Föregående | C D V W Å Ä Ö  | Nästa | Start
Falkonetens dova tunga
Fantastiskt läto mig förstå
Farväl! -- Som blixten var han utför trappan.
Fast butter prosa aldrig fatta kan
Fast då mot vanan icke jag fått svar.
Fast hennes sånger över landet gå,
Fast hettan glödgade plåten.
Fast poesin förflugit --
Fast väktaren tutat tolv.
Fasthellre minnets makt hon lyda tycktes,
Fastän dess par
Fastän det sports, att herrarne
Fastän hans tjänst var sträng,
Fatta ej de små vid bron.
Fick brått vid Södertull.
Fick ej sedan far för skatten
Fick i Münster världen fred.
Fick samlad hela sin spridda glöd,
Fick sköta plog och harv,
Fingo sedan ock sin del,
Finner du din näpna huva
Flagga gul och blå steg opp.
Flydd är nu det namns förtrollning,
Flyga lätta puderkorn.
Flög herr Jan från led till led.
Flöt Kerstis tåreström.
Fontanger och peruker
Formera fyrkant! -- Det var sagt.
Forsen lik en fjättrad kämpe ryter,
Fram till vår huvudskalleplats
Fram ur silversträng och cederträ.
Framför ett fönster -- lagom till tittut
Framför sitt sköna slott gå glatt i land,
Framför trapporna till tronen
Framåt med Herrans och Gideons svärd,
Framåt över graven i segerfärd,
Framåt, mina tyska bröder!
Framåt, mitt småländska rytteri!
Fred! det ljöd från bleka läppar -- från förblödda hjärtan: Fred!
Fridens skördar ned i smulor,
Friedländarens kallnade, stumma kanon --
Friskare, förrn sol gått ner.
Frisörens konst, och kinden väderbiten,
Fru Hedvig Eleonora,
Fru Lenngren då och Kellgren? -- Också dem.
Fruktar du försåt ifrån min broder,
Fruktat mer än eld och pest.
Frukterna av tolv års bragder,
Frågar han de vackra båda:
Från alla hagar kom en doft,
Från arsenalen dundrar
Från barnen vart skild,
Från bruden den unga då vek var ros.
Från dem och till Lützens blå brigad
Från den ena stranden stötte
Från det vita örngottsvar.
Från edra stolta torn!
Från fattigman hans bröd.
Från flydda vårar minnets doft fanns kvar
Från gamla kopparstick mig välbekant.
Från gemensamt segerlopp,
Från godset, den döde förbrutit,
Från grinden ej vi se
Från grund och till tak.
Från gyllne högsal svärdet ned
Från havet inåt skären nattlig våg
Från hennes läppar ljöd som trolsk musik:
Från Holmen dundrade av hjärtans grund
Från hårda öden
Från hög till låg, genom stad och land,
Från insjön och kryddgårdens friska mylla.
Från knappa tegar och låga tak
Från ljuv omsider blir led,
från Musalö, på högerns division,
Från nylövad björk, från vårgrön vret
Från pfalsisk underläpp,
Från Pommern in i Polen bryta vi,
Från samma berömda strid,
Från segerns förstfödde son till sist
Från sjunde himmeln rycktes
Från strand till strand den slutna fronten räcker,
Från stundens ävlan går minnesgod
Från Sverige och Sveriges bröd? --
Från svunnen tid.
Från sången i Nord.
Från tusendes mnnd!
Från Viborgsviken aldrig vände om.
Från vikarnas rodnande vatten
Fräcka hopar sig och pocka:
Främst i denna djärva skara
Fröken Märta oförsagt
Fuktat deras brödraband.
Fulltaligt nu, i hemmets nejd
Fundersam står hon.
Furuskogen vinkar mörk och dyster,
Fy, du har ett osvenskt hjärta,
Fyller allt med vilda skrik.
Fyra män vid var sin foras sida.
Få dela lika lott.
Få fara hem med frid!
Få fälla timmer, bryta sten
Får högre smak som skänk av hennes hand.
Får makt med tanken:
Får Sveriges öde förvandling
Får tanken fångad i en magisk ring.
Fått säga de ord,
Fått ut ur boet första gången ila.
Fädrens enkla liv dem pröva lyster,
Fäll nu åran, slupen lägg på svaj --
Fältherrn, som vi svuro lydnad,
Föga anger undersåten.
Följa Carols segerspår!
Följt och älskat intill döden,
För allt han räckte -- han delte vård
För alltid trodde stum.
För att ej störa hennes sorgsna stämning,
För att få se ännu en ärlig gång
För att göda sunnankusten med vår sista must och märg
För att i morgon bära
För att visa drottning Kerstin,
För byteslystna ryssar --
För Dalarnes gossar han diktade den
För daler gått och gällt,
För dans och lek var ingen böjd
För dem, som sälja socker, te med mera, --
För den andres skott och sting.
För den, som älskar Sveriges ädla sång,
För denna stenhops skull,
För dessa täta gröna blad
För detta fattiga landet där
För dig, som de 'den vackre svensken' kalla.
För diktens sanning -- det kostat blod
För er, det sista ädla skott
För fyrti år sen på samma slätt,
För första gång på länge
För gasthistorier jag utan krus
För grundskott en fregatt -- en annan står i lågor.
För hans fregatter, caïker och chebecker.
För hans sak med skarpa stål,
För hertigens stålblick och rovfågelsnäbb
För hjältarne på väg till finska vatten.
För hjälten rågat var måttet,
För honom templet tillsammans band
För honom var det bland snö och is
För honom, som bland de fria
För Katarinas tron att lägga Sverige bundet.
För klingan, som du frälst!
För kungahuset har han
För kärvt kanske den sköna bort han stötte,
För lilla Anna.
För mig att tala om,
För mig låg blott en sak till hands:
För mina öron lät det som ett dåd.
För några är hon damen, i vars hus
För ofärd och skam.
För oss filistéerna flykte!
För oss och salig konung Karl
För resan ordnar han de strödda bladen.
För ryttaren och hästen,
För sent, för sent! från hans kabinett
För siktet och hindrade skottet.
För simpelt skämt de voro föremål --
För självbestånd och bröd.
För spegeln i blotta korsetten
För syndens straff och lagens hot
För sådan herre och sådan färd
För sällhet, som består
För tankarna den bästa vilostaden.
För trossknekt som för fältmarskalk
För var galär, som vimplad lade ut.
För Wismar är buffelns änne,
Förankrad på glimmande våg.
Förbi i Merians kopparstick.
Förbi var hela ståten
Förblödde på Vorsklas strand.
Förente trofast vän med vän
Förflyktiga kanske det bästa
Förgråtna ögon ur fönsterspringor
Förgäter henne ej vid sekelfesten.
Förgäves, förgäves -- de efter bli.
Förkvävs infanteriet!
Förliden natt han sista gången skattat.
Förlorar sig skimret av forskarens lampa.
Förlåt, jag ser, du rynkar pannan ren,
Förlänt åt det flyktiga nu.
Förmådde ej mer vid trumpeternas skall
Förnumstigt yttrar han till sista kunden,
Förr en mö, som hette Blenda.
Förr han hastade emot
Förra sommaren, då länsman
Förrn böljan mot stranden vart bruten,
Förrn fullrepstrappan sig mot jullen sänkt,
Förrn hågen brann att komma dit på nytt.
Förrn jag begrep det hela,
Förrn till hans kinder strömmar
Förråda dem -- de äro nordbor båda.
Förrän han ger ur konstfull gyllne skål
Förrän man frågat, vad författarn heter.
Försiktigt han lägger sin börda ned
Försiktigt, tyst den låtes upp.
Förskrämda flyktingar i tusental
Först måste jag bädda i snön med fröjd
Först vill från stäppen jag hämta till dans
Först vill jag andas frost på hans krans
Försvunnit från nordiska land,
Försvunno i fjärran de mörka led --
Fört vid tårtan och pokaln.
Förtalat hans redliga hjärta.
Förtonande ifrån pendylen dallrat. --
Förts högtidligt över torgen
Förts över bron till obekanta land.
Förtydas kunde ej.
Förtöjd mellan bugande strå.
Förunna oss ert nya stycke nu!
Förvandlad är du som din tjusarkung --
Förvandlade den värld, jag levde i.
Förvildade örtagård.

[topp]