Föregående | C D V W Å Ä Ö  | Nästa | Start
Makt och skatter, nya länder.
Malin all sin harm och smärta
Man har stigit upp från bordet
Man hör blott urets knäpp.
Man kyssa vill hans händer
Man slogs. Till trossen flög ett rop:
Man suckar trött och tar sitt ok uppå.
Man tar ej prästens dräng
Man vart ej färdig hastigt nog --
Man viskar, hon är kejserlig agent,
Man åter varsnat ovädersskyn
Man ämnade att på auktion försälja
Man är beredd att segra eller dö,
Man ömsom skämtar, ömsom allvar språkar.
Marskalken skrev: Med freden är förbi,
Martyrens stämma, som bjuder
Med alltid fint behag.
Med avmätta andetag.
Med barn och blomma,
Med barnen vid hand skall hon gå.
Med bibeln och sitt svärd vid huvudgärden.
Med bittert löje Per såg fly
Med bjäfs och band en yr och prålig junker.
Med blanka kyrasser gult rytteri,
Med blickar och gnäggningar sade han till:
Med blicken fäst på våningen däroppe.
Med blixt på blixt ur vita krutröksbollar.
Med blottat huggsvärd och uppspänt rör
Med blå Andreaskors i sina vita dukar.
Med blänkande kyrktorn ur dimma,
Med bronsbeslag allt vördigt och bastant,
Med brådskande fötter en uppskrämd hop
Med båda linjerna smultna till en
Med det ifrån min färd.
Med dimmiga droppar på kinden
Med doket åtskilt tar natten del
Med dödens aning i sin min
Med döttrar och söner.
Med en dubbelörn i vecken,
Med ett ögonpar som natten,
Med faderlösa, tio i tal,
Med feberiver monarken.
Med flaggor, bortom skogens bryn,
Med flygeltornens rundlar
Med forskaröga denna grupp.
Med framtid bland poeter,
Med frukten av sin obemärkta flit,
Med frågor till hemmet -- nu svar han fick.
Med fält av gulnat korn,
Med förbittring fröken Märta
Med förtvivlans styrka väpnad,
Med gavlar sirligt spetsiga
Med genomskinliga, ädla veck
Med Glucks musik.
Med gröna rågar vid sjöastrand
Med gyllne ked,
Med Görtzens gudar på
Med handen på låset han hör och hör.
Med harnesk över gula kyllerrocken,
Med hjältens krönta namnbokstav
Med hjärtan klappa varmt och gott
Med hjärtats makt.
Med hurtigt grepp i tåg och tackel klänga,
Med hurtigt vimmel uti gult och blått
Med händerna famlade hon omkring,
Med högt triumfskri kommer västanstormen.
Med jordisk glädje står så väl tillsamman
Med jämna mellanrum
Med kinder gulbleka, tomma.
Med klangen av ditt sista guld förstummad
Med klinga dragen, med blick i brand
Med klingan följer äran än
Med krumma horn bland lockarna förstuckna.
Med kvällsol på koppartinne,
Med kyssar han handen betäcker.
Med lejonet bredvid,
Med Lembkes svarta häst i främsta flocken,
Med lugn på skrynklig panna
Med långa mellanrum ett skott man lossar.
Med långskägg över svart kaftan,
Med läpparna tinar han rutans frost.
Med mjölk och med honung, ett land utan like:
Med muskler gjutna i järn
Med möda vacklar han.
Med namnet strax Djurgården var,
Med nitti daler fick jag ut
Med nyckelharpans surr och folkets gamman.
Med nyckelknippan i hand
Med något infall, träffande och kort,
Med några mått utav den röda saften
Med några visor i ett tidningsblad.
Med närmaste vågslag mot kust.
Med planer till palats, han ej skall bygga,
Med psalmen upp i kväll!
Med purprad kind, med röst, som långsamt vann
Med rastlös tanke, som irrat kring
Med rutor små
Med ryttarens i släkt.
Med rödjande yxa i Svea lands
Med rörelse och köpenskap
Med sin karga jord i evigt krig,
Med sköraste dvärgagöra.
Med sluten blick tillbaka på sitt läger.
Med snövit duk däröver bredd,
Med sorg i hjärtegrund.
Med spänstiga steg sin väg han tar
Med stark, fast åldrad hand.
Med stolthet kände: jag leva skall!
Med svarvad vrist.
Med svedda kläder och lockar,
Med trotset i ådror av adligt blod
Med tyg av grönt och lilafärgat siden.
Med tänderna och klorna jaktens rov,
Med undran och med skräck.
Med vemod vi måste minnas,
Med viljekraftens och snillets rätt,
Med visdom i tandlös mund,
Med vår vänskap är det slut.
Med värja lång och hatten djupt i pannan.
Med vördnad träder hovet
Med ämbetsnäsa röd
Med ära i norskt kvarter!
Med äran till graven han länder,
Med ögon strålande av fröjd
Med öppna armar genast.
Medan ute myteriet
Medan vi med svärd och bössa
Medan vinden drev från skären mordbrandsrök till värnlös vrå!
Medborgarns lov och med sin frisinthet
Mellan kronor skimrar vasen,
Men ack, hur svag den skuggbild, som jag fått!
Men aldrig förebilden i hans sinne.
Men aldrig knusslar hon en smul för det.
Men bakom den är allt i grus
Men blott i förbigående, helt blygt och lätt,
Men borta i byn stod folket vid grind
Men bygden, med skimmer från stuguknut,
Men bäst jag vandrade omkring
Men Dahlberg log: Jag är en svensk soldat
Men de tro ej, det är möjligt,
Men denna stjärna från en svunnen tid
Men det föll sig surt ibland.
Men det är bara koppar, Per --
Men detta älskliga unga blod
Men dikten från seklets ynglingsår
Men djupt i staden höll sig dimman kvar,
Men därför hade han Finland mist
Men dödsblek som en hamn,
Men efter väntans mulna tid
Men ej en min förbyts -- han är sin känslas herre.
Men ej sin makt, som agg och söndring stäckte.
Men eljest hur åldrad, hur tärd och arm!
Men fallna beteckna slagordningens rad,
Men fråga bonden för ro skull även,
Men främst bland dem alla sin Jan.
Men fången han drömmer och snider.
Men fången, han drömmer och snider.
Men fältherrn han ser, huru spelet står,
Men glömde aldrig dungen vid Pultava.
Men herrn i vagnen andra tankar hyser.
Men hjärtat bultar hårt i sovarns barm
Men honom skänktes, vad jag ej fått.
Men hur i dem jag bläddrade, betog
Men huvudet hängde, han sågs försmå
Men hävden ett annat namn skrev ner
Men hör den ljuva, underbara sången,
Men hör du, Per -- från Kerstis drag
Men i ett nu han förgäter allt --
Men i rang med örn och liljor
Men ingen kom ut att hälsa herr Karl,
Men inomhus man glömmer själva tiden
Men Jesper nattvakt, gammal i gård,
Men kanonens stämma höjdes
Men kommo att tala -- sanning.
Men kvinnan vid vaggan -- vem är hon lik?
Men kyrkan, den riksens klenod, hon är räddad.
Men lika gott! Långt hellre okänd gå
Men likafullt jag var och blev försynt
Men liten blev stor. En reslig sven,
Men lugnt var i grönskande backar,
Men lyckans likasom svarvstolns hjul
Men mig min plikt tillbaka drog
Men mina ögon min väninnas följde
Men minsta skymt ej föll på spejarns lott --
Men mot hans axel ren gossen somnat.
Men nattens skuggor och spöken fly,
Men något finns, som låter ana,
Men när han färdat ut order,
Men om ej mer som förr i glans
Men om hon vill, han strax skall visas bort.
Men om jag också icke allt förstod,
Men Per, som stod där blek, begrep
Men prästgårds-Per han hade mynt
Men rak och oböjd han stod ändå
Men redan säger månget hemligt hopp,
Men ryggen vänder du till muntra lag,
Men sakta, helt sakta, ur vikande leder.
Men sanning ej för ett öre!
Men ser i fönstret mitt emot ett sken
Men siaren sjunger: Jag ser en syn --
Men sist få vi stackare allt umgälla.
Men själen är att släppa stoftet sen
Men skogen härmar ej smickrets röst,
Men slätt ingen fara ju var.
Men stjärnorna smälta i gryningssken,
Men strax av järnskodda hovar en spark
Men stundom, när bäst vi lyssna
Men står sig båd' längst och bäst.
Men Sverige från fallets brant vart ryckt,
Men Sverige, det vet jag, slås ej omkull,
Men så som den blindaste kärlek det ville.
Men så var ock segrarens styrka slut.
Men sällt är vårt förbund.
Men tills den kommer denna stund,
Men tomt -- porträttet var ej mer att finna,
Men travade friskt bland snön i Ukrän
Men tvingar till ro ej en sömnlös flod
Men tyst -- ett anskri, ett väktarrop!
Men Törning hänger dem i hälen tätt,
Men under några ilande minuter,
Men vad är det, kära barn?
Men vad är detta? Än hit, än dit
Men vandraren hejdar sig, plötsligt varm,
Men varför det molnet på pannans rund?
Men verkligt det, som ej förgår
Men vi skära lätt en annan
Men vilket sorl i trappan!
Men vita frun hon tog sig i akt.
Mer bekväm än hatt av järn,
Mer än rättarsvärdet skrämde,
Mig klockarn bättre lärt:
Mig snärde högmods garn.
Mig åter böja inför Den,
Mig, gamle kämpe, de fruktat blott,
Min blick i tårar hän mot skeppen gick --
Min faders verk eller riksens råd,
Min Gustav Adolf! Så sällsport blid
Min herre, Gustaf Banér.
Min konung och hans folk i denna fara.
Min lön i kyrkherrgåln --
Min skugga uppå väggen smög
Min skuld skall ej tynga på Sveriges öde,
Min son en gång kan gå mera varligt
Min son skall göra't -- förlika sinnen
Min spirande tanke, min egenart
Min tunga stammade Hans namn,
Ministrarnes reverenser,
Minnet tillhör hela världen, men han var min son, blott min.
Mitt eget verk det är grus och mull,
Mitt emot en blixt sågs ljunga,
Mitt framför honom dundrar ryssen där,
Mitt främlingskap.
Mitt heliga depositum
Mitt hjärta ej bävan sport.
Mitt hopp, godnatt!
Mitt hus kan få brinna men icke min kyrka!
Mitt i fiendernas ring,
Mitt i natten för spöken och troll,
Mitt i själva upprorsflamman
Mitt inre öga såg en syn
Mitt över gatan låg ett åldrigt hus,
Monarkens misstag, statens revor blotta,
Mot blånande Båvens strand.
Mot dem, jag sist kom ur.
Mot den, hon kallade sin lilla vän,
Mot det herrelösa lägret
Mot fienden, i sundet sammanträngd,
Mot fiender ute och inne...
Mot halv dagspenning blott.
Mot himmel blygrå och kall
Mot konungens händer han strök sig lent,
Mot ogräs och mot nöd,
Mot pampen lutad, på gammal sed
Mot påveträl och polack.
Mot ryttarne riktats som uddvassa klingor.
Mot sadelknappen skrev.
Mot snyftande munnar.
Mot svears och göters uråldriga ära.
Mot svenska eldgap dem tillbaka slungar,
Mot älskat stoft bevittnat helgerån.
Mot öppet vatten sträva nu för livet.
Motsägelsen hos detta rika snille,
Mulen morgon, blodig morgon: hjältekungens värja bräckt,
Munnen järnhårt sammansluten
Må de fega och de fala
Må hon heta hatt för mig,
Må skulden drabba min egen själ!
Må tadlet sedan på hans rykte tära,
Målet är vunnet och trotset brutet
Mång gyllene sträng alltsedan
Måns Bock, du gamle Måns Lurifax,
Mälarn speglar röda aftonskyn,
Möblering utan stoftkorn eller fläck,

[topp]