|
Föregående | A B C D E F G H I J K L M N O P R S T U V W Å Ä Ö
| Nästa | Start
|
| Falkonetens dova tunga |
| Fantastiskt läto mig förstå |
| Farväl! -- Som blixten var han utför trappan. |
| Fast butter prosa aldrig fatta kan |
| Fast då mot vanan icke jag fått svar. |
| Fast hennes sånger över landet gå, |
| Fast hettan glödgade plåten. |
| Fast poesin förflugit -- |
| Fast väktaren tutat tolv. |
| Fasthellre minnets makt hon lyda tycktes, |
| Fastän dess par |
| Fastän det sports, att herrarne |
| Fastän hans tjänst var sträng, |
| Fatta ej de små vid bron. |
| Fick brått vid Södertull. |
| Fick ej sedan far för skatten |
| Fick i Münster världen fred. |
| Fick samlad hela sin spridda glöd, |
| Fick sköta plog och harv, |
| Fingo sedan ock sin del, |
| Finner du din näpna huva |
| Flagga gul och blå steg opp. |
| Flydd är nu det namns förtrollning, |
| Flyga lätta puderkorn. |
| Flög herr Jan från led till led. |
| Flöt Kerstis tåreström. |
| Fontanger och peruker |
| Formera fyrkant! -- Det var sagt. |
| Forsen lik en fjättrad kämpe ryter, |
| Fram till vår huvudskalleplats |
| Fram ur silversträng och cederträ. |
| Framför ett fönster -- lagom till tittut |
| Framför sitt sköna slott gå glatt i land, |
| Framför trapporna till tronen |
| Framåt med Herrans och Gideons svärd, |
| Framåt över graven i segerfärd, |
| Framåt, mina tyska bröder! |
| Framåt, mitt småländska rytteri! |
| Fred! det ljöd från bleka läppar -- från förblödda hjärtan: Fred! |
| Fridens skördar ned i smulor, |
| Friedländarens kallnade, stumma kanon -- |
| Friskare, förrn sol gått ner. |
| Frisörens konst, och kinden väderbiten, |
| Fru Hedvig Eleonora, |
| Fru Lenngren då och Kellgren? -- Också dem. |
| Fruktar du försåt ifrån min broder, |
| Fruktat mer än eld och pest. |
| Frukterna av tolv års bragder, |
| Frågar han de vackra båda: |
| Från alla hagar kom en doft, |
| Från arsenalen dundrar |
| Från barnen vart skild, |
| Från bruden den unga då vek var ros. |
| Från dem och till Lützens blå brigad |
| Från den ena stranden stötte |
| Från det vita örngottsvar. |
| Från edra stolta torn! |
| Från fattigman hans bröd. |
| Från flydda vårar minnets doft fanns kvar |
| Från gamla kopparstick mig välbekant. |
| Från gemensamt segerlopp, |
| Från godset, den döde förbrutit, |
| Från grinden ej vi se |
| Från grund och till tak. |
| Från gyllne högsal svärdet ned |
| Från havet inåt skären nattlig våg |
| Från hennes läppar ljöd som trolsk musik: |
| Från Holmen dundrade av hjärtans grund |
| Från hårda öden |
| Från hög till låg, genom stad och land, |
| Från insjön och kryddgårdens friska mylla. |
| Från knappa tegar och låga tak |
| Från ljuv omsider blir led, |
| från Musalö, på högerns division, |
| Från nylövad björk, från vårgrön vret |
| Från pfalsisk underläpp, |
| Från Pommern in i Polen bryta vi, |
| Från samma berömda strid, |
| Från segerns förstfödde son till sist |
| Från sjunde himmeln rycktes |
| Från strand till strand den slutna fronten räcker, |
| Från stundens ävlan går minnesgod |
| Från Sverige och Sveriges bröd? -- |
| Från svunnen tid. |
| Från sången i Nord. |
| Från tusendes mnnd! |
| Från Viborgsviken aldrig vände om. |
| Från vikarnas rodnande vatten |
| Fräcka hopar sig och pocka: |
| Främst i denna djärva skara |
| Fröken Märta oförsagt |
| Fuktat deras brödraband. |
| Fulltaligt nu, i hemmets nejd |
| Fundersam står hon. |
| Furuskogen vinkar mörk och dyster, |
| Fy, du har ett osvenskt hjärta, |
| Fyller allt med vilda skrik. |
| Fyra män vid var sin foras sida. |
| Få dela lika lott. |
| Få fara hem med frid! |
| Få fälla timmer, bryta sten |
| Får högre smak som skänk av hennes hand. |
| Får makt med tanken: |
| Får Sveriges öde förvandling |
| Får tanken fångad i en magisk ring. |
| Fått säga de ord, |
| Fått ut ur boet första gången ila. |
| Fädrens enkla liv dem pröva lyster, |
| Fäll nu åran, slupen lägg på svaj -- |
| Fältherrn, som vi svuro lydnad, |
| Föga anger undersåten. |
| Följa Carols segerspår! |
| Följt och älskat intill döden, |
| För allt han räckte -- han delte vård |
| För alltid trodde stum. |
| För att ej störa hennes sorgsna stämning, |
| För att få se ännu en ärlig gång |
| För att göda sunnankusten med vår sista must och märg |
| För att i morgon bära |
| För att visa drottning Kerstin, |
| För byteslystna ryssar -- |
| För Dalarnes gossar han diktade den |
| För daler gått och gällt, |
| För dans och lek var ingen böjd |
| För dem, som sälja socker, te med mera, -- |
| För den andres skott och sting. |
| För den, som älskar Sveriges ädla sång, |
| För denna stenhops skull, |
| För dessa täta gröna blad |
| För detta fattiga landet där |
| För dig, som de 'den vackre svensken' kalla. |
| För diktens sanning -- det kostat blod |
| För er, det sista ädla skott |
| För fyrti år sen på samma slätt, |
| För första gång på länge |
| För gasthistorier jag utan krus |
| För grundskott en fregatt -- en annan står i lågor. |
| För hans fregatter, caïker och chebecker. |
| För hans sak med skarpa stål, |
| För hertigens stålblick och rovfågelsnäbb |
| För hjältarne på väg till finska vatten. |
| För hjälten rågat var måttet, |
| För honom templet tillsammans band |
| För honom var det bland snö och is |
| För honom, som bland de fria |
| För Katarinas tron att lägga Sverige bundet. |
| För klingan, som du frälst! |
| För kungahuset har han |
| För kärvt kanske den sköna bort han stötte, |
| För lilla Anna. |
| För mig att tala om, |
| För mig låg blott en sak till hands: |
| För mina öron lät det som ett dåd. |
| För några är hon damen, i vars hus |
| För ofärd och skam. |
| För oss filistéerna flykte! |
| För oss och salig konung Karl |
| För resan ordnar han de strödda bladen. |
| För ryttaren och hästen, |
| För sent, för sent! från hans kabinett |
| För siktet och hindrade skottet. |
| För simpelt skämt de voro föremål -- |
| För självbestånd och bröd. |
| För spegeln i blotta korsetten |
| För syndens straff och lagens hot |
| För sådan herre och sådan färd |
| För sällhet, som består |
| För tankarna den bästa vilostaden. |
| För trossknekt som för fältmarskalk |
| För var galär, som vimplad lade ut. |
| För Wismar är buffelns änne, |
| Förankrad på glimmande våg. |
| Förbi i Merians kopparstick. |
| Förbi var hela ståten |
| Förblödde på Vorsklas strand. |
| Förente trofast vän med vän |
| Förflyktiga kanske det bästa |
| Förgråtna ögon ur fönsterspringor |
| Förgäter henne ej vid sekelfesten. |
| Förgäves, förgäves -- de efter bli. |
| Förkvävs infanteriet! |
| Förliden natt han sista gången skattat. |
| Förlorar sig skimret av forskarens lampa. |
| Förlåt, jag ser, du rynkar pannan ren, |
| Förlänt åt det flyktiga nu. |
| Förmådde ej mer vid trumpeternas skall |
| Förnumstigt yttrar han till sista kunden, |
| Förr en mö, som hette Blenda. |
| Förr han hastade emot |
| Förra sommaren, då länsman |
| Förrn böljan mot stranden vart bruten, |
| Förrn fullrepstrappan sig mot jullen sänkt, |
| Förrn hågen brann att komma dit på nytt. |
| Förrn jag begrep det hela, |
| Förrn till hans kinder strömmar |
| Förråda dem -- de äro nordbor båda. |
| Förrän han ger ur konstfull gyllne skål |
| Förrän man frågat, vad författarn heter. |
| Försiktigt han lägger sin börda ned |
| Försiktigt, tyst den låtes upp. |
| Förskrämda flyktingar i tusental |
| Först måste jag bädda i snön med fröjd |
| Först vill från stäppen jag hämta till dans |
| Först vill jag andas frost på hans krans |
| Försvunnit från nordiska land, |
| Försvunno i fjärran de mörka led -- |
| Fört vid tårtan och pokaln. |
| Förtalat hans redliga hjärta. |
| Förtonande ifrån pendylen dallrat. -- |
| Förts högtidligt över torgen |
| Förts över bron till obekanta land. |
| Förtydas kunde ej. |
| Förtöjd mellan bugande strå. |
| Förunna oss ert nya stycke nu! |
| Förvandlad är du som din tjusarkung -- |
| Förvandlade den värld, jag levde i. |
| Förvildade örtagård. |