Textdatabase Dan Andersson

A B D E F G H I J K L M N O P R S T U V Y Å Ä Ö

Den druckne matrosens sång

Den gamle

Den sista sången

Du liv...

Döden

damma ut och blåsa bort i skyn!

dansa dödens dans tills du är all,

Dansar du en gång i solen fina

darrar handen slapp och fin -

de avla av hat och förgiftat blod

de barn, som glömt sin mor och far och bittra barndoms dag.

de bränna hans skam till en aska för vinden, att ren han må vandra till Herrans hus.

De försvinna i en gränd. En trasig och ensam gatflicka ser lystet

de ha följt mitt spår från Tanra,

de ha snokat lystet hungrigt

de män som skuro vår plågas stav

de skola sjunga i takt med oss och sjunga som vi,

de skrattade tokiga skratt.

de snubbla i bråtar och springa i skogen -

de starka gör du till trälar.

de sutto och sågo om kvällen

De svaga dö i din hårda lek,

De synda med glädje, synda av lust

De vaktade hus och hemfrid

Den andra var emanciperad och ren och kysk och skär,

den brast i en skälvning på den bästa vännens grav.

Den brännvinssupande spelmannen Bogg går en dag landsvägen fram med

den bäste vännens dom.

Den druckne matrosen sjunger:

Den dryck du bjöd ut åt all världen att svälja förnekade du innan hanen gol.

den dundrar i mina öron - å Gud vad den går och går!

Den där gamla vaggan av furu som jag gjorde vid tjugu år,

Den glimmade lustigt i svartnande skog,

den käraste, den käraste med ögon blå.

Den maler så grovt som Brännby kvarn - ett buller som nästan bränns -

den sjungande matrosen.

Den sjöd i mitt blod varje svallande vår,

den sjöng där all världen i vinrus går

Den skall sluta att stappla, min styvnade fot,

den skorrande sången dör - -

Den sången skulle vi lära, du och jag,

den åt oss när vi åto och skrämde oss när vi sov.

Den äldsta - det var fabrikens fel - och Bannbergs bolag sa nej,

Det blir till trots, det kan bli blod och tårar,

Det förstår inte vi, som ha brottats med nöden,

Det goda du gjort här i världen var ringa, en säck full av väder du liknade mest.

Det går glimtar av grått framför kojans dörr -

det hoppar en jagad hare -

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,

Det kom efter mäj, myllrande, flåsande, det snärjde kring mina ben,

det kom liksom ovanifrån,

Det kvittar mäj lika, nu dör jag, dom får klara säj bäst dom kan,

Det liksom lättade litet en stund, både för mäj och mor.

det ljusnade kring min skumma vind, och jag tänkte det var på tok:

det lägsta och simplaste på orten,

det lönar lite att stirra

det må bära - bära eller brista.

det mörknar ihop till kväll,

det onda var aldrig sant,

Det river och sticker, mitt brinnande bröst,

det rumlar av åska och blixtrar vitt

Det rör sig, det prasslar i strandlinjens blom,

Det rörde i mina papper och det tassade kring mitt golv.

Det ska ingen kraxa om drinkare när Paljaka-Anders är död.

det skall forsa som en strömmande sorg från min sträng.

Det skymde för synen, jag stapplade tungt, jag visste att det var höst.

det skymtar en räv över mon,

Det som dog för en vecka sen och maldes i går,

Det som slumrat djupt, slagit våldsamt ut

det sparkar ej mera eller hoppar

det starka oss till läkedom likt strandens unga pors.

Det står ett gammalt ruckel vid Hattmomarjaån

Det svartnar kring skyn, det skymmer,

Det var annat i visornas år.

Det var bara ett hybbel av klumpar

Det var bara mor och jag som höll vakan,

Det var då ... det var vår, det var vitt av blom.

det var därför hennes hår så fort vart så grått.

det var han som sjöng hela höstnatten lång

Det var i den skummande natten, det var mellan ett och tolv -

Det var Karis-Janken som natt efter natt

Det var lustigt, svarar vinden, om jag vore en orkan,

det var ovant mot andra dar,

Det var sex som brann - som följt Paljaka-Anders på vägen,

Det var skämtsamma låtar från logen

Det var som om kärrens råa dunst gått in och gjort kallt i mitt bröst.

det var sången om pinan av världarnas synd och om Herren av himmelen.

Det var tyst med svära och träta,

det var utanför alla hjärtan och en stjärnbana framför allt vett -

det var vad intet öra hört och intet öga sett.

Det var vinter kring oss - jag släpade mäj, som en utter i djupa snön,

Det var värst den där svarta hösten, när först du skulle bli mor -

Det var värst med att bärga fodret - sju veckor det nästan tog,

det var ändå en kula att bo i

det var ändå en tröst och en hugnad

Det visslar en bondtrygg stare,

det är - - -

det är allt den vise vet -

Det är bara Olle spelman, susar tall och sjunger gran,

det är bittert att kvävas i kvällssvart sjö,

det är bittert, bittert, kamrat!

Det är döden som har dansat genom Himmermora mo,

Det är eget hur det vänder säj, var ens kraft kan komma ifrån.

Det är ej Herrens vilja att han osalig går

Det är feber tror jag, jag har, jag önskar Pers Jan var här,

Det är gott för det myllrande folket

det är inte bara vaggan som går, nu vaggar alltihop.

det är kanske någon blomma som har dött.

det är kusligt för en spelman att dö!

Det är kusligt vara färjkarl vid dödens älv,

det är ledsamt med lungor som sluta, med hosta och skinn och ben -

det är liksom kärlek jag känner, fast det kanske ej synes så.

Det är långt, det är långt att gå,

Det är långt, säja bärarna, det känns som många mil,

Det är mil efter mil till lador och hus

Det är natt kring gul Mississippi,

det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,

det är ock fåfänglighet.

det är rosor på Jacksons ö.

det är ruskigt höra att nån är död, men värre att nån är född.

det är snöljust - det kanske blir tö!

det är som en helg på min fattiga vind att skåda sån visit,

Det är som jag bures av böljor,

det är svårt att veta vad som är värst, att dö i ett blött moras,

Det är synd om kinder så skära

Det är tungt att gå och känna säj som en trasig gammal lump,

det är väl dock att slåss med själva satan -

det är väl dock min rätt att vara den jag är.

Det är värst med alla ungarna - men dom har inte svultit än,

Dimmor som driva och moln som gå,

din drömväg i spökenas timma. -

din ensamma färdsång

din röst är ej tröst för darrande bröst

Din tröst är en lögn, ditt land en sump,

din tröst är ett sken från en evig eld,

Din ungdom är gången, din Gud haver gömt säj och kvar är den herrn med ett horn och en klöv -

din yxa av sten!

din ödemarks sånger

dina händer av järn, dina armar av stål,

dina mjuka jungfruhänder,

dina vännersom skuggor irra kring dig

Dina ögon törs jag se, ändå!

dit skall du rödögd ramla.

dit vandra hundra hästar och karlar fjärranfrån,

ditt bröst och dina länder,

Ditt dunkel går i rött

ditt guld, din kärlek, masken i din kista -

Ditt hår är svart som natten, men tron i dina ögon

djävlarna ur än ett svin?

djävulen själv är rädd för mitt skallande skratt!

Dom håller, fast köttet ruttnar - nu var täppan skuldfritt min,

Dom här grova händerna skakade - dom är gula och vissna nu -

dom kom hem och gav far sin brännvin, för något måste en ha.

Dom kommer, dom kommer! sa han, nu snart så hinner dom fatt!

Dom sjunger - en visa vid vaggan,

Dom ska komma och hjälpa mäj bära - det vart litet för tungt, det här.

dom är inte mina, dom barnen, men mitt hjärta har inget hat.

Dom är veka, nästan som Gretas, som syr och syr...

Drevs bortom världarnas gräns, till hav som ingen känner,

Drömma kött, drömma blod, drömma död!

Du bar ämbar på ämbar med murbruk, och då var du havande än!

Du ber mig att vekna inför gamla, gamla minnen -

du ensam bor, i ondska stor,

Du fick aldrig tid den hösten att se om skyn var blå eller grå!

du har lärt dej att inte gnälla när utlevat folk ska dö...

Du hastat från bergen

Du hav som tar våra krafter och saltar vårt fattiga blod,

du höga urskogsnatt,

du höll åran hårt som satan den natten,

Du Jahve, Buddha eller Nazaré -

Du kvarn - du är vis och av åren

du liknar en margran som torkar i täkten, så rivande ful mellan klibbande löv.

du liv, det var allt du hade att ge

Du liv, vad du ändå är ensamt armt,

Du liv, vad du ändå är ensamt långt,

Du minns att jag sköt dej och lade dej dit?

Du minns väl den gamla guden?

Du multnar och spricker där bärarna vända, sex fot under skorna på socknens präst.

du må kalla dig stark, du må komma och fara,

du måste bliva hård för att rädda din själ!

du sitter och snyftar när bittert det kvällas i salar som fyllts av din visdom en gång.

Du sitter som död under flygande skyar, din tomma butelj du på vägkanten ställt.

Du sjunger oss sånger att sorg är kort,

du sjunger väl ännu

Du sjunger väl ännu,

Du skall dansa alla jägarnas dans,

Du skall leva ändå under himmelen blå

Du stirrar mot jorden, som gömmer och söver

Du tål inga drönare - du säger, bed och arbeta,

Du undrade vem det var, herre, men lugna däj nu -

Du var bara en krokryggig slav åt en stackars släpande man - -

du vart rädd för mina ögon -

Du vilat i timmar

du vill väl ha det så?

du värderar bara arbete och kärlek, min bror,

Du åldriga Pajso,

du åldriga Pajso,

du är dröm, du är rök, ett begrepp är du bara,

Du är fager, Brogren, i eldglans röd,

Du är grym och din sång är av satan -

Du är inte Marja-Lisa -

Du är mager, krake, och ryggen är vass,

Du är mätt på att lida och leva, du är nöjd och gammal och slö -

du är prins i någon saga -

Du är stark, du är mognad och fin,

Du, Jann, gick för sakta med lasset, och jag - jag svor och slog,

då bad du väl till din barndoms Gud

då blev det väl min lön att fredligt ligga där -

då den dag vart natt i vin och skratt

då fri och frälst jag upphör att förnimma,

Då får du glömma din ödemarksnöd -

Då får du sova och drömma dig död

då gick jag allen i stjärnornas sken,

Då gingo vi alla bort igen och domen försvann som rök,

då gå jättar flyende

Då knäpper jag sakta en sång på fiolen och dansar av fröjd på din jordröda mull,

Då lyste det till som stjärnor, det vände ett blad i min bok,

då lärde vi, du och jag, vad slåsskamp som livet gällde.

då med skrumpna och hårdnade händer

Då sjöng han och gned på fiolen

Då sjöng han sin galenskaps visa,

Då sova vi alla på granris tungt

då tar du bra höga böter för brott mot ditt sjätte bud.

Då travade döden en dag genom skogen

då är jag dock en man, som kämpat ut mitt öde,

då är lätt att hans sövande sanning begripa.

där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.

där bli trollen räddade,

där de blommande bokarna strö

där de nyfödda bäckarna mumla,

där den eviga fridsamheten bor?

där det käraste vi kände skall bli glömt.

där det stöper från öppen vak.

där du gnider din svarta fiol,

där fick han ett skott genom flåsande lunga

där fjärilar, färggrant glada

där flyger en örn mot skyn!

där frosten går tjurig vid grind.

där fullmånen leende brann,

Där gunga de röda rosor

där hon kallnade bland rosor, så mörk och sträng.

där husfolk med knäppta händer

Där hörde vi ekot av smällarna sjunga

där i vila multna vraken och de trötta män få ro.

där jag fåfängt bönföll om hägn,

där jag går i min fattigdom...

där laxarna hoppa och gäddorna jaga.

där ljungen står brinnande röd

Där lärde vi oss tunga steg i våra yngsta år,

där lövskogens grönska låg vissnad och strödd,

där min skugga var min kamrat.

där mot döden du gungade, strå bland andra i strömmen.

där röda sjöar slå mot strand,

där sitter en gammal kvinna

där skogarna murgrönsmörka

där stannade drevet, där blåstes i lur.

där starrgräs i ånga växer

Där steker han sina köpta barn,

där timmarna tysta flyta.

där tumlade Sizzi omkring i det sista,

Där var år av grubbel och månaders sorg

Där vart den en visa som sjöng sig själv,

där är bon i stenarna

Där är lugnt bland enarna,

Därute började morgonen alla ängar i grånad klä,

döda ben som utan oss ej gå!

dödens sång för treårsälgar. -

Dömd att rullas om och in i fasa,

[topp]