Föregående | A B C D E F G H I J K L M N O P R S T U V W Å Ä Ö  | Nästa | Start
Olof Rudbeck
O Gud, hur mig än du straffa kan,
O Gustav, vår konung, vår fader!
O kung, jag lovat mig helt åt din ätt,
O Sverige, Sverige, för vars namn han brann,
O, dessa hovmän med fruset smil,
O, giv det svar, varom sången ber,
O, hade då ägt en stämma
O, var är lynnet från forna dar?
Och alla hjässor blottas,
Och alla Viborgsskärens återskall --
Och allmän tystnad bjöd.
Och allra sist nu till ett bord mig vände,
Och allt skall vara noga på en prick,
Och alltid hette det: Ack, tala om!
Och andas doften från ungbjörkstammar.
Och Armfelt såg man skratta,
Och arv vart skänkt,
Och bakhåll på snåren glänta,
Och bakom randig förklädssnibb
Och bara äkta prima vara tar hon,
Och barnen därhemma lärde in
Och befallde var sin tropp.
Och bifallsmin
Och bittert sig själv han sade
Och blomsterregn.
Och blott från minnets valv en stilla stjärna
Och blottar ödmjukt sitt vita hår
Och blygselns rodnad bränner hans kind.
Och blåsten buktar flaggor utan tal
Och breda fönster glindrande
Och bygga slott och fästen i det blå
Och böjd över murknande fönsterpost
Och böjd över älghudshandsken ned
Och börja bara om igen,
Och dagen vid Svensksund, den sköna, -- är ett minne.
Och dagen ögat slår opp
Och dansa Marcadet.
Och de unga glamma få.
Och den danska kronans land.
Och den skummande pokaln.
Och den vita handen välljud smeker
Och denne krigsman, som du ser,
Och deras utgång mota vind och vågor.
Och dess hetärer och dess herradömen
Och dessa festtal i övrig stil
Och det är oskuld, lek och fröjdesprång
Och det är visst och sant,
Och det, han återsåg.
Och dignande med fyra sår
Och djupare i förkläts famn
Och Djurgårdens leende strand.
Och dock det bör ej kännas tungt att vandra.
Och dock hur skilde äro ej de två!
Och dock vad breda, säkra penseldrag!
Och dotterstäderna runt omkring
Och drakars gap
Och drejar det snurrande hjulet.
Och drivorna växla beständigt form.
Och drog så jublande glatt åstad
Och drottningen är god!
Och drömma luftig storhetsdröm -- på svenska
Och då han nu var en huvudfigur
Och där måste släckas med blod.
Och där, med fredsoliven i sin hand,
Och därför jag tryggt kan flytta.
Och därför pressar en suck hans barm:
Och döma om gammalt och nytt:
Och efter honom stupat
Och eko fick fatt det i skogen
Och en bön för hennes välgång
Och en fru med mörka herrar
Och en stilla viskning smyger ur ett rört och tacksamt sinn':
Och fabelns härlighet gick igen
Och fastlandsstränder och skärgårdsö
Och fatta forskande en kallnad hand.
Och finns för oss ej lag och rätt,
Och fiskarnas pollrande språng.
Och fläkten, som lekte kring gubbens kind,
Och folket hörde, vad skalden kvad,
Och folket jublande gick i god
Och forsen ryter så dov.
Och fram går forornas trötta rad,
Och frosten på gallrat fönster
Och frågade med ögat ljust
Och full vart lada och träsk vart läns,
Och fågel kvittrar på gren,
Och fåkunnighet.
Och fäktande fylkingar flyttas fram
Och fäste för sekler minuten,
Och först och sist en ko.
Och gamle onkeln sedan -- rädd om slanten! --
Och gammal och grå.
Och gav mig sockerkandi ur en strut
Och genast vi begåvo oss på vägen.
Och genom varje nerv en skakning ilar:
Och ger på var buske akt.
Och godsets folk står här i rad,
Och granskar fogningen av jätteblocken
Och grep med vaknande götisk kraft
Och griper så i ett väldigt varp
Och grov en natt på välkänt rum
Och guld och silver värt
Och Gustav Adolfs segrar skrida
Och Gustav kallar med en halvhög fråga
Och Gustav kramar hans är själv för rörd att svara.
Och Gustav kung.
Och gå sedan var sin stråt.
Och går sen lydigt hemåt, rar och snäll,
Och gåve alla söderns markisat
Och göken gol för fästefolk
Och halva Sverige kan den utantill,
Och han, som budet bragte,
Och har ett vänligt Guds fred! till svar
Och hastigt runt omkring
Och hattar lyftas, och i luften strö
Och hela fjärden tycks ej rymlig nog
Och hela hovet tiger,
Och helvetets makt skall ge tappt mot dig!
Och hinner så till hemmets låga knut,
Och hjulen rassla mot gatusten
Och hjälteskick,
Och hjärtat är skälvande i hans barm.
Och hon, en ärbar sextiårs mamsell,
Och hovet skåda får
Och hurrade friska tag.
Och hurrarop från tjugotusen strupar.
Och huvuna lades för deras fötter.
Och hälsas stor utan svåra minnen.
Och härar till seger fick föra,
Och hästarna stryka tillbaka.
Och högröd snitt, liksom i högtidskläder,
Och höjdes i natten ett vådeldsrop
Och höll sen för alltid det kvar.
Och höra om forna tider
Och höstens mörker väcka tunga tankar.
Och i den här agera din person!
Och i dess ljus
Och i ett nu min fruktan var försvunnen.
Och i segerns sköna stund.
Och i sitt harnesk farfar fått ett hål.
Och inför konungens blickar
Och Ingeborgs längtan åt ungmöns dröm
Och inom hemmets och skolans dörr
Och intill sitt sköte dem sluter,
Och jag har sexti, Kersti sad',
Och jag stod ensam kvar men ej
Och Joakim hakeskytt
Och kallar henne Majestät.
Och kan ta upp ur ödesmål
Och kanske mer.
Och kastar sin tunga tärning.
Och Kersti hos befallningsmans
Och Kersti mellan tårarna
Och Kinas dryck i koppar från Rörstrand
Och klingade med pengarna
Och klipparn fick turkiskt korn.
Och klipparn han följde också.
Och klipparn stod åter bland eld och rök,
Och knyter alltjämt på tankarnas nät,
Och kom han på fädernas samlingsrum,
Och kom, fast svedd i hår och skägg,
Och konungen -- vem återge förmår
Och kost under främmande tak.
Och kungen han högg och slog.
Och kvistar knäckas och prassla.
Och kyss på pannan.
Och kysst utav min mor,
Och kölden bröts med detsamma.
Och landets ungdom förgås
Och larmet vid dammande stig.
Och leder i handgemänget.
Och leder mot isen ett hotfullt tåg
Och levande för vårt öga
Och liksom vädjande till högre rätt.
Och liljans örtesängar.
Och liten prins, liksom intet hänt,
Och livet är tröstlöst mulet,
Och ljungar i språkets malm.
Och lockar ej fram någon solsång mer.
Och lovat mycket vackert visa dig.
Och lurar med hand på hane.
Och lyckans drömda skänk.
Och lydiga skuldror att vila uppå
Och lymfans gångar i mänskans kropp
Och lyssnat till Dalasagan
Och låt oss sedan höra
Och låter härar tåga, fästen falla,
Och längtar bygga upp i frid,
Och lärde tåla utan suck
Och mannen, som sitter och binder not,
Och med bruna ögon pilten blickar ut ur stugudörr.
Och mellan leden i kompanit
Och mer av samma sort
Och mina ord -- vad ära! --
Och mitt ibland dem, hög till häst,
Och moskovitens skräck.
Och mot deras vilja gav dem
Och mot golvets stenar klinga
Och mot sin darrande adjutant
Och Motala ström mitt i loppet stannat.
Och mången gård står tom,
Och måttar i friden sitt säkra slag.
Och mäktig är hon som beskyddarinna.
Och mödrar lyfte sina barn
Och namn som Klissov och Holofzin
Och namn, som ingen kristen själ
Och nattens blixt ur Anckarströms pistol.
Och nu en landskapsbild -- med friska björkar
Och nu syns ett moln av damm.
Och nu till verket! Sverige gett appell.
Och nu, vid dagens första sken,
Och nyss steg kärleken ned som gäst
Och nådig nick.
Och nöd utan tal
Och offrar glad sin hud
Och om geschwinda skott.
Och om man ej på sådant sätter pris,
Och ordet mist sin verkan på hans folk
Och ornamenter i gotik,
Och paschan själv steg baklänges blek
Och Per han kom till kyrkherrgåln.
Och pikenerarn riktar sitt järn
Och pilten så hurtig och sex år bara!
Och platsen närmast mig tar Cronstedt under tiden.
Och präktigt klädd en neger bakpå hänger.
Och prövar räkenskaper och njurar.
Och på ditt papper bygger torn och hus
Och på sin trotsige gäst från nord
Och rader av röda rockar
Och raska armar tu
Och regnet plaskar uppå plattform,
Och Rigas nycklar, de tvenne.
Och rister svagt galärers ankartåg
Och rop och gnäggningar sorla glatt
Och rost på hans härdade klingor,
Och ryggar än för språnget i det vida,
Och rymden gnistrar i norrskensprakt,
Och ryssarne, som medvind inåt fört,
Och ryssarnes revelj var orgelsången.
Och räcker högtidligt Herrans bok
Och röda timrade hus.
Och rödja en vret
Och rör vid lusthuslåset i en lund
Och röra vid hans rock.
Och rörde aldrig av sin lön
Och samma seniga armar också,
Och se dess torn i det matta blå
Och ser, hur ljusen tindra klart i taket.
Och Silfverstolpe, nyttans skald, som sjungit
Och sist nu från Värmland stafetten!
Och sjunker vaggad av den enkla ton
Och själva skrynklorna, vad voro de?
Och sjön låg alldeles blank --
Och skakar på fjällstängd port.
Och skarorna sig slöto tätt
Och sken som utur tårar upp
Och skidan är tom i gehänget.
Och skogen vid solens morgonkyss
Och skogen är lämnad för längesen,
Och skona -- när det ej mer är farligt.
Och skyarna i rött som skeppsfantomer glida.
Och skyllrade lydigt och tyst.
Och skytten Jockum, av skräck förgjord,
Och skälvande kysser han ögon blå,
Och sköljer sidorna på svarta jullar.
Och slantar hade Kersti ock
Och slutligen Brandklipparn med.
Och snart på gatan med en jordgubbskorg
Och snart utåt gången smyger hans fot.
Och snart är hela huset mörkt och tyst.
Och snitt från klassiska himmelsstreck.
Och som ett dockskåp fint i köket har hon.
Och som vanligt blågul flagga
Och sommarflugor.
Och speglar strimmande arlasky
Och spillror täcka hela segelleden.
Och sprättar trängas i brokad och flärd
Och spökar för örlig och pest.
Och stackars Lidner på sin stora näsa.
Och stenansikten grinande
Och Stenborg skulle sjunga
Och stjärnorna gå och gå?
Och stod förrådd och allena.
Och strax det rycker till av obehag
Och strödde glada färgers prål
Och stum därute han kunde stå
Och stundom bortom barnets trånga sfär
Och stupade manshögt begrava
Och styrkans bild.
Och stålklang svarar vid forans färd.
Och står nu här i hemmets sabbatsvila.
Och stämma barsk klev länsman fram
Och sundet sveps i moln, som blixtar plöja,
Och svagheten åter kan slumra tryggt.
Och svara med handling en gång, o folk,
Och svara, huru du skött hans arv!
Och svarvhjulet snurrar åter.
Och Svea mitt i sitt djupa fall
Och svensk var Rudbeck som ingen mer.
Och Sveriges hoppfulla unga blod
Och Sveriges kung blev sultanens gäst,
Och svävar på målet ibland.
Och så den långa reträtten,
Och så gjorde Lilje med.
Och så i första gryningstimmen resa.
Och så sant jag heter Ruthwen,
Och så var det beställt.
Och sången stiger med ökad makt
Och sökte sin tolk!
Och tankarna virvlade av och an
Och tankspridd Gustav satt...
Och tiden gick -- från ferier återvänd,
Och tiden skred med snäckans fjät
Och tiggare, som gnälla om varannan,
Och till den goda fen mig smög förtroligt.
Och tittade och prutade
Och torget i Linköping blodbegjutet.
Och trampar åstad som på krigarstråt,
Och tryckes i blinken intill hans sköte.
Och tråka genom dina gamla tempel.
Och trädde in, förfärad och förlägen.
Och tröstar så dessa:
Och Tysklands hopp.
Och tårfullt viftande tog aldrig slut
Och tömma i det gröna
Och under knotiga ekar
Och vad dess fyrk är värd.
Och vada i blod på var okänd stråt,
Och vagnen var försvunnen i det nästa.
Och vandrarn söker tak med hastad gång.
Och var så morsk och käck,
Och varken ser eller hör.
Och veka ord sig bröto fram
Och vekhet hjältemod -- då han som kung det ville.
Och Vibyholm på sin trånga ö
Och vid ingången till slottet
Och vid trotsig knyck på nacken
Och vilddjurets tecken burit.
Och viskade som så:
Och visst var fröken, som hon brukat vara
Och vita tält och blanka bajonetter.
Och vivat ljöd från de ungas led,
Och vivat ljöd,
Och vänder om till sin himmel.
Och värm till liv i ditt ärvda blod
Och värnat sin fanas förslitna flik,
Och väx i ett minskat land!
Och yrvakna lupo knekten och knapen.
Och åter ensam emot sitt bord
Och ädelt tänkt.
Och ämnar er ett ansvarsfullt befäl.
Och än alltjämt det hette: Ack, berätta!
Och än en olycksbådande figur
Och ängsligt frågande min blick sig stal
Och ängsligt hans gnäggning ljöd:
Och ännu kan fana blå och gul
Och ännu mindre: varför?
Och äntligen han röjs,
Och ättehögen står ljus.
Och önskar ont åt vårt land.
Och övergjutna av rosenfärg
Och översten går prästen mot
Och, gossar, farväl med eder!
Och, kära landsmän, -- sen er blott omkring:
Och, utan krona, vad blir Gustavs öde?
Oduglighet, svaghet, där minst han tänkt --
Olaus Rudbeck, så kallades han,
Olof Rudbeck
Olympia, med furstar för sin fot!
Om blott det länder till Sveriges väl,
Om blott min kärlek -- jag har ej mer --
Om bord är Gustav här på Östersalt
Om Burensköld och Dücker
Om dagens drabbning ändar med förlust,
Om den ene drevs till rygga,
Om denna stora dag,
Om flyktingens färd.
Om frihet, fosterland så befallt?
Om för Sverige han tar slängar,
Om Gustav och Vasastammen!
Om han, trots allt, har börjat detta spel,
Om hans grannes bråda slut.
Om hennes liv sin arm,
Om i den lund, som sången övergav,
Om läxor stammade jag fram ett skäl,
Om morgonen tidigt, är sägen sann,
Om natt, som stundar,
Om patriotiska avskedsglas ...
Om seger ljuder hans höga sång,
Om sex år ses vi här igen --
Om sex år, så det hette jämt,
Om smala mustascherna spelte på läppen.
Om stolta namn från bragders dar
Om så behövs, med pennan som med pliten.
Om vilken spordes
Om vinterkylan, som suger,
Omfattar hertigens ben
Omkring de svarta fålar spraka bloss,
Omkring gengångerskan från Gustavs dar.
Omkring sin hjälte slöto de blå
Omkring till de sina:
Omsider denna nåd:
Omsider i Filipstad,
Ond och bestört, damaskerna beser
Ordnades till sista stormen?
Orubbligt i sönernas minne.
Orörligt står man och stum,
Otåligt harmsen honom sist i rocken.
Otåligt i klockslag från staden
Ovan huvudenas vimmel.
Ovan höga furors dova brus.

[topp]