Föregående | A B C D E F G H I J K L M N O P R S T U V W Å Ä Ö
| Nästa | Start
|
Skogsvandringen |
Slottsherren |
Stenbock vid svarvstolen |
Stenbocks kurir |
Svensksund |
S:t Gertruds klockspel, ringer: |
Sade helt naturligt bara: |
Sade: Väntad middagsdags! |
Sakta fram i tyst förbund, |
Sakta glida vimpelprydda båtar, |
Samma fagra Göta landskap |
Samma äventyr och dater |
Sant, hör ni, sant på minuten! |
Se här mina sista barn! |
Se tankfullt ned i ditt eget bröst |
Se, de vackra fröknar två, |
Se, hur de skymta i varandras spår, |
Se, lågan växer -- med prasslande brak |
Se, plymen på hatten nickar! |
Se, våldet lurar kring dig allt fort |
Sedan politiken ordet |
Sedan Riddarholmens krypta sig kring bragdstorheten lyckt. |
Seger, makt och ära borta -- vad finns sen att leva för? |
Sekund måste bringa förlust, |
Sen Danderyds gravvalv sig slutit |
Sen denna ljuva stund |
Sen dess genom Ryssland han trumman följt, |
Sen detta älskade namn steg opp, |
Sen du ej mer är Afrodites vagga. |
Sen du har grusats på jorden! |
Sen fyrti år! |
Sen först med lämpor han gjort försök, |
Sen gammalt i eld och brand, |
Sen krutrök svärtade ditt lätta skrov, |
Sen lycka, makt och ära gått förut. |
Sen några veckors frihet jag fått smaka, |
Sen ryssarnes besök. |
Sen skalden odödlighetsprägel |
Sen skildes de att taga tjänst, |
Sen soluppgången de dragit förbi, |
Sen tretton år i oväns band, |
Ser kinderna blossa så äppleröda. |
Ser staben an och allas fattning granskar. |
Ser upp från bordet. |
Sett flaggan sjunka på Sveaborg, |
Sett honom och känt. |
Sexårig ryttare utan tadel |
Sibirien gjort grått. |
Sig gjorde riktigt grann |
Sig skockar folkets hop. |
Sig utan veck om kraftig lägg. |
Silverfaten stodo redo |
Sin ambradoft de lockigt rika hjässor. |
Sin balsam, moderligt van, |
Sin bästa ära fick från den |
Sin fader den vilde Erik |
Sin fagra Cecilia, skydda |
Sin fagra lyckodröm, |
Sin fot till hemmet dragen! |
Sin frihet och sitt fosterland |
Sin hane bonden spänner. |
Sin hälsning med en hovmans vana |
Sin kosa nu tåget styrde. |
Sin krigsbror tala hörde. |
Sin längtan står han ej mer emot, |
Sin morgonpsalm han börjat sjunga bara, |
Sin not han kastade föga öm |
Sin panna med förtidigt vitnad lock, |
Sin plats har Gustav valt på holmens krön |
Sin post han valde -- här höll han ut, |
Sin rustibus, blott i linnet klädd, |
Sin seger martyren skall hava. |
Sin skatt av fiskarnas lekar |
Sin stadga åter, nu hon läser stycket: |
Sin stridshäst också av folket fick |
Sin sviktande flygel han själv för an |
Sin torftiga stuga i gammalt skick, |
Sin trobet, sitt misstag att sona, |
Sin trogne Lewenhaupt, en visionär, |
Sin väg bland hopar, ystra, glädjedruckna. |
Sin värja återfår av Gustavs hand |
Sin yngsta, sin sista här. |
Sina segerglada söner under svajande baner, |
Sirockodimman kring Soractes topp |
Sist kring var sin fältherrstav. |
Sist ljöd i hennes öra |
Sitt byte kastar ner till lek åt sina ungar. |
Sitt hårda läger och sin ljuva blund, |
Sitt land får ingen lämna nu i sticket. |
Sitt namn och segerns han hörde än |
Sitt ritstift återfann och om en stund |
Sitt snilles rätta vin i rågat mål. |
Sitt tag om springarens manke |
Sitt yttersta stöd har han ändå där |
Sitt, herr kornett! hon säger, |
Sjunken ögonhåla stirrar |
Själv svärmeriets stora illusion |
Själv var han ej färdig att söka frid |
Sjönk kvällens rosensken. |
Skaldinnan får ej neka. Hennes man |
Skall bringa landet jämmer och sorg. |
Skall drunkna så i mörker, skam och hån |
Skall förbi här inom kort, |
Skall han bära i sin ficka |
Skall han ej mer vid festsalutens dån |
Skall han i dess maskor en krona fånga, |
Skall hans minne, längst av Nordens, glömskans böljor stå emot. |
Skall hävden säga, att det just var han, |
Skall ske på stunden! |
Skall återskänka drömmen från i går, |
Skam få alla nya, fula |
Skapade med tålig forskning, där det vilda mod rev ned. |
Skatter skördade i söder |
Ske, han sade, Herrens vilje, |
Sken månen ner, |
Skilda folk och zoner fira nu hans minnes sekeldag |
Skogen ensam ej förtvivlat, har det forna lynnets art. |
Skogsvandringen |
Skott och jubel och trumpeter, |
Skulle friden fjärma, skilja |
Skulpterade dörren, ren sammanträtt |
Skymta fjäderhattar fram. |
Skärande och kallt som stål, |
Skön och spotsk och missbelåten |
Slet klipparen ont hos sin förre kung |
Slikt offer tar jag ej emot |
Slottsherren |
Sluge statsmän, edra herrar |
Släppa till den ena kon? |
Släppa till sitt skinn för intet |
Släta fänrikskinder färga, |
Slöt sig med häpna anletsdrag |
Smidd av månestrålar känns ej kronan tung. |
Små flickor och gossar, |
Snart bräddades med outsäglig smärta. |
Snart glimmar en gnista ej mer på häll. |
Snart hans pipa hela striden |
Snart hovarna bullra i saktat trav |
Snart härligt i toner sjöng ut |
Snart lyste mot Karl och hans trogna häst |
Snart skulle göra fred. |
Soldaten blint in i faran går, |
Som aldrig ett gräs varit böjt |
Som avskedshälsning till en mor, en brud, |
Som bjudit nyss sin blanka rand |
Som bjudit rövaren till paradiset. |
Som blivit kvinnfolksgöra nu |
Som bor i musklerna och rinner bort |
Som bragte ett brådskande: I gevär! |
Som brav soldat, det ser jag, |
Som brickorna på ett bräde. |
Som brusar på löddrig bringa. |
Som bubblor ur bottenlöst djup. |
Som de avsked taga ville |
Som den där lätt |
Som den stod på Upplands gärden, |
Som drivs i faror av den blinda kraften, |
Som drog sin bärgning ur fjäll och våg, |
Som droppen skälver ytterst på en gren. |
Som du jag minns den juninatt, |
Som då hotad vapenbroder |
Som dånade förbi! |
Som dämpat tanke och hejdat ord. |
Som efter kolsvart natt en tropisk dag, |
Som ej fått tumla i den gröna hagen, |
Som ej i nödens stund har gett sig själv förlorad. |
Som ej vart köpt i år. |
Som en brunlockig ungersven |
Som en silverkrusad dyning |
Som endast byta namn i samma värld. |
Som fatens rosor, lille Görans bön |
Som flyttades undan av vinden. |
Som fordom min lille prins. |
Som fostrade Engelbrekt? |
Som frukter bära, |
Som främling mer. |
Som funnes ej gator och torg, |
Som för att dana sig för hovets ton |
Som för Söderns underblommor i den rike Cliffords park. |
Som förr hans psalm: |
Som fört mig hit ur mödor mång, |
Som gav kraft och sammanhållning |
Som generalen lutad |
Som gett de förfärliga huggen, |
Som gick, förrn de ungas kärlek |
Som Gideon han fäktat, |
Som ginge hans tankar kring minnets hem |
Som gungar glatt i första ljus från öster. |
Som Gustav Adolf en gång vana |
Som gått kring hans vida rike, |
Som gärd utav hans ridderliga sinne. |
Som hade bannor förskyllt. |
Som hade hertigen hört vart ord |
Som han med dem en hemlig frändskap känt, |
Som har gett mig vedernamn. |
Som hastigt lade sig frusen, |
Som herre och kung över svenske män |
Som huvudroll i mina drömmar hade. |
Som hånar hans drömmar, glöm ej därvid, |
Som hälsade honom ur folkets själ |
Som här ditt öga kan se, |
Som här vid mitt bröst sökt värn, |
Som hövdes i en stund av sådan vikt |
Som i elfte timmen kom. |
Som i en avskedsblick hans öga innesluter. |
Som i en blixt han ser, |
Som i sitt eget fall drog också dig i gruset? |
Som in i saln sin sommarskugga brett |
Som ingen annan |
Som ingen elak -- folket säger så -- |
Som jag dem sett vid Jankowits i Böhmen. |
Som Karl emot Fredrik med ljungande vapen. |
Som Karl pekat ut med sitt svärd. |
Som klingar från den ljusa, gröna strand! |
Som komme Vintern, den kalla, |
Som krävde en släckande flod, |
Som litet puder, efter dagens mod, |
Som lyktat fångenskapen, |
Som låg med ljus och dunkelhet emellan |
Som lärosätets kurator, |
Som med sin friska ande sönderrev |
Som medikus var det, han först steg opp, |
Som mellan högarna och pussen tvekar. |
Som mente så väl och rätt. |
Som mötas här framför de unga leden. |
Som nu genom åldrar ljuda |
Som nu i luften väsa mot varandra. |
Som närmare här skriver |
Som nödrop sänder det klockors skall |
Som också brukat i damasker trivas. |
Som orkanen gick attacken |
Som oss från Babels älvar återförde. |
Som piskades skummig av kulors vin, |
Som på det stilla vattnet vid ett kast |
Som på sin äng vid Kungsör. |
Som pärlorna i ett glas vin. |
Som ryktet tillagt siareförmåga: |
Som rörs av vinddrag därinne, |
Som sade dess susande andedräkt: |
Som sammankittats av trofast blod |
Som sig bör hans jordafärd. |
Som sist för Lauretta till exempel. |
Som sken och sjöd, |
Som skeppet bland vikande böljeskum |
Som skulle få henne kvickt i jord. |
Som skylande för dagens ögonpar |
Som sköldar tinnarna smycka. |
Som slumrar i tillit och ro. |
Som slumrat från bragder i marmorn därinne. |
Som smattrande igenom sorlet trängde. |
Som solen klar i dag hans ställning är: |
Som solen på en molnfri vinterdag. |
Som sorg förtunnar, |
Som spelats av vigda händer |
Som stäppens stjärnor sände. |
Som svar han blott får tårefloder |
Som Svitiod sänt ut på den strålande färden! |
Som svämmande gjutit sitt överflöd |
Som sätter av i sträck? |
Som söver sinnet i veklig frid, |
Som talat till sin trogne son: Var färdig! |
Som tjänare hos herrar utomländska. |
Som troget fästepar |
Som ute på fönstret gråter, |
Som vankar med lur och med hillebård |
Som vart min brud vid Kina, |
Som vi lärde av Banér! -- |
Som vid Wittstock sent på dagen, |
Som vilat sig på trappan här helt kort, |
Som virvlade trummor i vindens låt. |
Som vreda lejon, ej som offerlamm, |
Som åkte Hekate från Erebos, |
Sondottern, stolts Ulrika, |
Sorgligt hissad halvt på stång. |
Speglat mitt emot i våg. |
Spetsen pennorna att skriva |
Sporrande den svarta hästen, |
Spänd inunder fjäderhatten |
Stampar lilla röda klacken, |
Starkodders minne vart åter sant |
Steg en dag från Lövstads tak. |
Steg för steg på vita gångarn |
Steg som en elak fe den gamla fröken. |
Steg upp med sakta andesorl |
Steg upp och tackade och bjöd farväl. |
Steg varmt till kinden vid Fritiofs mod, |
Steg, färgande nordens pol. |
Stenbock vid svarvstolen |
Stenbocks kurir |
Stjärnarps fana fjärran röjdes, |
Stod där i vrån, i vitt med nött förgyllning. |
Stod fastväxt kvar med gapande mund: |
Stod hemvänd karolin. |
Stod regementets kalk bredvid patenen. |
Stolt och fri och obesvärad, |
Stor sak med mig! |
Stortidender för visso |
Stred om sin upptäckt mot Bartholin |
Strider, hårdare än fordom under Torstenson och Horn, |
Sträcker emot dem de tvenne flyglar. |
Stränge herrn under jubelbrus |
Strött askfärg över -- aska släcker lågor. |
Styr nedåt backen sin holsteinerhingst |
Styv av gyllne broderier. |
Står en yngling, vilkens hållning |
Står ensam upprätt av ert hus |
Står Gustav färdigklädd, med hatt och handskar. |
Står minnet lika strålande kvar -- |
Står slottsfrun och väntar i aftonsken |
Står stel liksom en stod. |
Står upp i er, |
Stått och sett -- nu ut han brister: |
Ställd på svartklädd katafalk. |
Stämma våra hjärtan möte vid det ringa Stenbrohult. |
Stödd på träben, sen det andra |
Svea komma kan till makt. |
Svea, för den karga näring, som du gav ur sinad barm, |
Sveamoder, van att sända ut i kyller och bantlär |
Sveas gamla modershjärta klappar med allt högre slag, |
Svensk och finne dystert tiga. |
Svensk, helt rätt och slätt, må bli |
Svenskars, finnars ringa flock. |
Svenske herrar, tonen dämpen, |
Svensksund |
Sveper som i krutröksmoln. |
Sverige, där jämväl den minste |
Sveriges famn nu sluter sig, |
Sveriges hjälte och försvar. |
Sviktade den enes fana, |
Svär, att endast under hatten |
Svärd och sporrbeväpnad häl. |
Så alla dessa hårda bröst |
Så blev han då fri. -- Över Stockholms torg |
Så blir riket ditt! |
Så bräddfullt var hjärtat, att nästa |
Så de nu i botten drucko |
Så djupt som svärd och bajonett |
Så drömmer den fångne. Hjulet står still, |
Så dödsblek, så lång och rank. |
Så ensligt och tomt det blivit |
Så fick jag dig åter omsider! |
Så finns dock Herren Gud! |
Så flink och färdig, är kung Karl, |
Så föllo mina ögon tillhopa -- |
Så gruvlig dom i förstone |
Så gärna se en ängel! -- Det är sagt, |
Så hade de gjort opp. |
Så hade han sysslat med många ting |
Så har gamle Rudbeck dock levat till nytta. |
Så helt jag levde i en period, |
Så heter hans paroll, |
Så hälsade honom hans kära, |
Så hörs ett allmänt rop. |
Så ivrigt, som kamraten glömsk av allt |
Så jämmerligt som det gjorde? |
Så klädde sig folket i krigarskrud, |
Så kom hans djupa röst till svar: |
Så kunde fattas kort, |
Så kyligt undrande den vilar |
Så larmade den vilde unge token. |
Så litet som en musch av sot från köket. |
Så ljus och mild |
Så ljusets fiende instinktlikt känner. |
Så länge krutet talar i Svensksund, |
Så länge obrukt finns en fot |
Så mild som månen över sjön, |
Så månget bröst i Sveriges land |
Så rent som för blodskuld er band |
Så Rosenstein -- det bästa hjärtelag, |
Så råkas vi om sex år då |
Så satt han en afton vid egen härd |
Så ses vi! Minns du, när vi sågos senast? |
Så själve kung Karl skulle varit belåten. |
Så skall jag dygdig bli av hjärtans grund |
Så slapp han att gå ut som knekt -- |
Så småsint, avundsam, glitterströdd, |
Så snart han talat i nåder... |
Så spörjer den unge i nattens vind, |
Så spörjer från stjärnorna skaldens röst. |
Så står hon hel för dem, i vad hon säger. |
Så svärmaren skapade efter hand |
Så sällsamt sorgligt, att jag föll i gråt. |
Så tacksam lyssnare man funnit sällan, |
Så vart han en hög, absolut suverän -- |
Så visst som dygnets tomma liv |
Så visst som fosterland är mer |
Så visst som oss till egendom |
Så vuxo vi upp vid Tegnérska ljud |
Så vänder han hem till sin fäderneborg |
Så vördad och kär. |
Så är du värd att ha ägt Tegnér! |
Såg Hultman, sin gamle lakej: |
Såg mig som hovsekter -- |
Såg ner på all den dårskap, all den flärd, |
Såg sig knappt mot räddarn om, |
Såg Sverige sitt hopp och värn. |
Såg ur sitt förklä opp |
Sågs den andres hjälparhär |
Sång på den 13 november 1882 |
Såsom hövitsmän omsider |
Säg ej igen, du bryter vårt förbund, |
Säg ett ord -- och jag guldkronan ger dig |
Säg Lina, minns du kvällen |
Säg, glöder hon än hos en yngre släkt? |
Säg, om i suset kring nattlig stig |
Säg, skola vi så bliva borta rent |
Säg, är du färdig att offra allt, |
Säger gamle höglandskämpen, |
Sängen är tom! Är det så du vakar? |
Söka främmande gesanter |
Sömnlös av och an på klippig bädd. |
Söta Malin, lilla duva, |