|
Föregående | A B C D E F G H I J K L M N O P R S T U V W Å Ä Ö
| Nästa | Start
|
| Hattar och mössor |
| Hemkomsten |
| Herr Jans likfärd |
| Ha de ej för henne burit |
| Ha grundat ut ett sätt |
| Ha kloka huvun tillhopa lagt |
| Ha vi ej snart tillräckligt stirrat nu |
| Habsburgs skräck och olycksöde, |
| Hade delat samma tält, |
| Hade gubbarne det gott |
| Hade lynnets stål i forna dar |
| Haft bifall av grånade råder. |
| Halvdöda båda två. |
| Halvmånen på Benders torn, |
| Han anses kärv: -- ett ord är lätt till hands |
| Han band den i toner och ord |
| Han bars bland ruiner och kolande stockar. |
| Han ber, bestormar: Vak upp, o folk! |
| Han bidat uppå, |
| Han bjuder till att tala -- |
| Han blottat för vetenskapen |
| Han bär i famnen tillbaks i bädd. |
| Han bärs som på stormens vingar framåt |
| Han drar på munden: |
| Han dröjer ännu, fast det blåser kallt, |
| Han där skall blidka jämväl de döde. -- |
| Han dömer ej tidens fel med väld, |
| Han ensam ej sig försvurit |
| Han fann ej de solbrända bussar mer |
| Han fann sig i sina studenters ring, |
| Han festligt hälsat kejsarinnans dag, |
| Han fick sig för sitt besvär. |
| Han finns ännu ovan jord. |
| Han flyr till drömmarnas leksaksborg |
| Han framför oss står, |
| Han gick -- och ingen har fyllt hans rum. |
| Han gick mellan böjda hjässor, |
| Han glöder av sorg och harm. |
| Han glömde i säng honom se i går |
| Han hade ej vant sig beskydd att få |
| Han har ju sin brud och sin Homer -- |
| Han hållit stånd med Sveriges trogna vakt |
| Han hörde från hemmet ej minsta grand. |
| Han knyter sin hand uti vrede: |
| Han kommer men utan glättigt larm |
| Han känner dem, han sett dem allihop: -- |
| Han känner, hur avund har skött sitt spel |
| Han ledde försvaret med fältherrblick |
| Han lever bland blåklädda troppar. |
| Han log ändock -- |
| Han lyfte sitt huvud, han såg sig kring, |
| Han låg på knä med blick av tårar skum: |
| Han lämnar i mörker sitt gamla tjäll. |
| Han läser det med blodet högt i svallning. |
| Han menar det blir väl värre än, |
| Han minns det, som hade det skett i går. |
| Han mäktar icke mer. |
| Han nyss för livet stritt, |
| Han också stått i ledet |
| Han rastlöst förde den enkle man, |
| Han red genom dag och natt. |
| Han redan är långt borta |
| Han ropade och ryckte till sig kappan -- |
| Han rullar bort och stänker ner en man, |
| Han sade: Vänner, nej! |
| Han segnade ner mot grund. |
| Han ser det -- han hör, hur i takt och tu |
| Han ser henne ännu vid kyrkogrind! |
| Han ser i ett endaste ögonblick |
| Han ser i förbifarten, var det lyser -- |
| Han ser lilla handen, som sjunker ner |
| Han ser, när det flämtar från spisens vrå, |
| Han sitter, och hon står. |
| Han sjunger den dag, då hans folk står opp. |
| Han sjunger en framtid av ljus och hopp, |
| Han sjunger så, som i seklers liv |
| Han sjunger till graven allt lågsint kiv, |
| Han själv får glömma dunkel politik |
| Han sjönk, den beklagansvärde. |
| Han skontes som krympling och slapp gå med. |
| Han skred bland de stores grifter. |
| Han släpper det åter. Som barnet svag |
| Han snider ur vitaste elfenben |
| Han snider ur vitaste elfenben |
| Han sporde men kunde ej få besked. |
| Han spritter upp bredvid kanonens sida. |
| Han stannar vid antikens monument |
| Han stiger upp, gör ställning -- |
| Han stirrade ned från sitt slottsgemak |
| Han stod där så stel, så spänd och rak |
| Han står med arbetande anletsdrag. |
| Han står på den skånska stranden. |
| Han stått vid Pultava bland bröders lik |
| Han stör mig ej, han stanna må! hon säger |
| Han sågs i det släckande gardets hop |
| Han sätter sig vid arbetsbordet ned, |
| Han talte många andra ord |
| Han teg. Den stränge mannens blick |
| Han tror sig höra explosioners knall |
| Han träder med handen knuten: |
| Han tänker vid suset i nordens fur |
| Han uppgå skall över frie män, |
| Han vadat i strömmen vid Holofzin, |
| Han var ju en kämpe för sanning och rätt, |
| Han var till freds! |
| Han vet det nu: sin vilja blott han vägt, |
| Han vet det. Kanske i morgon ren |
| Han vet, fast sluten i fängslets famn, |
| Han viskar: Göran, vän, kamrat, |
| Han vräker dem i redlöst skick på strand, |
| Han vågar sitt liv som en simpel man, |
| Han vållat blodbad och inhemskt krig, |
| Han väger kallt ett ont emot ett värre. |
| Han vänder sig från hennes moder |
| Han värnar med värjan i handen. |
| Han älskar ej heller den nya tid, |
| Han är ej ett namn, en skugga, |
| Han är förstenad. Är det hans sköld, |
| Han ärnar icke taga mot en plåt |
| Han öppnade ett tryckt plakat, |
| Han öppnar det och skiftar plötsligt färg: |
| Han, nöjets kung i skiftande gestalt |
| Han, som ryckts ur dödens snara, |
| Handkyssningar bara och böjda knän, |
| Hann ingen den vacklande följa. |
| Hans afton förrann, |
| Hans anlete bär, |
| Hans anlete, vittrat i storm och strid, |
| Hans bild med det långa skägget, |
| Hans blick är blank av återhållna tårar. |
| Hans blickar vilade därnäst |
| Hans breda bringa, hans starka länd |
| Hans dräkt är fullbestänkt, |
| Hans dubbelsuck förstod: |
| Hans fall på ärans och segerns höjd |
| Hans fanor fladdrade för vind |
| Hans folk, det stod utanföre. |
| Hans folk, han har ej sett till det stort, |
| Hans Furstliga Nåde känner allt grund... |
| Hans Furstliga Nåde vet bäst. |
| Hans fåle gnistor sprängt, |
| Hans gnäggning sade: du lille, var trygg! |
| Hans granne, Leopold, ren hunnit med |
| Hans Gud, hans land, |
| Hans hand har vårt Sverige murat |
| Hans hjässa är liksom silvret |
| Hans krona hängde på värjans spets, |
| Hans levnads gärning var ett fragment, |
| Hans liv och hans gods -- men ej mer |
| Hans liv är ju sällt som en lagerfest, |
| Hans lugna höghet har ock sitt behag |
| Hans länge förmörkade sol |
| Hans läppar knappast fuktats |
| Hans läppar viskande rörde sig: |
| Hans maka av Sturarnes trogna blod, |
| Hans mod är icke av den lägre sort, |
| Hans mod är klarsynt -- stiger väpnat fram |
| Hans namn Sannfärdig och Trofast är. |
| Hans namn, det vet han, är en tyranns. |
| Hans panna är mörk som en ovädersnatt. |
| Hans rikes bålverk åt ryssen skänkt, |
| Hans ryktes tempel till stoft var bränt, |
| Hans räddning svävar på de tunga klot, |
| Hans sal och borgstugukvist |
| Hans stämma med tordönsstyrka |
| Hans sång har tårar av eld. |
| Hans sång lik rensande tordön skär |
| Hans sång om Själens styrka blekna kan |
| Hans tacksamma, fromma, svenska, |
| Hans tro och hans älskade hjältars bedrifter. |
| Hans vandring är skonslöst hård |
| Hans vapen hette plog. |
| Hans varnande ord. |
| Hans ålder, ack, med flärd och split och strid, |
| Hans älskling slumrar i rosig fred |
| Hans öga blossar, |
| Hans öga oförmärkt en sista gång |
| Hans öga strålar upp av segerfröjden. |
| Hans ögas strålblick och hans sneda panna, |
| Hans ögon sluka varje täck gestalt |
| Har evigt plats, jämväl ibland ruiner, |
| Har nyktrat till från Gustavs glädjefester. |
| Har ritat sällsamma mönster. |
| Har språket sig fått, |
| Har säkert slaget stått! |
| Hattar och mössor |
| Hav tack, min trogne fogde du, |
| Hej, muntert liv och lustig karneval! |
| Hela morgonen de plockat |
| Helbrägda nådde jag vår strand |
| Helt styv i sin robrong den goda tanten, |
| Helt varm ifrån söder med dofter av lagrar. |
| Hem de båda vapenbröder |
| Hem till edra kabinetter, |
| Hemkomsten |
| Hennes namn är dyrt och kärt, |
| Herdinnorna nere på slätten |
| Herr Jans likfärd |
| Herr Karl av Södermanland |
| Herr Karl dock i natt har svårt: |
| Herr Karl han fröjdas vid piltens mod: |
| Herr Karl han gångar med tunga fjät |
| Herr Karl han gångar ur instängd kammar |
| Herre fader, tillgift åt Sten! |
| Hertig Rödskägg? Säg, min tankes sol! |
| Hertigens järnhand i skuldran skakar: |
| Hetsigt vin och hetsigt blod |
| Himlabågen strimmar norrskensljus |
| Himmel och avgrund! Uppskrämd page |
| Hit kom väl aldrig hon förut? Dock jo! |
| Hjältens stora skugga värdig, |
| Hon bjudit oss att hälsa på hos sig |
| Hon brann icke heller. Han seger vann |
| Hon frågar stilla |
| Hon föres av vinden från tak till tak, |
| Hon förs vid handen |
| Hon gjorde så -- dock icke mitt begär, |
| Hon har sina ögon, de fagra, kvar |
| Hon hävda vill för dagens mulna ätt. |
| Hon hör ur töcknet av en dunkel dvala, |
| Hon i rättan tid sin slända |
| Hon liknar då sin bror. -- |
| Hon lutar ner mot sin barnaflock, |
| Hon packat hans ränsel och sväljt sin tår -- |
| Hon räcker den åt krigarn |
| Hon ser ett barnansikte. Fönstret var |
| Hon skildrade, hur glädjen själv steg ned |
| Hon skyggt beträder |
| Hon skyndat i förväg att smycka |
| Hon skänkte världen sina sånger blott. |
| Hon slöt att läsa. Kretsen lyssnar än |
| Hon smider i silvrat glitter, |
| Hon står som supplikant: Ack, var så god... |
| Hon teg med ens. Ej mer jag veta fick. |
| Hon tillber som sin enda skatt. |
| Hon unnar världen sina sånger blott. |
| Hon vakat mången stund, |
| Hon vandrar hem och undrar, bäst hon går, |
| Hon vill ej plånas ur folkens tal. |
| Hon vinkar -- och in bäres |
| Hon vänder sida efter sida |
| Hon åter har en godbit för hans blad. |
| Hon, som sin tron haft rest i svenska bröst. |
| Hon, vilken få ha sett, än färre känt, |
| Honom där uti sin kista |
| Hos bibeln med silverknäppen. |
| Hos den gamle generaln, |
| Hos hjälten den fångne att svärta, |
| Hos Lenngrens är det främmande i kväll! |
| Hos min syntax och temabok tillbaka, |
| Hos Nilses och på Gröna Lund |
| Hos Per och Kersti klack det till -- |
| Hos sonen vart tjänsten först riktigt tung, |
| Hos sångens gunstling i Lund. |
| Hur blev jag fast behändigt |
| Hur det oss gick -- det vet du själv. |
| Hur dyrt han gälda fått begångna fel! |
| Hur gosseögon i dunklet flammat. |
| Hur har i ångest fordom |
| Hur hit till våra Roslagsskär |
| Hur kall han syntes, en feber brann |
| Hur kardinaler lågt och ivrigt tala, |
| Hur klockor ringa i det stora Rom. |
| Hur kriget slukade tropp på tropp, |
| Hur kunde det gå så förtvivlat slätt, |
| Hur kunde hon i hast få sådant mod? |
| Hur kände varje fånge fort |
| Hur ler hans blick av sällsam klarhet full! |
| Hur lätt melodien sprang fram! |
| Hur lömskt de uttytt vart mänskligt fel, |
| Hur med en rad hon klarar trumpna miner! |
| Hur mycket löjligt finns på jordens ring! |
| Hur noga från kunskap därutifrån |
| Hur ren man skiftar hennes egendom, |
| Hur skuggor skymtade som mörka spöken. |
| Hur skulle nu det skingras i fragmenter! |
| Hur stormande hjärtat klappar |
| Hur stormar grusande kring världen gå, |
| Hur sången var stum |
| Hur var det fina, vita golvet smutsat! |
| Hur var det möjligt? Vadhelst han gjort, |
| Hur varje ord i minnet fastna vill! |
| Hur vi sablade dem ned! |
| Hur vill du vörda hans minne bäst? |
| Hur ville vi ej glätt er syn |
| Hur än jag kämpade att gråten svälja. |
| Hur än landets lott gestaltar sig? |
| Hur är det med Anna på torpet, säg? |
| Huru de av vrede låga, |
| Huru högt hon älskad är. |
| Håller härens bästa kärna |
| Hårtestarna över de djupa vecken |
| Hälsningen från forna dar! |
| Hän till en gammal sorgklädd tjänarinna. |
| Här -- inför fienden -- det än är han, |
| Här dväljas endast dådlöshet och nesa. -- |
| Här en albasterbyst utav Voltaire. |
| Här finns blott ett enda frimodigt bröst, |
| Här finns ej mer det krökta och det halva. |
| Här finns ej någon råd. -- |
| Här för en enda gång i Finlands vik, |
| Här Gustavs flotta sig i ordning lagt |
| Här gällde det hårt mot hårt. |
| Här halp det icke -- elden bryter fram |
| Här hemma bäras! |
| Här kejdas hon av en osynlig hand. |
| Här komma de åter i andra män, |
| Här kommo onda bud. |
| Här kunskapstörst och manligt skön bedrift, |
| Här leendet försvann -- |
| Här ljungar svar på tal i svenskens linjesalva. |
| Här med sitt hov en rödklädd eminens, |
| Här ordats mer än nog |
| Här står hon nu, som hon ofta stod, |
| Här står nu denne man, i regn och höst, |
| Här tagits av omilda händer |
| Här tyska bragder och där tyska byten. |
| Här vi hålla stånd, så länge |
| Här är det Brage, som Mjolner bär |
| Här är stiletten kyssens nära frände. |
| Här, Alt-Stettin, är din grip att se, |
| Härar slagna, fästen tagna, ångestfullt ur folkets själ |
| Hären ställd på gamla sättet, |
| Härut! befaller hertigen så |
| Hästen tappat silverskorna. |
| Högbestövlat, stålomgjordat, |
| Högst uppe sjöng sin frihets sälla visa. |
| Högt hon synes, segerjungfrun, |
| Högt på Lövstads, Stjärnarps tinne |
| Höjs på alla smickrets toner. |
| Hör, nu rullar det i backen, |
| Hör, trummor och valthorn! Han känner igen |
| Höra de ej till den stora släkten |