Föregående | A B C D E F G H I J K L M N O P R S T U V W Å Ä Ö  | Nästa | Start
Efter fyratio år
En afton hos fru Lenngren
En natt i Augsburg
Erik Dahlberg
Eder unga, krönta Fröken
Efter fyratio år
Efter honom blott skall spana,
Efter tretti års förbidan
Eget järn den friska skaran kör.
Ej alla, han mindes, dock tända sig,
Ej avog sköld för er faders skull
Ej bara dödskallar, många, många?
Ej båtade Ryssland, mitt rike
Ej dem darra sett på hand,
Ej död, ej träldom de aktade på,
Ej ett kvarter,
Ej förebråelser blanda sig?
Ej hat skall näras,
Ej hög till växten, fyllig ock därtill.
Ej höves det er för er faders namn
Ej Kersti fullt förstod:
Ej Kristina föresväva.
Ej kronan tar med svek och list
Ej kunde sitt lamm,
Ej lyckans löfte ljugit,
Ej lyser överallt den tillförsikt,
Ej mellan pelarna uppmärksammat,
Ej mer om seger drömde vi,
Ej mera som förr vid lutan
Ej Moskovs fånge mer!
Ej någon tänkt att giva svar därpå --
Ej ro, ej rast, ej vila,
Ej skilt i flockar men fast förent,
Ej skönjas fler än summa två
Ej som det var,
Ej spordes knot eller knyst.
Ej tindra på fästet de stjärnor små,
Ej tjänte sämre i frid.
Ej vet jag, om ryktet har rätt
Ej Viborgs fasor Styrbjörns gossar skrämma.
Ej vittnar alls om huldhet i förtreten.
Eko, lyssna du:
Eller sälja oss åt Spanien,
Emellan tallar steg en rök
Emellan tallbevuxna holmar rullar
Emot en beväpnad värld
Emot en gång med tak av kaprifol
Emot en speljakt, glimmande av gull,
Emot lavetten sjösoldaten vilar,
En afton hos fru Lenngren
En aftonstund det var,
En annan fåle i hast fick tas
En artighet till var och en i rummet.
En avskedsblick, där genom masken brann
En barnhand knubbig och brun.
En bedrövelse så stor
En bild av Manhem så fram han bar,
En bild rann upp i håg
En bjässe på Uppsalaslätten.
En blixtsnabb blick till en intrig bär frö,
En boja än tvang,
En borg han reser ur vallens ring,
En bortdöd släkt,
En brandmur, svart av rök,
En brokig vauxhall, full av djärv komik,
En brunögd liten snärta,
En bruten gubbe med slocknad röst
En brytning, inser han, är oundviklig.
En bägare, bräddad av styrkans mjöd,
En bön till vår värdinan vågar jag --
En börda av svartmålat trä,
En darrning flög genom klipparns kropp,
En darrning genom hans fosterjord,
En dikt i sten,
En diktens stjärna utan nedergång.
En dröm om vackra barn med guldgul lock,
En egen gubbe, full med rynkor små
En eld, som tinar upp glömskans frost.
En eller annan skeppsbrand ännu blossar:
En enda kronans plåt.
En fader i sorg -- med otack
En fader, som alltför tidigt
En fager åbrädd vid en liten bro.
En flyktig blick, brådmoget klok.
En fristad för satirens, skämtets vänner. --
En fållbänk av furu, helt rätt och slätt,
En gång det draga käck
En gång i vårt sargade land!
En halvt avsvimmad man,
En herde där från bergens blåa gräns
En holme höjer sig ur rökens slöja.
En hotfull ryttarevakt
En här, förtunnad av köld och brist,
En häst för parad och ståt,
En häst för varje håll.
En häst, en häst att rädda vår kung,
En hög av grus!
En kammarsven förkunnar:
En klagan höjdes ur folkets brus:
En klippö i hav av lågor.
En klädståndsfru slog till ett falskt ackord
En krets, som blivit husvill i den stund,
En krigare, men lärd att slå sig fram,
En kronans officer.
En kvinna finns här dag och natt.
En kvinna, själv från världens ävlan skild,
En kvinna, skön att kunna helgon fresta.
En kväll i gamla Stockholm -- regnets sus
En kåre krusar i sakta fras
En känsla lyst upp: min son!
En lantlig fest, där oskuld, barnaskön,
En liten ensam gosse, tyst och blyg,
En liten flicka sammankrupen
En ljusare framtid skall se en gång.
En mask förrådande en vänlig fe.
En medelålders fru, om ni så vill,
En myrstack med bördor och sorg.
En mäktig dryckesmugg,
En mängd av småting, som jag alla kände.
En mörkblå ryttarkappa
En mötande bonde på ensam led
En natt i Augsburg
En nick Fortuna gett dig från sitt klot --
En nickning: Min gosse, gå nu med Gud!
En nordisk studiosus blott, de svara,
En och var uti sin sal,
En olycklig man.
En plymascherad hatt bland krutrök svänga.
En pudrad, täck korist
En påse med slantar vid låset fäst,
En rikdom, som fäderna aldrig drömt.
En ring i det stora förbundets ked
En ringa sak, ett flyktigt ingenting
En ros, som i juvelprydd hand hon höll,
En ryttare sprang av sin häst:
En rörlig skuggbild innerst i gemaket
En röst av välkänt ljud...
En sakta gnäggning han från sig gav,
En segerherre, fromhetens
En sexårig prins han bar.
En skara bara och gubbar mest
En skatt för lekman liksom för klerk,
En skatt, som mullen ej når med rost,
En skog av finaste uddar och spjut
En sky på härdade drag låg tung
En skål på Gustavs dag:
En skälmsk kusin med musch vid kindens grop,
En smådräng snarkar i godan ro
En solglimt faller från gardin,
En spegel bara! --
En statsfru fann dem platta,
En stjärna, strålande hopp och fröjd
En stolla är du, Kersti lill'!
En storm av frågor susar
En stråle av ljus han begärde.
En stum åhörarring.
En stämma ur ekarnas susning
En ständigt glesnande mur,
En suck utur djupaste hjärtegrund,
En syn förutan like:
En sådan ritt ej heller
En tigande omarmning än
En ton, som följt mig ända i min dröm.
En trasa ur Linköpings tvätt.
En trumma var mitt altarbord,
En tum från ett rytande lejons gap
En tung kaross med dån om hörnet svänger.
En turkisk häst kom för när,
En vandrares ensliga färd är styrd.
En vattenyta, flottor rad mot rad
En vetturin i trav for ut från Rom.
En vindstöt -- i fönstret en vinande skräll!
En viskning genomlopp.
En vårdröm om lycka i Nord.
En väg för vimplade snäckors tåg,
En vänligt leende och luftig flock
En äldre skolas vördnadsvärda minne.
En ängel vill hon se, mitt söta gull?
En ängslig fråga, vågad
En är vår äldste ättefar,
Endast den, som honom föder,
Endast i varandras grannskap
Envar blott sin egen man?
Envar med mod och hopp.
Envar vill veta mera
Er borg, som snart på gammal grund
Er fogde hälsar eder glad
Er här inför mig att gå ed.
Er plikt I redligt fyllt,
Er stamfars fältherrsvärd
Er sändnings föremål!
Erik Dahlberg
Ert hår, då nu vi ses igen,
Ert stora värde känner kungen väl
Esaias Esaiasson.
Ett andedrag in i rummet strömmar
Ett anlete med bleka, vissna drag
Ett anskri, som går genom märg och ben:
Ett avogt öde med hjältehåg,
Ett brett och tvärklippt, grånat skägg,
Ett bud från själve Arvid Wittenberg!
Ett bördornas karga rike,
Ett drömslott med tandad tinne,
Ett drömslott med tandad tinne.
Ett eko väcks, -- det är, när hjärtan brista:
Ett eldsken ger dag åt det mörka hus,
Ett enda ord ej kommer
Ett enda ord gjorde grinarn stum --
Ett enda ord är tillräckligt strax
Ett finhyllt skott av gammal adlig rot,
Ett Finland vanns inom Sveriges gräns.
Ett foder av läckraste smak --
Ett folk stod i vinternatten
Ett fädernesland.
Ett glas æil de perdrix --
Ett glas för fast behållning
Ett guldskrin med en hjältes hjärta
Ett hundraårsminne, den 10 januari 1878
Ett hävdens jätteblad, vitt ännu,
Ett i pansar härdat släkte
Ett kaos av dårskap och snille,
Ett krutröksvärtat brev,
Ett kungligt brev, där meningen
Ett lantvärn med fädrens sinne.
Ett lyckligt svärdshugg kan bräcka --
Ett mål för spe av varje fräck satrap
Ett namn, ett ord! Figur uppå figur
Ett nyktert tvivel, om viskat blott,
Ett oförsonligt hat, hans öga mötte.
Ett par små Hilleströmska tavlor där, --
Ett par unga Martisgossar
Ett paradis
Ett prydligt brickbord. Bredvid sockerskåln
Ett ramtag vill lejonet måtta
Ett rytterianfall -- en mörknad duk
Ett sista anfall är tillbakadrivet,
Ett skott ur löven i skymmande skog
Ett skott vid Fredrikshall.
Ett spår av Sveriges jord.
Ett stackars ensamt, jordiskt majestät.
Ett stammande ljud blott smög sig
Ett strängaspel nejden förnam.
Ett stycke av Båvens spegelglas.
Ett stycke Sverige än jag såg
Ett stöd för Karlar trenne,
Ett tekök sorlar trevligt, silvret lyser.
Ett träsnitt på väggen -- kung Karls porträtt.
Ett under, såsom än det tima kan
Ett urhem för ljus och bildning,
Ett viktigt brev med stort sigill det är,
Ett åskmoln, laddat med blixt och brak,
Ettdera det gällde -- då fejd utan nåd!
Evinnerligen lång,

[topp]