Föregående | C D V W Å Ä Ö  | Nästa | Start
Hattar och mössor
Hemkomsten
Herr Jans likfärd
Ha de ej för henne burit
Ha grundat ut ett sätt
Ha kloka huvun tillhopa lagt
Ha vi ej snart tillräckligt stirrat nu
Habsburgs skräck och olycksöde,
Hade delat samma tält,
Hade gubbarne det gott
Hade lynnets stål i forna dar
Haft bifall av grånade råder.
Halvdöda båda två.
Halvmånen på Benders torn,
Han anses kärv: -- ett ord är lätt till hands
Han band den i toner och ord
Han bars bland ruiner och kolande stockar.
Han ber, bestormar: Vak upp, o folk!
Han bidat uppå,
Han bjuder till att tala --
Han blottat för vetenskapen
Han bär i famnen tillbaks i bädd.
Han bärs som på stormens vingar framåt
Han drar på munden:
Han dröjer ännu, fast det blåser kallt,
Han där skall blidka jämväl de döde. --
Han dömer ej tidens fel med väld,
Han ensam ej sig försvurit
Han fann ej de solbrända bussar mer
Han fann sig i sina studenters ring,
Han festligt hälsat kejsarinnans dag,
Han fick sig för sitt besvär.
Han finns ännu ovan jord.
Han flyr till drömmarnas leksaksborg
Han framför oss står,
Han gick -- och ingen har fyllt hans rum.
Han gick mellan böjda hjässor,
Han glöder av sorg och harm.
Han glömde i säng honom se i går
Han hade ej vant sig beskydd att få
Han har ju sin brud och sin Homer --
Han hållit stånd med Sveriges trogna vakt
Han hörde från hemmet ej minsta grand.
Han knyter sin hand uti vrede:
Han kommer men utan glättigt larm
Han känner dem, han sett dem allihop: --
Han känner, hur avund har skött sitt spel
Han ledde försvaret med fältherrblick
Han lever bland blåklädda troppar.
Han log ändock --
Han lyfte sitt huvud, han såg sig kring,
Han låg på knä med blick av tårar skum:
Han lämnar i mörker sitt gamla tjäll.
Han läser det med blodet högt i svallning.
Han menar det blir väl värre än,
Han minns det, som hade det skett i går.
Han mäktar icke mer.
Han nyss för livet stritt,
Han också stått i ledet
Han rastlöst förde den enkle man,
Han red genom dag och natt.
Han redan är långt borta
Han ropade och ryckte till sig kappan --
Han rullar bort och stänker ner en man,
Han sade: Vänner, nej!
Han segnade ner mot grund.
Han ser det -- han hör, hur i takt och tu
Han ser henne ännu vid kyrkogrind!
Han ser i ett endaste ögonblick
Han ser i förbifarten, var det lyser --
Han ser lilla handen, som sjunker ner
Han ser, när det flämtar från spisens vrå,
Han sitter, och hon står.
Han sjunger den dag, då hans folk står opp.
Han sjunger en framtid av ljus och hopp,
Han sjunger så, som i seklers liv
Han sjunger till graven allt lågsint kiv,
Han själv får glömma dunkel politik
Han sjönk, den beklagansvärde.
Han skontes som krympling och slapp gå med.
Han skred bland de stores grifter.
Han släpper det åter. Som barnet svag
Han snider ur vitaste elfenben
Han snider ur vitaste elfenben
Han sporde men kunde ej få besked.
Han spritter upp bredvid kanonens sida.
Han stannar vid antikens monument
Han stiger upp, gör ställning --
Han stirrade ned från sitt slottsgemak
Han stod där så stel, så spänd och rak
Han står med arbetande anletsdrag.
Han står på den skånska stranden.
Han stått vid Pultava bland bröders lik
Han stör mig ej, han stanna må! hon säger
Han sågs i det släckande gardets hop
Han sätter sig vid arbetsbordet ned,
Han talte många andra ord
Han teg. Den stränge mannens blick
Han tror sig höra explosioners knall
Han träder med handen knuten:
Han tänker vid suset i nordens fur
Han uppgå skall över frie män,
Han vadat i strömmen vid Holofzin,
Han var ju en kämpe för sanning och rätt,
Han var till freds!
Han vet det nu: sin vilja blott han vägt,
Han vet det. Kanske i morgon ren
Han vet, fast sluten i fängslets famn,
Han viskar: Göran, vän, kamrat,
Han vräker dem i redlöst skick på strand,
Han vågar sitt liv som en simpel man,
Han vållat blodbad och inhemskt krig,
Han väger kallt ett ont emot ett värre.
Han vänder sig från hennes moder
Han värnar med värjan i handen.
Han älskar ej heller den nya tid,
Han är ej ett namn, en skugga,
Han är förstenad. Är det hans sköld,
Han ärnar icke taga mot en plåt
Han öppnade ett tryckt plakat,
Han öppnar det och skiftar plötsligt färg:
Han, nöjets kung i skiftande gestalt
Han, som ryckts ur dödens snara,
Handkyssningar bara och böjda knän,
Hann ingen den vacklande följa.
Hans afton förrann,
Hans anlete bär,
Hans anlete, vittrat i storm och strid,
Hans bild med det långa skägget,
Hans blick är blank av återhållna tårar.
Hans blickar vilade därnäst
Hans breda bringa, hans starka länd
Hans dräkt är fullbestänkt,
Hans dubbelsuck förstod:
Hans fall på ärans och segerns höjd
Hans fanor fladdrade för vind
Hans folk, det stod utanföre.
Hans folk, han har ej sett till det stort,
Hans Furstliga Nåde känner allt grund...
Hans Furstliga Nåde vet bäst.
Hans fåle gnistor sprängt,
Hans gnäggning sade: du lille, var trygg!
Hans granne, Leopold, ren hunnit med
Hans Gud, hans land,
Hans hand har vårt Sverige murat
Hans hjässa är liksom silvret
Hans krona hängde på värjans spets,
Hans levnads gärning var ett fragment,
Hans liv och hans gods -- men ej mer
Hans liv är ju sällt som en lagerfest,
Hans lugna höghet har ock sitt behag
Hans länge förmörkade sol
Hans läppar knappast fuktats
Hans läppar viskande rörde sig:
Hans maka av Sturarnes trogna blod,
Hans mod är icke av den lägre sort,
Hans mod är klarsynt -- stiger väpnat fram
Hans namn Sannfärdig och Trofast är.
Hans namn, det vet han, är en tyranns.
Hans panna är mörk som en ovädersnatt.
Hans rikes bålverk åt ryssen skänkt,
Hans ryktes tempel till stoft var bränt,
Hans räddning svävar på de tunga klot,
Hans sal och borgstugukvist
Hans stämma med tordönsstyrka
Hans sång har tårar av eld.
Hans sång lik rensande tordön skär
Hans sång om Själens styrka blekna kan
Hans tacksamma, fromma, svenska,
Hans tro och hans älskade hjältars bedrifter.
Hans vandring är skonslöst hård
Hans vapen hette plog.
Hans varnande ord.
Hans ålder, ack, med flärd och split och strid,
Hans älskling slumrar i rosig fred
Hans öga blossar,
Hans öga oförmärkt en sista gång
Hans öga strålar upp av segerfröjden.
Hans ögas strålblick och hans sneda panna,
Hans ögon sluka varje täck gestalt
Har evigt plats, jämväl ibland ruiner,
Har nyktrat till från Gustavs glädjefester.
Har ritat sällsamma mönster.
Har språket sig fått,
Har säkert slaget stått!
Hattar och mössor
Hav tack, min trogne fogde du,
Hej, muntert liv och lustig karneval!
Hela morgonen de plockat
Helbrägda nådde jag vår strand
Helt styv i sin robrong den goda tanten,
Helt varm ifrån söder med dofter av lagrar.
Hem de båda vapenbröder
Hem till edra kabinetter,
Hemkomsten
Hennes namn är dyrt och kärt,
Herdinnorna nere på slätten
Herr Jans likfärd
Herr Karl av Södermanland
Herr Karl dock i natt har svårt:
Herr Karl han fröjdas vid piltens mod:
Herr Karl han gångar med tunga fjät
Herr Karl han gångar ur instängd kammar
Herre fader, tillgift åt Sten!
Hertig Rödskägg? Säg, min tankes sol!
Hertigens järnhand i skuldran skakar:
Hetsigt vin och hetsigt blod
Himlabågen strimmar norrskensljus
Himmel och avgrund! Uppskrämd page
Hit kom väl aldrig hon förut? Dock jo!
Hjältens stora skugga värdig,
Hon bjudit oss att hälsa på hos sig
Hon brann icke heller. Han seger vann
Hon frågar stilla
Hon föres av vinden från tak till tak,
Hon förs vid handen
Hon gjorde så -- dock icke mitt begär,
Hon har sina ögon, de fagra, kvar
Hon hävda vill för dagens mulna ätt.
Hon hör ur töcknet av en dunkel dvala,
Hon i rättan tid sin slända
Hon liknar då sin bror. --
Hon lutar ner mot sin barnaflock,
Hon packat hans ränsel och sväljt sin tår --
Hon räcker den åt krigarn
Hon ser ett barnansikte. Fönstret var
Hon skildrade, hur glädjen själv steg ned
Hon skyggt beträder
Hon skyndat i förväg att smycka
Hon skänkte världen sina sånger blott.
Hon slöt att läsa. Kretsen lyssnar än
Hon smider i silvrat glitter,
Hon står som supplikant: Ack, var så god...
Hon teg med ens. Ej mer jag veta fick.
Hon tillber som sin enda skatt.
Hon unnar världen sina sånger blott.
Hon vakat mången stund,
Hon vandrar hem och undrar, bäst hon går,
Hon vill ej plånas ur folkens tal.
Hon vinkar -- och in bäres
Hon vänder sida efter sida
Hon åter har en godbit för hans blad.
Hon, som sin tron haft rest i svenska bröst.
Hon, vilken få ha sett, än färre känt,
Honom där uti sin kista
Hos bibeln med silverknäppen.
Hos den gamle generaln,
Hos hjälten den fångne att svärta,
Hos Lenngrens är det främmande i kväll!
Hos min syntax och temabok tillbaka,
Hos Nilses och på Gröna Lund
Hos Per och Kersti klack det till --
Hos sonen vart tjänsten först riktigt tung,
Hos sångens gunstling i Lund.
Hur blev jag fast behändigt
Hur det oss gick -- det vet du själv.
Hur dyrt han gälda fått begångna fel!
Hur gosseögon i dunklet flammat.
Hur har i ångest fordom
Hur hit till våra Roslagsskär
Hur kall han syntes, en feber brann
Hur kardinaler lågt och ivrigt tala,
Hur klockor ringa i det stora Rom.
Hur kriget slukade tropp på tropp,
Hur kunde det gå så förtvivlat slätt,
Hur kunde hon i hast få sådant mod?
Hur kände varje fånge fort
Hur ler hans blick av sällsam klarhet full!
Hur lätt melodien sprang fram!
Hur lömskt de uttytt vart mänskligt fel,
Hur med en rad hon klarar trumpna miner!
Hur mycket löjligt finns på jordens ring!
Hur noga från kunskap därutifrån
Hur ren man skiftar hennes egendom,
Hur skuggor skymtade som mörka spöken.
Hur skulle nu det skingras i fragmenter!
Hur stormande hjärtat klappar
Hur stormar grusande kring världen gå,
Hur sången var stum
Hur var det fina, vita golvet smutsat!
Hur var det möjligt? Vadhelst han gjort,
Hur varje ord i minnet fastna vill!
Hur vi sablade dem ned!
Hur vill du vörda hans minne bäst?
Hur ville vi ej glätt er syn
Hur än jag kämpade att gråten svälja.
Hur än landets lott gestaltar sig?
Hur är det med Anna på torpet, säg?
Huru de av vrede låga,
Huru högt hon älskad är.
Håller härens bästa kärna
Hårtestarna över de djupa vecken
Hälsningen från forna dar!
Hän till en gammal sorgklädd tjänarinna.
Här -- inför fienden -- det än är han,
Här dväljas endast dådlöshet och nesa. --
Här en albasterbyst utav Voltaire.
Här finns blott ett enda frimodigt bröst,
Här finns ej mer det krökta och det halva.
Här finns ej någon råd. --
Här för en enda gång i Finlands vik,
Här Gustavs flotta sig i ordning lagt
Här gällde det hårt mot hårt.
Här halp det icke -- elden bryter fram
Här hemma bäras!
Här kejdas hon av en osynlig hand.
Här komma de åter i andra män,
Här kommo onda bud.
Här kunskapstörst och manligt skön bedrift,
Här leendet försvann --
Här ljungar svar på tal i svenskens linjesalva.
Här med sitt hov en rödklädd eminens,
Här ordats mer än nog
Här står hon nu, som hon ofta stod,
Här står nu denne man, i regn och höst,
Här tagits av omilda händer
Här tyska bragder och där tyska byten.
Här vi hålla stånd, så länge
Här är det Brage, som Mjolner bär
Här är stiletten kyssens nära frände.
Här, Alt-Stettin, är din grip att se,
Härar slagna, fästen tagna, ångestfullt ur folkets själ
Hären ställd på gamla sättet,
Härut! befaller hertigen så
Hästen tappat silverskorna.
Högbestövlat, stålomgjordat,
Högst uppe sjöng sin frihets sälla visa.
Högt hon synes, segerjungfrun,
Högt på Lövstads, Stjärnarps tinne
Höjs på alla smickrets toner.
Hör, nu rullar det i backen,
Hör, trummor och valthorn! Han känner igen
Höra de ej till den stora släkten

[topp]