Start | Föregående | Kolvaktarens visor | Svarta ballader | Nästa | Start

A B D E F G H I J K L M N O P R S T U V Y Å Ä Ö

Helgdagskväll i timmerkojan

Hemlängtan

Hemlös

ha stänkt mitt hjärta med vårens regn -

Hamra skallar, ve, av tårar blöta,

han darrade och kinden var blek,

Han döptes av vinden, som for genom gräset,

Han föddes vid Lasso, där löjorna stimma

han gav oss vreda och stränga bud,

han har en ugn av sten.

han har lyktat sina hemlösa år. -

Han har slipat er till träck med sin gamla grova sko,

Han hittades död och kall en dag,

han hörde tydligt svartänglavingarnas sus,

han kan dock få sällskap i natt om han vill.

Han kom i det gulaste månljusets timma

han led ofta av brist på husrum och bröd. -

Han låg på ett fattighus och lyssnade på vinden,

han regerade mest som den onde,

Han rev och slet i täckena och sparkade sig sår,

Han sjunger: 'Om jag finge från marknaden gå,

han sjöng den konstiga visan

han sjöng för obygdens natt,

han ska göra en lag av brännvin och mjölk och saften av jungfrubär.

Han ska läsa ett Fader vår också - jag har skrattat åt trolldom jag,

han skriver den vises ordspråk,

Han släpade med sig på lek och till värn

Han som amman trodde på -

han som orkar så mycket och vill oss så väl

han som sprang och viskade, gick och gick, som en älgtjur dag och natt.

Han sprang ifrån maten hungrig, han var rädd för de döda, förstås.

Han talade gamla sagor på ett rent och ohöljt språk

han var gammal som bygden och skogen,

Han var husbond min som på bockfot stod,

Han var ljuvlig att ha, den gamle -

han var så hög och hård,

Han var underlig och ensam, säja fyra svarta män,

Han vred sig på sin sotsäng i våndande kval,

Han väntade på vilan, för sjuk för att vandra,

Han är borta, kvar är natten,

Han är borta, säja fyra, det blir tungt för hans mor,

han är vaken för länge i natt -

hans andedräkt skall släcka mina ögons ljus.

Hans hatt är gjord av kristet skinn

hans klädnad lyste var syndares väg

Hans slavar slumra stående:

Hans trasiga själ bliver tvättad i stjärnljus till skäraste silke vid harpornas brus,

Hans vinst är förlust och hans krona röd

Hans öga har den höstvåta malörtens glans -

har du befallt mig: tig och sitt!

Har du flyttat ur kärret vid Tervo-Lass?

har du kraft ännu att driva

har du kvar det hjärtat ännu, då bär du det som en böld!

har du livets bröd och vin?

Har du lyssnat när topparna gunga

har du redan gått ifrån mig?

Har du rum i himlen höga

har gjort min själ till ett tomrum, där det innersta är förbränt.

Har han fått en hydda att bo i i de blånande rymdernas damm?

har jag mött den starkaste, talat med döden,

har jag rullat säkert in mig,

har mantel himmelsblå.

har min nötta bössa sjungit

Hav som svallar i mörkret skall bära dig över!

hav som svallar i mörkret skall bära dig över!

Hell, tordön, hell! Jag svänger högt min hatt,

hemlös log du åt hem där mätta belåtna bodde.

Hennes bröst har bäckens oro,

hennes håliga kindben hade hungern grävt ur.

Hennes tal jag gömde i hjärtat och trodde hon menade så.

Hennes ögon kan ej ljuga, hennes blick är ren som guld,

Herre Gud, att få stupa och sluta!

het och stark och frän.

Hett går hennes bröst av längtan,

hindrande bihang till livet.

hittar nog in - när elden brunnit ut

Ho är som kan rätta,

Hon gjorde rätt för säj och sitt barn - men hennes tid var kort,

hon har lovat evig trohet på livets tunga stig - -

Hon har så blåa ögon, så djupa blåa ögon,

Hon spinner åt folk som i Storbyn bor,

hon svor mäj tro med ögonen, med ögonen de blå!

Hon såg på mäj med ögon, så våta, vilda, vilsna,

hon vart min stackars hustru när natten den föll på.

Hon är rank som Hajsnas granar,

hur de dansande stenarna tala.

hur den blödde av skarpa stenar din lilla vita hand.

hur det var när du kom till min hustrus hus!

Hur du grät dig i sömn den kvällen, när Nero fick stryk för stöld,

Hur går däj, när en gång all himlarnas Herre med världar till domssal och stjärnor till tron,

hur han skar sina slevar av trä.

hur i vanvett jag flyr från mina vänner,

hur jag hatar, hur jag älskar, hur jag bannar, hur jag ber,

hur kom jag sjungande solbarn

Hur ska dom få veta det nu, om jag hittas kall i min grop?

håll öppen, håll öppen din dörr!

Hård var den lott vi dömdes att få -

hård är dagen, svart och kall!

hårda gamla kanter vart mitt byte.

Hän till dagningens land går din väg över hav genom natten.

Hän över trädlösa vidder kör i vall

Här har du - de ser jag törs, och säj, hur ser dom ut?

här slutar ett djur sin strid -

Här somnar en man från sitt eget ve,

Här vid din brandeld är han from som ett lamm,

här är helg, djupt i skogarnas ro.

Här är lustigt i stockeldens gula ljus,

Här är mörkt vid furans fot.

här är närmare den djupa jorden,

här är väven som valkat en modershand hård,

härjaren från Rolösa gård.

Hög sjö - hunger - och månen var full -

högt på fjäll och djupt i dalar

Hölj mig, barn, med ris och grus!

höll bön till Herran som vred och hård

Hör - de hetsa mig som hundar,

Hör - mor, är det någon som hör mäj?

Hör dem flåsa! Hör du kopplet -

hör endast vardagen till,

hör jag rävarnas skall och skators skratt...

hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,

hördes talet från nätternas vandrande konung.

Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:

hörn en drucken matros som sjunger för sig själv med rosslande röst.

hörs det tunga tramp i Himmelmora mo.

[topp]