Föregående | A B C D E F G H I J K L M N O P R S T U V W Å Ä Ö
| Nästa | Start
|
Makt och skatter, nya länder. |
Malin all sin harm och smärta |
Man har stigit upp från bordet |
Man hör blott urets knäpp. |
Man kyssa vill hans händer |
Man slogs. Till trossen flög ett rop: |
Man suckar trött och tar sitt ok uppå. |
Man tar ej prästens dräng |
Man vart ej färdig hastigt nog -- |
Man viskar, hon är kejserlig agent, |
Man åter varsnat ovädersskyn |
Man ämnade att på auktion försälja |
Man är beredd att segra eller dö, |
Man ömsom skämtar, ömsom allvar språkar. |
Marskalken skrev: Med freden är förbi, |
Martyrens stämma, som bjuder |
Med alltid fint behag. |
Med avmätta andetag. |
Med barn och blomma, |
Med barnen vid hand skall hon gå. |
Med bibeln och sitt svärd vid huvudgärden. |
Med bittert löje Per såg fly |
Med bjäfs och band en yr och prålig junker. |
Med blanka kyrasser gult rytteri, |
Med blickar och gnäggningar sade han till: |
Med blicken fäst på våningen däroppe. |
Med blixt på blixt ur vita krutröksbollar. |
Med blottat huggsvärd och uppspänt rör |
Med blå Andreaskors i sina vita dukar. |
Med blänkande kyrktorn ur dimma, |
Med bronsbeslag allt vördigt och bastant, |
Med brådskande fötter en uppskrämd hop |
Med båda linjerna smultna till en |
Med det ifrån min färd. |
Med dimmiga droppar på kinden |
Med doket åtskilt tar natten del |
Med dödens aning i sin min |
Med döttrar och söner. |
Med en dubbelörn i vecken, |
Med ett ögonpar som natten, |
Med faderlösa, tio i tal, |
Med feberiver monarken. |
Med flaggor, bortom skogens bryn, |
Med flygeltornens rundlar |
Med forskaröga denna grupp. |
Med framtid bland poeter, |
Med frukten av sin obemärkta flit, |
Med frågor till hemmet -- nu svar han fick. |
Med fält av gulnat korn, |
Med förbittring fröken Märta |
Med förtvivlans styrka väpnad, |
Med gavlar sirligt spetsiga |
Med genomskinliga, ädla veck |
Med Glucks musik. |
Med gröna rågar vid sjöastrand |
Med gyllne ked, |
Med Görtzens gudar på |
Med handen på låset han hör och hör. |
Med harnesk över gula kyllerrocken, |
Med hjältens krönta namnbokstav |
Med hjärtan klappa varmt och gott |
Med hjärtats makt. |
Med hurtigt grepp i tåg och tackel klänga, |
Med hurtigt vimmel uti gult och blått |
Med händerna famlade hon omkring, |
Med högt triumfskri kommer västanstormen. |
Med jordisk glädje står så väl tillsamman |
Med jämna mellanrum |
Med kinder gulbleka, tomma. |
Med klangen av ditt sista guld förstummad |
Med klinga dragen, med blick i brand |
Med klingan följer äran än |
Med krumma horn bland lockarna förstuckna. |
Med kvällsol på koppartinne, |
Med kyssar han handen betäcker. |
Med lejonet bredvid, |
Med Lembkes svarta häst i främsta flocken, |
Med lugn på skrynklig panna |
Med långa mellanrum ett skott man lossar. |
Med långskägg över svart kaftan, |
Med läpparna tinar han rutans frost. |
Med mjölk och med honung, ett land utan like: |
Med muskler gjutna i järn |
Med möda vacklar han. |
Med namnet strax Djurgården var, |
Med nitti daler fick jag ut |
Med nyckelharpans surr och folkets gamman. |
Med nyckelknippan i hand |
Med något infall, träffande och kort, |
Med några mått utav den röda saften |
Med några visor i ett tidningsblad. |
Med närmaste vågslag mot kust. |
Med planer till palats, han ej skall bygga, |
Med psalmen upp i kväll! |
Med purprad kind, med röst, som långsamt vann |
Med rastlös tanke, som irrat kring |
Med rutor små |
Med ryttarens i släkt. |
Med rödjande yxa i Svea lands |
Med rörelse och köpenskap |
Med sin karga jord i evigt krig, |
Med sköraste dvärgagöra. |
Med sluten blick tillbaka på sitt läger. |
Med snövit duk däröver bredd, |
Med sorg i hjärtegrund. |
Med spänstiga steg sin väg han tar |
Med stark, fast åldrad hand. |
Med stolthet kände: jag leva skall! |
Med svarvad vrist. |
Med svedda kläder och lockar, |
Med trotset i ådror av adligt blod |
Med tyg av grönt och lilafärgat siden. |
Med tänderna och klorna jaktens rov, |
Med undran och med skräck. |
Med vemod vi måste minnas, |
Med viljekraftens och snillets rätt, |
Med visdom i tandlös mund, |
Med vår vänskap är det slut. |
Med värja lång och hatten djupt i pannan. |
Med vördnad träder hovet |
Med ämbetsnäsa röd |
Med ära i norskt kvarter! |
Med äran till graven han länder, |
Med ögon strålande av fröjd |
Med öppna armar genast. |
Medan ute myteriet |
Medan vi med svärd och bössa |
Medan vinden drev från skären mordbrandsrök till värnlös vrå! |
Medborgarns lov och med sin frisinthet |
Mellan kronor skimrar vasen, |
Men ack, hur svag den skuggbild, som jag fått! |
Men aldrig förebilden i hans sinne. |
Men aldrig knusslar hon en smul för det. |
Men bakom den är allt i grus |
Men blott i förbigående, helt blygt och lätt, |
Men borta i byn stod folket vid grind |
Men bygden, med skimmer från stuguknut, |
Men bäst jag vandrade omkring |
Men Dahlberg log: Jag är en svensk soldat |
Men de tro ej, det är möjligt, |
Men denna stjärna från en svunnen tid |
Men det föll sig surt ibland. |
Men det är bara koppar, Per -- |
Men detta älskliga unga blod |
Men dikten från seklets ynglingsår |
Men djupt i staden höll sig dimman kvar, |
Men därför hade han Finland mist |
Men dödsblek som en hamn, |
Men efter väntans mulna tid |
Men ej en min förbyts -- han är sin känslas herre. |
Men ej sin makt, som agg och söndring stäckte. |
Men eljest hur åldrad, hur tärd och arm! |
Men fallna beteckna slagordningens rad, |
Men fråga bonden för ro skull även, |
Men främst bland dem alla sin Jan. |
Men fången han drömmer och snider. |
Men fången, han drömmer och snider. |
Men fältherrn han ser, huru spelet står, |
Men glömde aldrig dungen vid Pultava. |
Men herrn i vagnen andra tankar hyser. |
Men hjärtat bultar hårt i sovarns barm |
Men honom skänktes, vad jag ej fått. |
Men hur i dem jag bläddrade, betog |
Men huvudet hängde, han sågs försmå |
Men hävden ett annat namn skrev ner |
Men hör den ljuva, underbara sången, |
Men hör du, Per -- från Kerstis drag |
Men i ett nu han förgäter allt -- |
Men i rang med örn och liljor |
Men ingen kom ut att hälsa herr Karl, |
Men inomhus man glömmer själva tiden |
Men Jesper nattvakt, gammal i gård, |
Men kanonens stämma höjdes |
Men kommo att tala -- sanning. |
Men kvinnan vid vaggan -- vem är hon lik? |
Men kyrkan, den riksens klenod, hon är räddad. |
Men lika gott! Långt hellre okänd gå |
Men likafullt jag var och blev försynt |
Men liten blev stor. En reslig sven, |
Men lugnt var i grönskande backar, |
Men lyckans likasom svarvstolns hjul |
Men mig min plikt tillbaka drog |
Men mina ögon min väninnas följde |
Men minsta skymt ej föll på spejarns lott -- |
Men mot hans axel ren gossen somnat. |
Men nattens skuggor och spöken fly, |
Men något finns, som låter ana, |
Men när han färdat ut order, |
Men om ej mer som förr i glans |
Men om hon vill, han strax skall visas bort. |
Men om jag också icke allt förstod, |
Men Per, som stod där blek, begrep |
Men prästgårds-Per han hade mynt |
Men rak och oböjd han stod ändå |
Men redan säger månget hemligt hopp, |
Men ryggen vänder du till muntra lag, |
Men sakta, helt sakta, ur vikande leder. |
Men sanning ej för ett öre! |
Men ser i fönstret mitt emot ett sken |
Men siaren sjunger: Jag ser en syn -- |
Men sist få vi stackare allt umgälla. |
Men själen är att släppa stoftet sen |
Men skogen härmar ej smickrets röst, |
Men slätt ingen fara ju var. |
Men stjärnorna smälta i gryningssken, |
Men strax av järnskodda hovar en spark |
Men stundom, när bäst vi lyssna |
Men står sig båd' längst och bäst. |
Men Sverige från fallets brant vart ryckt, |
Men Sverige, det vet jag, slås ej omkull, |
Men så som den blindaste kärlek det ville. |
Men så var ock segrarens styrka slut. |
Men sällt är vårt förbund. |
Men tills den kommer denna stund, |
Men tomt -- porträttet var ej mer att finna, |
Men travade friskt bland snön i Ukrän |
Men tvingar till ro ej en sömnlös flod |
Men tyst -- ett anskri, ett väktarrop! |
Men Törning hänger dem i hälen tätt, |
Men under några ilande minuter, |
Men vad är det, kära barn? |
Men vad är detta? Än hit, än dit |
Men vandraren hejdar sig, plötsligt varm, |
Men varför det molnet på pannans rund? |
Men verkligt det, som ej förgår |
Men vi skära lätt en annan |
Men vilket sorl i trappan! |
Men vita frun hon tog sig i akt. |
Mer bekväm än hatt av järn, |
Mer än rättarsvärdet skrämde, |
Mig klockarn bättre lärt: |
Mig snärde högmods garn. |
Mig åter böja inför Den, |
Mig, gamle kämpe, de fruktat blott, |
Min blick i tårar hän mot skeppen gick -- |
Min faders verk eller riksens råd, |
Min Gustav Adolf! Så sällsport blid |
Min herre, Gustaf Banér. |
Min konung och hans folk i denna fara. |
Min lön i kyrkherrgåln -- |
Min skugga uppå väggen smög |
Min skuld skall ej tynga på Sveriges öde, |
Min son en gång kan gå mera varligt |
Min son skall göra't -- förlika sinnen |
Min spirande tanke, min egenart |
Min tunga stammade Hans namn, |
Ministrarnes reverenser, |
Minnet tillhör hela världen, men han var min son, blott min. |
Mitt eget verk det är grus och mull, |
Mitt emot en blixt sågs ljunga, |
Mitt framför honom dundrar ryssen där, |
Mitt främlingskap. |
Mitt heliga depositum |
Mitt hjärta ej bävan sport. |
Mitt hopp, godnatt! |
Mitt hus kan få brinna men icke min kyrka! |
Mitt i fiendernas ring, |
Mitt i natten för spöken och troll, |
Mitt i själva upprorsflamman |
Mitt inre öga såg en syn |
Mitt över gatan låg ett åldrigt hus, |
Monarkens misstag, statens revor blotta, |
Mot blånande Båvens strand. |
Mot dem, jag sist kom ur. |
Mot den, hon kallade sin lilla vän, |
Mot det herrelösa lägret |
Mot fienden, i sundet sammanträngd, |
Mot fiender ute och inne... |
Mot halv dagspenning blott. |
Mot himmel blygrå och kall |
Mot konungens händer han strök sig lent, |
Mot ogräs och mot nöd, |
Mot pampen lutad, på gammal sed |
Mot påveträl och polack. |
Mot ryttarne riktats som uddvassa klingor. |
Mot sadelknappen skrev. |
Mot snyftande munnar. |
Mot svears och göters uråldriga ära. |
Mot svenska eldgap dem tillbaka slungar, |
Mot älskat stoft bevittnat helgerån. |
Mot öppet vatten sträva nu för livet. |
Motsägelsen hos detta rika snille, |
Mulen morgon, blodig morgon: hjältekungens värja bräckt, |
Munnen järnhårt sammansluten |
Må de fega och de fala |
Må hon heta hatt för mig, |
Må skulden drabba min egen själ! |
Må tadlet sedan på hans rykte tära, |
Målet är vunnet och trotset brutet |
Mång gyllene sträng alltsedan |
Måns Bock, du gamle Måns Lurifax, |
Mälarn speglar röda aftonskyn, |
Möblering utan stoftkorn eller fläck, |