Föregående | C D V W Å Ä Ö  | Nästa | Start
Skogsvandringen
Slottsherren
Stenbock vid svarvstolen
Stenbocks kurir
Svensksund
S:t Gertruds klockspel, ringer:
Sade helt naturligt bara:
Sade: Väntad middagsdags!
Sakta fram i tyst förbund,
Sakta glida vimpelprydda båtar,
Samma fagra Göta landskap
Samma äventyr och dater
Sant, hör ni, sant på minuten!
Se här mina sista barn!
Se tankfullt ned i ditt eget bröst
Se, de vackra fröknar två,
Se, hur de skymta i varandras spår,
Se, lågan växer -- med prasslande brak
Se, plymen på hatten nickar!
Se, våldet lurar kring dig allt fort
Sedan politiken ordet
Sedan Riddarholmens krypta sig kring bragdstorheten lyckt.
Seger, makt och ära borta -- vad finns sen att leva för?
Sekund måste bringa förlust,
Sen Danderyds gravvalv sig slutit
Sen denna ljuva stund
Sen dess genom Ryssland han trumman följt,
Sen detta älskade namn steg opp,
Sen du ej mer är Afrodites vagga.
Sen du har grusats på jorden!
Sen fyrti år!
Sen först med lämpor han gjort försök,
Sen gammalt i eld och brand,
Sen krutrök svärtade ditt lätta skrov,
Sen lycka, makt och ära gått förut.
Sen några veckors frihet jag fått smaka,
Sen ryssarnes besök.
Sen skalden odödlighetsprägel
Sen skildes de att taga tjänst,
Sen soluppgången de dragit förbi,
Sen tretton år i oväns band,
Ser kinderna blossa så äppleröda.
Ser staben an och allas fattning granskar.
Ser upp från bordet.
Sett flaggan sjunka på Sveaborg,
Sett honom och känt.
Sexårig ryttare utan tadel
Sibirien gjort grått.
Sig gjorde riktigt grann
Sig skockar folkets hop.
Sig utan veck om kraftig lägg.
Silverfaten stodo redo
Sin ambradoft de lockigt rika hjässor.
Sin balsam, moderligt van,
Sin bästa ära fick från den
Sin fader den vilde Erik
Sin fagra Cecilia, skydda
Sin fagra lyckodröm,
Sin fot till hemmet dragen!
Sin frihet och sitt fosterland
Sin hane bonden spänner.
Sin hälsning med en hovmans vana
Sin kosa nu tåget styrde.
Sin krigsbror tala hörde.
Sin längtan står han ej mer emot,
Sin morgonpsalm han börjat sjunga bara,
Sin not han kastade föga öm
Sin panna med förtidigt vitnad lock,
Sin plats har Gustav valt på holmens krön
Sin post han valde -- här höll han ut,
Sin rustibus, blott i linnet klädd,
Sin seger martyren skall hava.
Sin skatt av fiskarnas lekar
Sin stadga åter, nu hon läser stycket:
Sin stridshäst också av folket fick
Sin sviktande flygel han själv för an
Sin torftiga stuga i gammalt skick,
Sin trobet, sitt misstag att sona,
Sin trogne Lewenhaupt, en visionär,
Sin väg bland hopar, ystra, glädjedruckna.
Sin värja återfår av Gustavs hand
Sin yngsta, sin sista här.
Sina segerglada söner under svajande baner,
Sirockodimman kring Soractes topp
Sist kring var sin fältherrstav.
Sist ljöd i hennes öra
Sitt byte kastar ner till lek åt sina ungar.
Sitt hårda läger och sin ljuva blund,
Sitt land får ingen lämna nu i sticket.
Sitt namn och segerns han hörde än
Sitt ritstift återfann och om en stund
Sitt snilles rätta vin i rågat mål.
Sitt tag om springarens manke
Sitt yttersta stöd har han ändå där
Sitt, herr kornett! hon säger,
Sjunken ögonhåla stirrar
Själv svärmeriets stora illusion
Själv var han ej färdig att söka frid
Sjönk kvällens rosensken.
Skaldinnan får ej neka. Hennes man
Skall bringa landet jämmer och sorg.
Skall drunkna så i mörker, skam och hån
Skall förbi här inom kort,
Skall han bära i sin ficka
Skall han ej mer vid festsalutens dån
Skall han i dess maskor en krona fånga,
Skall hans minne, längst av Nordens, glömskans böljor stå emot.
Skall hävden säga, att det just var han,
Skall ske på stunden!
Skall återskänka drömmen från i går,
Skam få alla nya, fula
Skapade med tålig forskning, där det vilda mod rev ned.
Skatter skördade i söder
Ske, han sade, Herrens vilje,
Sken månen ner,
Skilda folk och zoner fira nu hans minnes sekeldag
Skogen ensam ej förtvivlat, har det forna lynnets art.
Skogsvandringen
Skott och jubel och trumpeter,
Skulle friden fjärma, skilja
Skulpterade dörren, ren sammanträtt
Skymta fjäderhattar fram.
Skärande och kallt som stål,
Skön och spotsk och missbelåten
Slet klipparen ont hos sin förre kung
Slikt offer tar jag ej emot
Slottsherren
Sluge statsmän, edra herrar
Släppa till den ena kon?
Släppa till sitt skinn för intet
Släta fänrikskinder färga,
Slöt sig med häpna anletsdrag
Smidd av månestrålar känns ej kronan tung.
Små flickor och gossar,
Snart bräddades med outsäglig smärta.
Snart glimmar en gnista ej mer på häll.
Snart hans pipa hela striden
Snart hovarna bullra i saktat trav
Snart härligt i toner sjöng ut
Snart lyste mot Karl och hans trogna häst
Snart skulle göra fred.
Soldaten blint in i faran går,
Som aldrig ett gräs varit böjt
Som avskedshälsning till en mor, en brud,
Som bjudit nyss sin blanka rand
Som bjudit rövaren till paradiset.
Som blivit kvinnfolksgöra nu
Som bor i musklerna och rinner bort
Som bragte ett brådskande: I gevär!
Som brav soldat, det ser jag,
Som brickorna på ett bräde.
Som brusar på löddrig bringa.
Som bubblor ur bottenlöst djup.
Som de avsked taga ville
Som den där lätt
Som den stod på Upplands gärden,
Som drivs i faror av den blinda kraften,
Som drog sin bärgning ur fjäll och våg,
Som droppen skälver ytterst på en gren.
Som du jag minns den juninatt,
Som då hotad vapenbroder
Som dånade förbi!
Som dämpat tanke och hejdat ord.
Som efter kolsvart natt en tropisk dag,
Som ej fått tumla i den gröna hagen,
Som ej i nödens stund har gett sig själv förlorad.
Som ej vart köpt i år.
Som en brunlockig ungersven
Som en silverkrusad dyning
Som endast byta namn i samma värld.
Som fatens rosor, lille Görans bön
Som flyttades undan av vinden.
Som fordom min lille prins.
Som fostrade Engelbrekt?
Som frukter bära,
Som främling mer.
Som funnes ej gator och torg,
Som för att dana sig för hovets ton
Som för Söderns underblommor i den rike Cliffords park.
Som förr hans psalm:
Som fört mig hit ur mödor mång,
Som gav kraft och sammanhållning
Som generalen lutad
Som gett de förfärliga huggen,
Som gick, förrn de ungas kärlek
Som Gideon han fäktat,
Som ginge hans tankar kring minnets hem
Som gungar glatt i första ljus från öster.
Som Gustav Adolf en gång vana
Som gått kring hans vida rike,
Som gärd utav hans ridderliga sinne.
Som hade bannor förskyllt.
Som hade hertigen hört vart ord
Som han med dem en hemlig frändskap känt,
Som har gett mig vedernamn.
Som hastigt lade sig frusen,
Som herre och kung över svenske män
Som huvudroll i mina drömmar hade.
Som hånar hans drömmar, glöm ej därvid,
Som hälsade honom ur folkets själ
Som här ditt öga kan se,
Som här vid mitt bröst sökt värn,
Som hövdes i en stund av sådan vikt
Som i elfte timmen kom.
Som i en avskedsblick hans öga innesluter.
Som i en blixt han ser,
Som i sitt eget fall drog också dig i gruset?
Som in i saln sin sommarskugga brett
Som ingen annan
Som ingen elak -- folket säger så --
Som jag dem sett vid Jankowits i Böhmen.
Som Karl emot Fredrik med ljungande vapen.
Som Karl pekat ut med sitt svärd.
Som klingar från den ljusa, gröna strand!
Som komme Vintern, den kalla,
Som krävde en släckande flod,
Som litet puder, efter dagens mod,
Som lyktat fångenskapen,
Som låg med ljus och dunkelhet emellan
Som lärosätets kurator,
Som med sin friska ande sönderrev
Som medikus var det, han först steg opp,
Som mellan högarna och pussen tvekar.
Som mente så väl och rätt.
Som mötas här framför de unga leden.
Som nu genom åldrar ljuda
Som nu i luften väsa mot varandra.
Som närmare här skriver
Som nödrop sänder det klockors skall
Som också brukat i damasker trivas.
Som orkanen gick attacken
Som oss från Babels älvar återförde.
Som piskades skummig av kulors vin,
Som på det stilla vattnet vid ett kast
Som på sin äng vid Kungsör.
Som pärlorna i ett glas vin.
Som ryktet tillagt siareförmåga:
Som rörs av vinddrag därinne,
Som sade dess susande andedräkt:
Som sammankittats av trofast blod
Som sig bör hans jordafärd.
Som sist för Lauretta till exempel.
Som sken och sjöd,
Som skeppet bland vikande böljeskum
Som skulle få henne kvickt i jord.
Som skylande för dagens ögonpar
Som sköldar tinnarna smycka.
Som slumrar i tillit och ro.
Som slumrat från bragder i marmorn därinne.
Som smattrande igenom sorlet trängde.
Som solen klar i dag hans ställning är:
Som solen på en molnfri vinterdag.
Som sorg förtunnar,
Som spelats av vigda händer
Som stäppens stjärnor sände.
Som svar han blott får tårefloder
Som Svitiod sänt ut på den strålande färden!
Som svämmande gjutit sitt överflöd
Som sätter av i sträck?
Som söver sinnet i veklig frid,
Som talat till sin trogne son: Var färdig!
Som tjänare hos herrar utomländska.
Som troget fästepar
Som ute på fönstret gråter,
Som vankar med lur och med hillebård
Som vart min brud vid Kina,
Som vi lärde av Banér! --
Som vid Wittstock sent på dagen,
Som vilat sig på trappan här helt kort,
Som virvlade trummor i vindens låt.
Som vreda lejon, ej som offerlamm,
Som åkte Hekate från Erebos,
Sondottern, stolts Ulrika,
Sorgligt hissad halvt på stång.
Speglat mitt emot i våg.
Spetsen pennorna att skriva
Sporrande den svarta hästen,
Spänd inunder fjäderhatten
Stampar lilla röda klacken,
Starkodders minne vart åter sant
Steg en dag från Lövstads tak.
Steg för steg på vita gångarn
Steg som en elak fe den gamla fröken.
Steg upp med sakta andesorl
Steg upp och tackade och bjöd farväl.
Steg varmt till kinden vid Fritiofs mod,
Steg, färgande nordens pol.
Stenbock vid svarvstolen
Stenbocks kurir
Stjärnarps fana fjärran röjdes,
Stod där i vrån, i vitt med nött förgyllning.
Stod fastväxt kvar med gapande mund:
Stod hemvänd karolin.
Stod regementets kalk bredvid patenen.
Stolt och fri och obesvärad,
Stor sak med mig!
Stortidender för visso
Stred om sin upptäckt mot Bartholin
Strider, hårdare än fordom under Torstenson och Horn,
Sträcker emot dem de tvenne flyglar.
Stränge herrn under jubelbrus
Strött askfärg över -- aska släcker lågor.
Styr nedåt backen sin holsteinerhingst
Styv av gyllne broderier.
Står en yngling, vilkens hållning
Står ensam upprätt av ert hus
Står Gustav färdigklädd, med hatt och handskar.
Står minnet lika strålande kvar --
Står slottsfrun och väntar i aftonsken
Står stel liksom en stod.
Står upp i er,
Stått och sett -- nu ut han brister:
Ställd på svartklädd katafalk.
Stämma våra hjärtan möte vid det ringa Stenbrohult.
Stödd på träben, sen det andra
Svea komma kan till makt.
Svea, för den karga näring, som du gav ur sinad barm,
Sveamoder, van att sända ut i kyller och bantlär
Sveas gamla modershjärta klappar med allt högre slag,
Svensk och finne dystert tiga.
Svensk, helt rätt och slätt, må bli
Svenskars, finnars ringa flock.
Svenske herrar, tonen dämpen,
Svensksund
Sveper som i krutröksmoln.
Sverige, där jämväl den minste
Sveriges famn nu sluter sig,
Sveriges hjälte och försvar.
Sviktade den enes fana,
Svär, att endast under hatten
Svärd och sporrbeväpnad häl.
Så alla dessa hårda bröst
Så blev han då fri. -- Över Stockholms torg
Så blir riket ditt!
Så bräddfullt var hjärtat, att nästa
Så de nu i botten drucko
Så djupt som svärd och bajonett
Så drömmer den fångne. Hjulet står still,
Så dödsblek, så lång och rank.
Så ensligt och tomt det blivit
Så fick jag dig åter omsider!
Så finns dock Herren Gud!
Så flink och färdig, är kung Karl,
Så föllo mina ögon tillhopa --
Så gruvlig dom i förstone
Så gärna se en ängel! -- Det är sagt,
Så hade de gjort opp.
Så hade han sysslat med många ting
Så har gamle Rudbeck dock levat till nytta.
Så helt jag levde i en period,
Så heter hans paroll,
Så hälsade honom hans kära,
Så hörs ett allmänt rop.
Så ivrigt, som kamraten glömsk av allt
Så jämmerligt som det gjorde?
Så klädde sig folket i krigarskrud,
Så kom hans djupa röst till svar:
Så kunde fattas kort,
Så kyligt undrande den vilar
Så larmade den vilde unge token.
Så litet som en musch av sot från köket.
Så ljus och mild
Så ljusets fiende instinktlikt känner.
Så länge krutet talar i Svensksund,
Så länge obrukt finns en fot
Så mild som månen över sjön,
Så månget bröst i Sveriges land
Så rent som för blodskuld er band
Så Rosenstein -- det bästa hjärtelag,
Så råkas vi om sex år då
Så satt han en afton vid egen härd
Så ses vi! Minns du, när vi sågos senast?
Så själve kung Karl skulle varit belåten.
Så skall jag dygdig bli av hjärtans grund
Så slapp han att gå ut som knekt --
Så småsint, avundsam, glitterströdd,
Så snart han talat i nåder...
Så spörjer den unge i nattens vind,
Så spörjer från stjärnorna skaldens röst.
Så står hon hel för dem, i vad hon säger.
Så svärmaren skapade efter hand
Så sällsamt sorgligt, att jag föll i gråt.
Så tacksam lyssnare man funnit sällan,
Så vart han en hög, absolut suverän --
Så visst som dygnets tomma liv
Så visst som fosterland är mer
Så visst som oss till egendom
Så vuxo vi upp vid Tegnérska ljud
Så vänder han hem till sin fäderneborg
Så vördad och kär.
Så är du värd att ha ägt Tegnér!
Såg Hultman, sin gamle lakej:
Såg mig som hovsekter --
Såg ner på all den dårskap, all den flärd,
Såg sig knappt mot räddarn om,
Såg Sverige sitt hopp och värn.
Såg ur sitt förklä opp
Sågs den andres hjälparhär
Sång på den 13 november 1882
Såsom hövitsmän omsider
Säg ej igen, du bryter vårt förbund,
Säg ett ord -- och jag guldkronan ger dig
Säg Lina, minns du kvällen
Säg, glöder hon än hos en yngre släkt?
Säg, om i suset kring nattlig stig
Säg, skola vi så bliva borta rent
Säg, är du färdig att offra allt,
Säger gamle höglandskämpen,
Sängen är tom! Är det så du vakar?
Söka främmande gesanter
Sömnlös av och an på klippig bädd.
Söta Malin, lilla duva,

[topp]