |
| har du redan gått ifrån mig? |
| Har du rum i himlen höga |
| har gjort min själ till ett tomrum, där det innersta är förbränt. |
| Har han fått en hydda att bo i i de blånande rymdernas damm? |
| har jag mött den starkaste, talat med döden, |
| har jag rullat säkert in mig, |
| har mantel himmelsblå. |
| har min nötta bössa sjungit |
| Hav som svallar i mörkret skall bära dig över! |
| hav som svallar i mörkret skall bära dig över! |
| Hell, tordön, hell! Jag svänger högt min hatt, |
| hemlös log du åt hem där mätta belåtna bodde. |
| Hennes bröst har bäckens oro, |
| hennes håliga kindben hade hungern grävt ur. |
| Hennes tal jag gömde i hjärtat och trodde hon menade så. |
| Hennes ögon kan ej ljuga, hennes blick är ren som guld, |
| Herre Gud, att få stupa och sluta! |
| het och stark och frän. |
| Hett går hennes bröst av längtan, |
| hindrande bihang till livet. |
| hittar nog in - när elden brunnit ut |
| Ho är som kan rätta, |
| Hon gjorde rätt för säj och sitt barn - men hennes tid var kort, |
| hon har lovat evig trohet på livets tunga stig - - |
| Hon har så blåa ögon, så djupa blåa ögon, |
| Hon spinner åt folk som i Storbyn bor, |
| hon svor mäj tro med ögonen, med ögonen de blå! |
| Hon såg på mäj med ögon, så våta, vilda, vilsna, |
| hon vart min stackars hustru när natten den föll på. |
| Hon är rank som Hajsnas granar, |
| hur de dansande stenarna tala. |
| hur den blödde av skarpa stenar din lilla vita hand. |
| hur det var när du kom till min hustrus hus! |
| Hur du grät dig i sömn den kvällen, när Nero fick stryk för stöld, |
| Hur går däj, när en gång all himlarnas Herre med världar till domssal och stjärnor till tron, |
| hur han skar sina slevar av trä. |
| hur i vanvett jag flyr från mina vänner, |
| hur jag hatar, hur jag älskar, hur jag bannar, hur jag ber, |
| hur kom jag sjungande solbarn |
| Hur ska dom få veta det nu, om jag hittas kall i min grop? |
| håll öppen, håll öppen din dörr! |
| Hård var den lott vi dömdes att få - |
| hård är dagen, svart och kall! |
| hårda gamla kanter vart mitt byte. |
| Hän till dagningens land går din väg över hav genom natten. |
| Hän över trädlösa vidder kör i vall |
| Här har du - de ser jag törs, och säj, hur ser dom ut? |
| här slutar ett djur sin strid - |
| Här somnar en man från sitt eget ve, |
| Här vid din brandeld är han from som ett lamm, |
| här är helg, djupt i skogarnas ro. |
| Här är lustigt i stockeldens gula ljus, |
| Här är mörkt vid furans fot. |
| här är närmare den djupa jorden, |
| här är väven som valkat en modershand hård, |
| härjaren från Rolösa gård. |
| Hög sjö - hunger - och månen var full - |
| högt på fjäll och djupt i dalar |
| Hölj mig, barn, med ris och grus! |
| höll bön till Herran som vred och hård |
| Hör - de hetsa mig som hundar, |
| Hör - mor, är det någon som hör mäj? |
| Hör dem flåsa! Hör du kopplet - |
| hör endast vardagen till, |
| hör jag rävarnas skall och skators skratt... |
| hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt, |
| hördes talet från nätternas vandrande konung. |
| Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder: |
| hörn en drucken matros som sjunger för sig själv med rosslande röst. |
| hörs det tunga tramp i Himmelmora mo. |
|
[topp]
|