|
Föregående | A B C D E F G H I J K L M N O P R S T U V W Å Ä Ö
| Nästa | Start
|
| Skogsvandringen |
| Slottsherren |
| Stenbock vid svarvstolen |
| Stenbocks kurir |
| Svensksund |
| S:t Gertruds klockspel, ringer: |
| Sade helt naturligt bara: |
| Sade: Väntad middagsdags! |
| Sakta fram i tyst förbund, |
| Sakta glida vimpelprydda båtar, |
| Samma fagra Göta landskap |
| Samma äventyr och dater |
| Sant, hör ni, sant på minuten! |
| Se här mina sista barn! |
| Se tankfullt ned i ditt eget bröst |
| Se, de vackra fröknar två, |
| Se, hur de skymta i varandras spår, |
| Se, lågan växer -- med prasslande brak |
| Se, plymen på hatten nickar! |
| Se, våldet lurar kring dig allt fort |
| Sedan politiken ordet |
| Sedan Riddarholmens krypta sig kring bragdstorheten lyckt. |
| Seger, makt och ära borta -- vad finns sen att leva för? |
| Sekund måste bringa förlust, |
| Sen Danderyds gravvalv sig slutit |
| Sen denna ljuva stund |
| Sen dess genom Ryssland han trumman följt, |
| Sen detta älskade namn steg opp, |
| Sen du ej mer är Afrodites vagga. |
| Sen du har grusats på jorden! |
| Sen fyrti år! |
| Sen först med lämpor han gjort försök, |
| Sen gammalt i eld och brand, |
| Sen krutrök svärtade ditt lätta skrov, |
| Sen lycka, makt och ära gått förut. |
| Sen några veckors frihet jag fått smaka, |
| Sen ryssarnes besök. |
| Sen skalden odödlighetsprägel |
| Sen skildes de att taga tjänst, |
| Sen soluppgången de dragit förbi, |
| Sen tretton år i oväns band, |
| Ser kinderna blossa så äppleröda. |
| Ser staben an och allas fattning granskar. |
| Ser upp från bordet. |
| Sett flaggan sjunka på Sveaborg, |
| Sett honom och känt. |
| Sexårig ryttare utan tadel |
| Sibirien gjort grått. |
| Sig gjorde riktigt grann |
| Sig skockar folkets hop. |
| Sig utan veck om kraftig lägg. |
| Silverfaten stodo redo |
| Sin ambradoft de lockigt rika hjässor. |
| Sin balsam, moderligt van, |
| Sin bästa ära fick från den |
| Sin fader den vilde Erik |
| Sin fagra Cecilia, skydda |
| Sin fagra lyckodröm, |
| Sin fot till hemmet dragen! |
| Sin frihet och sitt fosterland |
| Sin hane bonden spänner. |
| Sin hälsning med en hovmans vana |
| Sin kosa nu tåget styrde. |
| Sin krigsbror tala hörde. |
| Sin längtan står han ej mer emot, |
| Sin morgonpsalm han börjat sjunga bara, |
| Sin not han kastade föga öm |
| Sin panna med förtidigt vitnad lock, |
| Sin plats har Gustav valt på holmens krön |
| Sin post han valde -- här höll han ut, |
| Sin rustibus, blott i linnet klädd, |
| Sin seger martyren skall hava. |
| Sin skatt av fiskarnas lekar |
| Sin stadga åter, nu hon läser stycket: |
| Sin stridshäst också av folket fick |
| Sin sviktande flygel han själv för an |
| Sin torftiga stuga i gammalt skick, |
| Sin trobet, sitt misstag att sona, |
| Sin trogne Lewenhaupt, en visionär, |
| Sin väg bland hopar, ystra, glädjedruckna. |
| Sin värja återfår av Gustavs hand |
| Sin yngsta, sin sista här. |
| Sina segerglada söner under svajande baner, |
| Sirockodimman kring Soractes topp |
| Sist kring var sin fältherrstav. |
| Sist ljöd i hennes öra |
| Sitt byte kastar ner till lek åt sina ungar. |
| Sitt hårda läger och sin ljuva blund, |
| Sitt land får ingen lämna nu i sticket. |
| Sitt namn och segerns han hörde än |
| Sitt ritstift återfann och om en stund |
| Sitt snilles rätta vin i rågat mål. |
| Sitt tag om springarens manke |
| Sitt yttersta stöd har han ändå där |
| Sitt, herr kornett! hon säger, |
| Sjunken ögonhåla stirrar |
| Själv svärmeriets stora illusion |
| Själv var han ej färdig att söka frid |
| Sjönk kvällens rosensken. |
| Skaldinnan får ej neka. Hennes man |
| Skall bringa landet jämmer och sorg. |
| Skall drunkna så i mörker, skam och hån |
| Skall förbi här inom kort, |
| Skall han bära i sin ficka |
| Skall han ej mer vid festsalutens dån |
| Skall han i dess maskor en krona fånga, |
| Skall hans minne, längst av Nordens, glömskans böljor stå emot. |
| Skall hävden säga, att det just var han, |
| Skall ske på stunden! |
| Skall återskänka drömmen från i går, |
| Skam få alla nya, fula |
| Skapade med tålig forskning, där det vilda mod rev ned. |
| Skatter skördade i söder |
| Ske, han sade, Herrens vilje, |
| Sken månen ner, |
| Skilda folk och zoner fira nu hans minnes sekeldag |
| Skogen ensam ej förtvivlat, har det forna lynnets art. |
| Skogsvandringen |
| Skott och jubel och trumpeter, |
| Skulle friden fjärma, skilja |
| Skulpterade dörren, ren sammanträtt |
| Skymta fjäderhattar fram. |
| Skärande och kallt som stål, |
| Skön och spotsk och missbelåten |
| Slet klipparen ont hos sin förre kung |
| Slikt offer tar jag ej emot |
| Slottsherren |
| Sluge statsmän, edra herrar |
| Släppa till den ena kon? |
| Släppa till sitt skinn för intet |
| Släta fänrikskinder färga, |
| Slöt sig med häpna anletsdrag |
| Smidd av månestrålar känns ej kronan tung. |
| Små flickor och gossar, |
| Snart bräddades med outsäglig smärta. |
| Snart glimmar en gnista ej mer på häll. |
| Snart hans pipa hela striden |
| Snart hovarna bullra i saktat trav |
| Snart härligt i toner sjöng ut |
| Snart lyste mot Karl och hans trogna häst |
| Snart skulle göra fred. |
| Soldaten blint in i faran går, |
| Som aldrig ett gräs varit böjt |
| Som avskedshälsning till en mor, en brud, |
| Som bjudit nyss sin blanka rand |
| Som bjudit rövaren till paradiset. |
| Som blivit kvinnfolksgöra nu |
| Som bor i musklerna och rinner bort |
| Som bragte ett brådskande: I gevär! |
| Som brav soldat, det ser jag, |
| Som brickorna på ett bräde. |
| Som brusar på löddrig bringa. |
| Som bubblor ur bottenlöst djup. |
| Som de avsked taga ville |
| Som den där lätt |
| Som den stod på Upplands gärden, |
| Som drivs i faror av den blinda kraften, |
| Som drog sin bärgning ur fjäll och våg, |
| Som droppen skälver ytterst på en gren. |
| Som du jag minns den juninatt, |
| Som då hotad vapenbroder |
| Som dånade förbi! |
| Som dämpat tanke och hejdat ord. |
| Som efter kolsvart natt en tropisk dag, |
| Som ej fått tumla i den gröna hagen, |
| Som ej i nödens stund har gett sig själv förlorad. |
| Som ej vart köpt i år. |
| Som en brunlockig ungersven |
| Som en silverkrusad dyning |
| Som endast byta namn i samma värld. |
| Som fatens rosor, lille Görans bön |
| Som flyttades undan av vinden. |
| Som fordom min lille prins. |
| Som fostrade Engelbrekt? |
| Som frukter bära, |
| Som främling mer. |
| Som funnes ej gator och torg, |
| Som för att dana sig för hovets ton |
| Som för Söderns underblommor i den rike Cliffords park. |
| Som förr hans psalm: |
| Som fört mig hit ur mödor mång, |
| Som gav kraft och sammanhållning |
| Som generalen lutad |
| Som gett de förfärliga huggen, |
| Som gick, förrn de ungas kärlek |
| Som Gideon han fäktat, |
| Som ginge hans tankar kring minnets hem |
| Som gungar glatt i första ljus från öster. |
| Som Gustav Adolf en gång vana |
| Som gått kring hans vida rike, |
| Som gärd utav hans ridderliga sinne. |
| Som hade bannor förskyllt. |
| Som hade hertigen hört vart ord |
| Som han med dem en hemlig frändskap känt, |
| Som har gett mig vedernamn. |
| Som hastigt lade sig frusen, |
| Som herre och kung över svenske män |
| Som huvudroll i mina drömmar hade. |
| Som hånar hans drömmar, glöm ej därvid, |
| Som hälsade honom ur folkets själ |
| Som här ditt öga kan se, |
| Som här vid mitt bröst sökt värn, |
| Som hövdes i en stund av sådan vikt |
| Som i elfte timmen kom. |
| Som i en avskedsblick hans öga innesluter. |
| Som i en blixt han ser, |
| Som i sitt eget fall drog också dig i gruset? |
| Som in i saln sin sommarskugga brett |
| Som ingen annan |
| Som ingen elak -- folket säger så -- |
| Som jag dem sett vid Jankowits i Böhmen. |
| Som Karl emot Fredrik med ljungande vapen. |
| Som Karl pekat ut med sitt svärd. |
| Som klingar från den ljusa, gröna strand! |
| Som komme Vintern, den kalla, |
| Som krävde en släckande flod, |
| Som litet puder, efter dagens mod, |
| Som lyktat fångenskapen, |
| Som låg med ljus och dunkelhet emellan |
| Som lärosätets kurator, |
| Som med sin friska ande sönderrev |
| Som medikus var det, han först steg opp, |
| Som mellan högarna och pussen tvekar. |
| Som mente så väl och rätt. |
| Som mötas här framför de unga leden. |
| Som nu genom åldrar ljuda |
| Som nu i luften väsa mot varandra. |
| Som närmare här skriver |
| Som nödrop sänder det klockors skall |
| Som också brukat i damasker trivas. |
| Som orkanen gick attacken |
| Som oss från Babels älvar återförde. |
| Som piskades skummig av kulors vin, |
| Som på det stilla vattnet vid ett kast |
| Som på sin äng vid Kungsör. |
| Som pärlorna i ett glas vin. |
| Som ryktet tillagt siareförmåga: |
| Som rörs av vinddrag därinne, |
| Som sade dess susande andedräkt: |
| Som sammankittats av trofast blod |
| Som sig bör hans jordafärd. |
| Som sist för Lauretta till exempel. |
| Som sken och sjöd, |
| Som skeppet bland vikande böljeskum |
| Som skulle få henne kvickt i jord. |
| Som skylande för dagens ögonpar |
| Som sköldar tinnarna smycka. |
| Som slumrar i tillit och ro. |
| Som slumrat från bragder i marmorn därinne. |
| Som smattrande igenom sorlet trängde. |
| Som solen klar i dag hans ställning är: |
| Som solen på en molnfri vinterdag. |
| Som sorg förtunnar, |
| Som spelats av vigda händer |
| Som stäppens stjärnor sände. |
| Som svar han blott får tårefloder |
| Som Svitiod sänt ut på den strålande färden! |
| Som svämmande gjutit sitt överflöd |
| Som sätter av i sträck? |
| Som söver sinnet i veklig frid, |
| Som talat till sin trogne son: Var färdig! |
| Som tjänare hos herrar utomländska. |
| Som troget fästepar |
| Som ute på fönstret gråter, |
| Som vankar med lur och med hillebård |
| Som vart min brud vid Kina, |
| Som vi lärde av Banér! -- |
| Som vid Wittstock sent på dagen, |
| Som vilat sig på trappan här helt kort, |
| Som virvlade trummor i vindens låt. |
| Som vreda lejon, ej som offerlamm, |
| Som åkte Hekate från Erebos, |
| Sondottern, stolts Ulrika, |
| Sorgligt hissad halvt på stång. |
| Speglat mitt emot i våg. |
| Spetsen pennorna att skriva |
| Sporrande den svarta hästen, |
| Spänd inunder fjäderhatten |
| Stampar lilla röda klacken, |
| Starkodders minne vart åter sant |
| Steg en dag från Lövstads tak. |
| Steg för steg på vita gångarn |
| Steg som en elak fe den gamla fröken. |
| Steg upp med sakta andesorl |
| Steg upp och tackade och bjöd farväl. |
| Steg varmt till kinden vid Fritiofs mod, |
| Steg, färgande nordens pol. |
| Stenbock vid svarvstolen |
| Stenbocks kurir |
| Stjärnarps fana fjärran röjdes, |
| Stod där i vrån, i vitt med nött förgyllning. |
| Stod fastväxt kvar med gapande mund: |
| Stod hemvänd karolin. |
| Stod regementets kalk bredvid patenen. |
| Stolt och fri och obesvärad, |
| Stor sak med mig! |
| Stortidender för visso |
| Stred om sin upptäckt mot Bartholin |
| Strider, hårdare än fordom under Torstenson och Horn, |
| Sträcker emot dem de tvenne flyglar. |
| Stränge herrn under jubelbrus |
| Strött askfärg över -- aska släcker lågor. |
| Styr nedåt backen sin holsteinerhingst |
| Styv av gyllne broderier. |
| Står en yngling, vilkens hållning |
| Står ensam upprätt av ert hus |
| Står Gustav färdigklädd, med hatt och handskar. |
| Står minnet lika strålande kvar -- |
| Står slottsfrun och väntar i aftonsken |
| Står stel liksom en stod. |
| Står upp i er, |
| Stått och sett -- nu ut han brister: |
| Ställd på svartklädd katafalk. |
| Stämma våra hjärtan möte vid det ringa Stenbrohult. |
| Stödd på träben, sen det andra |
| Svea komma kan till makt. |
| Svea, för den karga näring, som du gav ur sinad barm, |
| Sveamoder, van att sända ut i kyller och bantlär |
| Sveas gamla modershjärta klappar med allt högre slag, |
| Svensk och finne dystert tiga. |
| Svensk, helt rätt och slätt, må bli |
| Svenskars, finnars ringa flock. |
| Svenske herrar, tonen dämpen, |
| Svensksund |
| Sveper som i krutröksmoln. |
| Sverige, där jämväl den minste |
| Sveriges famn nu sluter sig, |
| Sveriges hjälte och försvar. |
| Sviktade den enes fana, |
| Svär, att endast under hatten |
| Svärd och sporrbeväpnad häl. |
| Så alla dessa hårda bröst |
| Så blev han då fri. -- Över Stockholms torg |
| Så blir riket ditt! |
| Så bräddfullt var hjärtat, att nästa |
| Så de nu i botten drucko |
| Så djupt som svärd och bajonett |
| Så drömmer den fångne. Hjulet står still, |
| Så dödsblek, så lång och rank. |
| Så ensligt och tomt det blivit |
| Så fick jag dig åter omsider! |
| Så finns dock Herren Gud! |
| Så flink och färdig, är kung Karl, |
| Så föllo mina ögon tillhopa -- |
| Så gruvlig dom i förstone |
| Så gärna se en ängel! -- Det är sagt, |
| Så hade de gjort opp. |
| Så hade han sysslat med många ting |
| Så har gamle Rudbeck dock levat till nytta. |
| Så helt jag levde i en period, |
| Så heter hans paroll, |
| Så hälsade honom hans kära, |
| Så hörs ett allmänt rop. |
| Så ivrigt, som kamraten glömsk av allt |
| Så jämmerligt som det gjorde? |
| Så klädde sig folket i krigarskrud, |
| Så kom hans djupa röst till svar: |
| Så kunde fattas kort, |
| Så kyligt undrande den vilar |
| Så larmade den vilde unge token. |
| Så litet som en musch av sot från köket. |
| Så ljus och mild |
| Så ljusets fiende instinktlikt känner. |
| Så länge krutet talar i Svensksund, |
| Så länge obrukt finns en fot |
| Så mild som månen över sjön, |
| Så månget bröst i Sveriges land |
| Så rent som för blodskuld er band |
| Så Rosenstein -- det bästa hjärtelag, |
| Så råkas vi om sex år då |
| Så satt han en afton vid egen härd |
| Så ses vi! Minns du, när vi sågos senast? |
| Så själve kung Karl skulle varit belåten. |
| Så skall jag dygdig bli av hjärtans grund |
| Så slapp han att gå ut som knekt -- |
| Så småsint, avundsam, glitterströdd, |
| Så snart han talat i nåder... |
| Så spörjer den unge i nattens vind, |
| Så spörjer från stjärnorna skaldens röst. |
| Så står hon hel för dem, i vad hon säger. |
| Så svärmaren skapade efter hand |
| Så sällsamt sorgligt, att jag föll i gråt. |
| Så tacksam lyssnare man funnit sällan, |
| Så vart han en hög, absolut suverän -- |
| Så visst som dygnets tomma liv |
| Så visst som fosterland är mer |
| Så visst som oss till egendom |
| Så vuxo vi upp vid Tegnérska ljud |
| Så vänder han hem till sin fäderneborg |
| Så vördad och kär. |
| Så är du värd att ha ägt Tegnér! |
| Såg Hultman, sin gamle lakej: |
| Såg mig som hovsekter -- |
| Såg ner på all den dårskap, all den flärd, |
| Såg sig knappt mot räddarn om, |
| Såg Sverige sitt hopp och värn. |
| Såg ur sitt förklä opp |
| Sågs den andres hjälparhär |
| Sång på den 13 november 1882 |
| Såsom hövitsmän omsider |
| Säg ej igen, du bryter vårt förbund, |
| Säg ett ord -- och jag guldkronan ger dig |
| Säg Lina, minns du kvällen |
| Säg, glöder hon än hos en yngre släkt? |
| Säg, om i suset kring nattlig stig |
| Säg, skola vi så bliva borta rent |
| Säg, är du färdig att offra allt, |
| Säger gamle höglandskämpen, |
| Sängen är tom! Är det så du vakar? |
| Söka främmande gesanter |
| Sömnlös av och an på klippig bädd. |
| Söta Malin, lilla duva, |