|
Föregående | A B C D E F G H I J K L M N O P R S T U V W Å Ä Ö
| Nästa | Start
|
| Makt och skatter, nya länder. |
| Malin all sin harm och smärta |
| Man har stigit upp från bordet |
| Man hör blott urets knäpp. |
| Man kyssa vill hans händer |
| Man slogs. Till trossen flög ett rop: |
| Man suckar trött och tar sitt ok uppå. |
| Man tar ej prästens dräng |
| Man vart ej färdig hastigt nog -- |
| Man viskar, hon är kejserlig agent, |
| Man åter varsnat ovädersskyn |
| Man ämnade att på auktion försälja |
| Man är beredd att segra eller dö, |
| Man ömsom skämtar, ömsom allvar språkar. |
| Marskalken skrev: Med freden är förbi, |
| Martyrens stämma, som bjuder |
| Med alltid fint behag. |
| Med avmätta andetag. |
| Med barn och blomma, |
| Med barnen vid hand skall hon gå. |
| Med bibeln och sitt svärd vid huvudgärden. |
| Med bittert löje Per såg fly |
| Med bjäfs och band en yr och prålig junker. |
| Med blanka kyrasser gult rytteri, |
| Med blickar och gnäggningar sade han till: |
| Med blicken fäst på våningen däroppe. |
| Med blixt på blixt ur vita krutröksbollar. |
| Med blottat huggsvärd och uppspänt rör |
| Med blå Andreaskors i sina vita dukar. |
| Med blänkande kyrktorn ur dimma, |
| Med bronsbeslag allt vördigt och bastant, |
| Med brådskande fötter en uppskrämd hop |
| Med båda linjerna smultna till en |
| Med det ifrån min färd. |
| Med dimmiga droppar på kinden |
| Med doket åtskilt tar natten del |
| Med dödens aning i sin min |
| Med döttrar och söner. |
| Med en dubbelörn i vecken, |
| Med ett ögonpar som natten, |
| Med faderlösa, tio i tal, |
| Med feberiver monarken. |
| Med flaggor, bortom skogens bryn, |
| Med flygeltornens rundlar |
| Med forskaröga denna grupp. |
| Med framtid bland poeter, |
| Med frukten av sin obemärkta flit, |
| Med frågor till hemmet -- nu svar han fick. |
| Med fält av gulnat korn, |
| Med förbittring fröken Märta |
| Med förtvivlans styrka väpnad, |
| Med gavlar sirligt spetsiga |
| Med genomskinliga, ädla veck |
| Med Glucks musik. |
| Med gröna rågar vid sjöastrand |
| Med gyllne ked, |
| Med Görtzens gudar på |
| Med handen på låset han hör och hör. |
| Med harnesk över gula kyllerrocken, |
| Med hjältens krönta namnbokstav |
| Med hjärtan klappa varmt och gott |
| Med hjärtats makt. |
| Med hurtigt grepp i tåg och tackel klänga, |
| Med hurtigt vimmel uti gult och blått |
| Med händerna famlade hon omkring, |
| Med högt triumfskri kommer västanstormen. |
| Med jordisk glädje står så väl tillsamman |
| Med jämna mellanrum |
| Med kinder gulbleka, tomma. |
| Med klangen av ditt sista guld förstummad |
| Med klinga dragen, med blick i brand |
| Med klingan följer äran än |
| Med krumma horn bland lockarna förstuckna. |
| Med kvällsol på koppartinne, |
| Med kyssar han handen betäcker. |
| Med lejonet bredvid, |
| Med Lembkes svarta häst i främsta flocken, |
| Med lugn på skrynklig panna |
| Med långa mellanrum ett skott man lossar. |
| Med långskägg över svart kaftan, |
| Med läpparna tinar han rutans frost. |
| Med mjölk och med honung, ett land utan like: |
| Med muskler gjutna i järn |
| Med möda vacklar han. |
| Med namnet strax Djurgården var, |
| Med nitti daler fick jag ut |
| Med nyckelharpans surr och folkets gamman. |
| Med nyckelknippan i hand |
| Med något infall, träffande och kort, |
| Med några mått utav den röda saften |
| Med några visor i ett tidningsblad. |
| Med närmaste vågslag mot kust. |
| Med planer till palats, han ej skall bygga, |
| Med psalmen upp i kväll! |
| Med purprad kind, med röst, som långsamt vann |
| Med rastlös tanke, som irrat kring |
| Med rutor små |
| Med ryttarens i släkt. |
| Med rödjande yxa i Svea lands |
| Med rörelse och köpenskap |
| Med sin karga jord i evigt krig, |
| Med sköraste dvärgagöra. |
| Med sluten blick tillbaka på sitt läger. |
| Med snövit duk däröver bredd, |
| Med sorg i hjärtegrund. |
| Med spänstiga steg sin väg han tar |
| Med stark, fast åldrad hand. |
| Med stolthet kände: jag leva skall! |
| Med svarvad vrist. |
| Med svedda kläder och lockar, |
| Med trotset i ådror av adligt blod |
| Med tyg av grönt och lilafärgat siden. |
| Med tänderna och klorna jaktens rov, |
| Med undran och med skräck. |
| Med vemod vi måste minnas, |
| Med viljekraftens och snillets rätt, |
| Med visdom i tandlös mund, |
| Med vår vänskap är det slut. |
| Med värja lång och hatten djupt i pannan. |
| Med vördnad träder hovet |
| Med ämbetsnäsa röd |
| Med ära i norskt kvarter! |
| Med äran till graven han länder, |
| Med ögon strålande av fröjd |
| Med öppna armar genast. |
| Medan ute myteriet |
| Medan vi med svärd och bössa |
| Medan vinden drev från skären mordbrandsrök till värnlös vrå! |
| Medborgarns lov och med sin frisinthet |
| Mellan kronor skimrar vasen, |
| Men ack, hur svag den skuggbild, som jag fått! |
| Men aldrig förebilden i hans sinne. |
| Men aldrig knusslar hon en smul för det. |
| Men bakom den är allt i grus |
| Men blott i förbigående, helt blygt och lätt, |
| Men borta i byn stod folket vid grind |
| Men bygden, med skimmer från stuguknut, |
| Men bäst jag vandrade omkring |
| Men Dahlberg log: Jag är en svensk soldat |
| Men de tro ej, det är möjligt, |
| Men denna stjärna från en svunnen tid |
| Men det föll sig surt ibland. |
| Men det är bara koppar, Per -- |
| Men detta älskliga unga blod |
| Men dikten från seklets ynglingsår |
| Men djupt i staden höll sig dimman kvar, |
| Men därför hade han Finland mist |
| Men dödsblek som en hamn, |
| Men efter väntans mulna tid |
| Men ej en min förbyts -- han är sin känslas herre. |
| Men ej sin makt, som agg och söndring stäckte. |
| Men eljest hur åldrad, hur tärd och arm! |
| Men fallna beteckna slagordningens rad, |
| Men fråga bonden för ro skull även, |
| Men främst bland dem alla sin Jan. |
| Men fången han drömmer och snider. |
| Men fången, han drömmer och snider. |
| Men fältherrn han ser, huru spelet står, |
| Men glömde aldrig dungen vid Pultava. |
| Men herrn i vagnen andra tankar hyser. |
| Men hjärtat bultar hårt i sovarns barm |
| Men honom skänktes, vad jag ej fått. |
| Men hur i dem jag bläddrade, betog |
| Men huvudet hängde, han sågs försmå |
| Men hävden ett annat namn skrev ner |
| Men hör den ljuva, underbara sången, |
| Men hör du, Per -- från Kerstis drag |
| Men i ett nu han förgäter allt -- |
| Men i rang med örn och liljor |
| Men ingen kom ut att hälsa herr Karl, |
| Men inomhus man glömmer själva tiden |
| Men Jesper nattvakt, gammal i gård, |
| Men kanonens stämma höjdes |
| Men kommo att tala -- sanning. |
| Men kvinnan vid vaggan -- vem är hon lik? |
| Men kyrkan, den riksens klenod, hon är räddad. |
| Men lika gott! Långt hellre okänd gå |
| Men likafullt jag var och blev försynt |
| Men liten blev stor. En reslig sven, |
| Men lugnt var i grönskande backar, |
| Men lyckans likasom svarvstolns hjul |
| Men mig min plikt tillbaka drog |
| Men mina ögon min väninnas följde |
| Men minsta skymt ej föll på spejarns lott -- |
| Men mot hans axel ren gossen somnat. |
| Men nattens skuggor och spöken fly, |
| Men något finns, som låter ana, |
| Men när han färdat ut order, |
| Men om ej mer som förr i glans |
| Men om hon vill, han strax skall visas bort. |
| Men om jag också icke allt förstod, |
| Men Per, som stod där blek, begrep |
| Men prästgårds-Per han hade mynt |
| Men rak och oböjd han stod ändå |
| Men redan säger månget hemligt hopp, |
| Men ryggen vänder du till muntra lag, |
| Men sakta, helt sakta, ur vikande leder. |
| Men sanning ej för ett öre! |
| Men ser i fönstret mitt emot ett sken |
| Men siaren sjunger: Jag ser en syn -- |
| Men sist få vi stackare allt umgälla. |
| Men själen är att släppa stoftet sen |
| Men skogen härmar ej smickrets röst, |
| Men slätt ingen fara ju var. |
| Men stjärnorna smälta i gryningssken, |
| Men strax av järnskodda hovar en spark |
| Men stundom, när bäst vi lyssna |
| Men står sig båd' längst och bäst. |
| Men Sverige från fallets brant vart ryckt, |
| Men Sverige, det vet jag, slås ej omkull, |
| Men så som den blindaste kärlek det ville. |
| Men så var ock segrarens styrka slut. |
| Men sällt är vårt förbund. |
| Men tills den kommer denna stund, |
| Men tomt -- porträttet var ej mer att finna, |
| Men travade friskt bland snön i Ukrän |
| Men tvingar till ro ej en sömnlös flod |
| Men tyst -- ett anskri, ett väktarrop! |
| Men Törning hänger dem i hälen tätt, |
| Men under några ilande minuter, |
| Men vad är det, kära barn? |
| Men vad är detta? Än hit, än dit |
| Men vandraren hejdar sig, plötsligt varm, |
| Men varför det molnet på pannans rund? |
| Men verkligt det, som ej förgår |
| Men vi skära lätt en annan |
| Men vilket sorl i trappan! |
| Men vita frun hon tog sig i akt. |
| Mer bekväm än hatt av järn, |
| Mer än rättarsvärdet skrämde, |
| Mig klockarn bättre lärt: |
| Mig snärde högmods garn. |
| Mig åter böja inför Den, |
| Mig, gamle kämpe, de fruktat blott, |
| Min blick i tårar hän mot skeppen gick -- |
| Min faders verk eller riksens råd, |
| Min Gustav Adolf! Så sällsport blid |
| Min herre, Gustaf Banér. |
| Min konung och hans folk i denna fara. |
| Min lön i kyrkherrgåln -- |
| Min skugga uppå väggen smög |
| Min skuld skall ej tynga på Sveriges öde, |
| Min son en gång kan gå mera varligt |
| Min son skall göra't -- förlika sinnen |
| Min spirande tanke, min egenart |
| Min tunga stammade Hans namn, |
| Ministrarnes reverenser, |
| Minnet tillhör hela världen, men han var min son, blott min. |
| Mitt eget verk det är grus och mull, |
| Mitt emot en blixt sågs ljunga, |
| Mitt framför honom dundrar ryssen där, |
| Mitt främlingskap. |
| Mitt heliga depositum |
| Mitt hjärta ej bävan sport. |
| Mitt hopp, godnatt! |
| Mitt hus kan få brinna men icke min kyrka! |
| Mitt i fiendernas ring, |
| Mitt i natten för spöken och troll, |
| Mitt i själva upprorsflamman |
| Mitt inre öga såg en syn |
| Mitt över gatan låg ett åldrigt hus, |
| Monarkens misstag, statens revor blotta, |
| Mot blånande Båvens strand. |
| Mot dem, jag sist kom ur. |
| Mot den, hon kallade sin lilla vän, |
| Mot det herrelösa lägret |
| Mot fienden, i sundet sammanträngd, |
| Mot fiender ute och inne... |
| Mot halv dagspenning blott. |
| Mot himmel blygrå och kall |
| Mot konungens händer han strök sig lent, |
| Mot ogräs och mot nöd, |
| Mot pampen lutad, på gammal sed |
| Mot påveträl och polack. |
| Mot ryttarne riktats som uddvassa klingor. |
| Mot sadelknappen skrev. |
| Mot snyftande munnar. |
| Mot svears och göters uråldriga ära. |
| Mot svenska eldgap dem tillbaka slungar, |
| Mot älskat stoft bevittnat helgerån. |
| Mot öppet vatten sträva nu för livet. |
| Motsägelsen hos detta rika snille, |
| Mulen morgon, blodig morgon: hjältekungens värja bräckt, |
| Munnen järnhårt sammansluten |
| Må de fega och de fala |
| Må hon heta hatt för mig, |
| Må skulden drabba min egen själ! |
| Må tadlet sedan på hans rykte tära, |
| Målet är vunnet och trotset brutet |
| Mång gyllene sträng alltsedan |
| Måns Bock, du gamle Måns Lurifax, |
| Mälarn speglar röda aftonskyn, |
| Möblering utan stoftkorn eller fläck, |