Föregående | A B C D E F G H I J K L M N O P R S T U V W Å Ä Ö  | Nästa | Start
Carolus Linnæus
Den gamla fröken
Den trettonde mars
Djursholm
Carl Petter Lenngren lider ej därpå.
Carolus Linnæus
Dalinska tidens folk i simpelt läder.
Damastdräll med pontak på
De akta det icke -- de viska och tala.
De alltid haft er ätt:
De bedja som en gunst allen
De blå bataljonerna skrida.
De bortfört vårt unga livsherrskap,
De drabbat samman med dunder och knall
De drogo till Fredrikshall.
De döendes läppar stamma.
De fina välska herrarne på språng,
De flyende han tar med väldig hand,
De Frese -- säger han -- ni mår ej väl.
De friska fädernas kraft och mod
De få, som kriget spart.
De färdats förbi någon borg
De gode bondemänner här
De ha hört, att drottning Kerstin
De hade blott ljugit -- ljugit.
De hedra sin älskade herre,
De hyste ej hat till en stackars kung.
De högas bifall väckt.
De hörde blott suset i bladen
De i sina pannor välva
De klyftige säga, att blott för sig
De konstiga främmande ord.
De kära tavlor man mot väggen skjutsat.
De lovande äro de förre.
De lycklige, som äro där i kväll
De långa mödors fåfängt mogna skörd.
De långa, mörka kanoner,
De lärde herrarnes överman,
De mena, att hon eder ovän är
De mäktige styra de och ställa,
De männer, som svara kunna.
De möte stämt, de två,
De nalkas. Han ser dem, han känner dem väl,
De ofödda släkten -- det gäller dem!
De redan börjat spela,
De röde präster viska med varandra
De satt sig i en vrå
De satte sig bland blommorna
De se liksom på bakgrund av en dröm
De segrat. På fältet i skön parad
De små vilja bygga och bo.
De sopas bort av vaknande sydvästen.
De stores grifter, ditt eget hem,
De sträva med sviktande knä.
De syftat åt Sveriges hjärterötter,
De sörjande veta att fylla sin plikt,
De talte ej mera -- de tego.
De tigande tjänarne fatta
De trogna, skyllrande leden,
De tu knappt mötts en gång.
De tu med muntert mod
De tunga vagnarna rassla,
De tvenne med klappande bröst
De ur ledet stego opp
De vita, yrande flingor.
De vänner två med grånad lock,
De återfått med freden.
De återfått varandra ock,
De älskande lyckliga tu.
De, som i hans fotspår trädde,
Dem hade han rubbat -- ett dåligt tecken.
Dem skulle kören bära
Dem, som kriget så förent?
Den afton kom, då aldrig mer det brann,
Den andra stranden skugga djupt förmörkar.
Den andra tålamod.
Den andre stod förvånad: Nå minsann!
Den arm, som rör sig där i tebordsstöket,
Den arma svenska jorden nu
Den bistre fadren i tanken ler,
Den blick, som vilar trygg och nöjd i hans,
Den blåa färgen i förvånad blick,
Den boning som jag fyllt med nattlig skräck,
Den dag, som dröjer bak skyn.
Den döende, vad det väl är för ljud.
Den egna härdens ro och löjets rätt
Den elfte Karl i sin kämpakrets
Den ena tonen sade sorg,
Den ene vandrar ädelt allvarsam,
Den enkle krigarns röst.
Den fagra fresterskan, som rosen gav,
Den fattiga Anna förvånad fann
Den florsbit, som taggen rev loss.
Den flyktiga skymten av svaghet var borta.
Den forne nummerhästen,
Den fånge, vid svarvstoln där sitter.
Den fångne fältherrn man stängde,
Den för, som har så brått.
Den fört till den gamles öra
Den gamla drottning god,
Den gamla fröken
Den gamla fröken fattat stort behag
Den gamla Karlamodren
Den gamla staden låg i sömn,
Den gamlas tavlor, bo och husgeråd.
Den gamle herrn, som har en sådan makt,
Den gamle Jesper av gårdens vakt
Den gamle slöt. De hunnit fram
Den gamle stackarn, som slutat sin rund,
Den glada festen -- så är titeln ju!
Den grymme härjarn kom.
Den hand, som bläckspår aldrig nalkas fått,
Den hand, som svingade Sveriges svärd
Den helga låga, hans sånger väckt,
Den hemska skådeplatsen dit förlade.
Den hette Sverige. Du nya tid,
Den här, som ej hade sin like.
Den höga gestalten, på leriga gator.
Den höga ättemor,
Den höge till tröst --
Den höjd, där snillet firar sina lekar,
Den ilande fläkt,
Den klingade så varmt, så milt och gott,
Den korta staven med tuben.
Den kraft, vi räddat, är för god
Den krets, som slog ett slag för sunt förnuft,
Den krumma sabeln han drog,
Den kung, som trofast med folket gick
Den kära lilla.
Den leende Anna med grop i kind --
Den lilla Anna nickar glatt god kväll
Den lilla lyder, bävande och snar.
Den lille far ut och in som en svala.
Den lille reder sig rask.
Den lille viskar uti hans öra:
Den länge sitter vid andras bord
Den lön av ett yngre släkte,
Den lösta locken får du fatt kanhända.
Den marsch, som klingar ur dimma:
Den minste bar
Den morgon, med truppen han drog sin kos,
Den nittonde augustis morgonsol
Den nordan, som yrde igen hans spår.
Den nyhet, det åskslag, som Köpenhamn
Den nyss beklämde ser förhoppningsfull
Den riksens trogne jarl!
Den ryska centern, blottad i sin flank,
Den ryske bonden lämnat sin plog
Den samma vitgula luggen
Den sista februari
Den skald, som manar sitt folk till bot
Den skall bliva honom värd.
Den skymmande slöjan flugit,
Den slagne sitt huvud lagt ned.
Den sortens pengar, som vi fått,
Den spejande vandrarens skarpa blick
Den sprungna bågen läggs på Kellgrens kista.
Den späda grönskan log,
Den starka kanonaden är förbi,
Den starke Per han lindade
Den starke, som frälst ett rike,
Den starke, som låga kan sätta mot låga.
Den stolta, klingande Gustaviaden?
Den styvern slant för slant.
Den svarta silkesstrumpan sluter
Den svenska elden vinner dock på längd
Den svenska jorden blott sörja kan --
Den svenska ungdomens blomma?
Den svenske studenten i sliten dräkt
Den svärm, som gången har fyllt,
Den sömnlöses steg.
Den sörjande modren öppnar sin famn
Den tappre Nassau ser sitt hopp förstört
Den tappre ryssen, blek, med arm i band,
Den tolfte Karl upp till mönstring ställt
Den trettonde mars
Den tunga mödans stråt
Den unga fantasiens alkemi
Den unge friherrn talar: Erik du,
Den unge krigarn strök med handen lugnt
Den unge vid foran förstår det, han.
Den vilande Herkules lekte på strängar.
Den visa, sefirerna förde
Den vita frun i kammaren där
Den väldiga stommen stod oskadd kvar,
Den åska, vilken världen
Den ädla fru sig reser
Den ädla Kristina,
Den ädla Svea har gjort sitt val,
Den ädla taffelrund, som hon höll kär,
Den ädle herr Gustaf Banér.
Den äldres namn, av börden ej beglänst,
Den älskades kista.
Den är som kardborrn, denna kvicka meter,
Den överridande kyrassiärn,
Den överstänkte -- men vad nu? Han ler!
Den, som först kom upp med dem.
Den, som här är äldst i graden,
Den, som vi i alla öden
Deras hårda händer knötos
Deras levnadsöden fört dem ren
Deras trogna tårar falla
Deras trogna, svenskblå ögon
Dess bröstvärn springa med knall på knall.
Dess börd att pröva längtar jag
Dess järn i åkern skär
Dess murar skina,
Dess skäraste klang.
Dess valvbåge kröner,
Dess ädlaste gåva, sången,
Dessa fyra män i vadmalsdräkten
Dessa lagar, lika klara för ett strå i Värends mark
Dessa ynglingar ur herreflocken.
Det arvet var trohet hos stora och små,
Det bar ej någon nöd!
Det bar mot nord på morgontöcknig bana.
Det blir dock yppiga gemak
Det blixtrar i gulgrå dimma.
Det blodet, det blodet på Linköpings torg
Det blåser en bitande nordanstorm,
Det blött och betalat, som det har bort,
Det bo, som hållits hop av aktsam vård,
Det bor en sällsam glans i djupen
Det bräddfulla hjärtat blott brista vill,
Det bud, härnäst hon väntar,
Det bär mot nord. Han finner sig för god
Det börjar skymma, då en svår galär
Det dyra minnet rostfritt återvände.
Det där ha grannarne på reda hand --
Det där porträttet i sin medaljong.
Det fattades ännu mycket.
Det feltes ett ord i hans hjältedikt,
Det fina, vita hullet kläder gott
Det fjät, som hävden likt stålklang gömmer,
Det flödande talet råkar i ebb,
Det folk, som fostrat odödlig sång,
Det forna Atlantis med dygd och mod,
Det för hans skull är, som Stiernhielm
Det gamla landet, där mången ser
Det glittrade på sjö.
Det glunkas, hon byker till domsens dag
Det gula kyllret slöks ensamt opp
Det gäller honom ock.
Det gäller möta den objudne gästen.
Det gäller snöra renseln ren i kväll
Det hemska minne, natten efterlämnat.
Det hämtar ur glimmande vik
Det härliga templet i götisk prakt
Det hör nu en gång till, -- det är hans sed
Det jämmerligt gått ned,
Det kallar för sina.
Det kallar jag Vasagry.
Det kallas nödmynt, säger folk,
Det klagar som djupt ur ett sargat bröst,
Det klaraste förstånd, som ödet tvungit
Det klingar av stål från förborgad härd,
Det knackar på hans dörr. Holla, vem där?
Det kommer, det kommer till dig en dag
Det kostat nöd att skrapa hop
Det kvalm, som tungt kring Romas kullar hängde.
Det kvällas hastigt, mörkret faller på,
Det luftslott, han byggde i natten,
Det låg en klagan däri:
Det låg ett fängslande jag vet ej vad
Det lästes av konung och karolin,
Det målade skåpet med årtal på,
Det mörksens avskum jag icke rädes --
Det ordet, som kröner bedriften
Det renska vinet pärlar
Det ringaste hemmet i Sveriges land.
Det Rudbeck är,
Det sades, att om onsdag åtta dar
Det sjunger och glittrar vid insjöns strand --
Det sjungits en enda gång.
Det skimmer av lycka, som lyste opp
Det slott, som sjönk i stoft
Det smattrar från gravar och dikesvall,
Det som ett tordön lät.
Det stora dramats täckelse går ner,
Det stora fönstret med rutor i bly
Det stora ordet.
Det stormade i Dahlbergs krigarbröst,
Det ståndar ett slott vid Östersjö,
Det står ett sken längs horisontens rand
Det suckade så tungt i norr --
Det svällde en tår bak hans ögonlock
Det såg bak remnade framtidsskyn?
Det sägs, hon skriver? -- Ja, nog är hon kvick
Det sörjande ekot frågar: var?
Det torpet efter far.
Det utför kung Karl i handling.
Det var att himlen förtjäna
Det var blott ett avskedsskämt, en lek
Det var det gamla fosterlandets röst,
Det var då decembersnön kring Lund
Det var en aftonstund,
Det var en nordanvind i detta brev,
Det var en sorgegök,
Det var en svensk kavallerisignal,
Det var en syn för de djupa led,
Det var ett Gud signe och Gud bevara!
Det var i den yttersta nödens stund --
Det var ingenderas vilja,
Det var med alldenstund, ithy
Det var Olympia, förtrollerskan,
Det var Stålhandske med hjälpen,
Det var vid Kungsör, på sin säkra rygg
Det var vid Lund. På de vida fält
Det var vid vassen av den krökta ström --
Det var, liksom jag maktlös långt ifrån
Det vart min lott att slava.
Det vart till vatten, till vatten!
Det velat i toner smälta,
Det vore skam, om i vår nöd
Det ångar en hälsning mot fönsterranden:
Det åter mönstras under blågul fana.
Det är den höga kronans mynt
Det är ej nu några gårdar mer,
Det är ej värre, du.
Det är en yngling av ett annat skrot,
Det är fest på Mälarstränder,
Det är hans land -- ja, han andas det.
Det är hon där, kusin Märta,
Det är ju de samma ögon blå,
Det är ju där, som han, assessorn, bor,
Det är långt igen
Det är män, som världen känner,
Det är så skärande kallt i kväll,
Det är vad landet har innerst känt,
Det är, som vi hade själva
Detta barn, det är Linnæus. Fast han kom av stubbig rot,
Dimmigt brinner vaxljusveke
Din gärning lärer jag aldrig glömma.
Din högstämda sång,
Din olycksgubbe, så håll då mund! --
Diplomatiskt och betänksamt
Dit -- tätt vid Stedingks front -- dit vill han ro
Dit ner med Carl Michaels röst.
Dit sene vandrarn blickade så gärna.
Dit styr tankens djärva segling, dit idéers segerhär.
Ditt huvud till mitt bröst,
Ditt regemente, Västmanland,
Ditt svenska samvetes ädle tolk!
Djupt i sin grundval skakas hela ön
Djursholm
Djursholm, du, som hägnat hans lycka,
Dock ej skämt det ärvda odalblodet.
Dock kan ännu jag dricka
Douglas stack sitt svärd i skidan,
Douglas' Stjärnarp gav ej vika,
Douglas, Lilje, krigskamrater,
Drabanten vid dörren hörde,
Drick först er konungs skål
Drog fogde en sveklig vinst,
Drottning Kerstin, drottning Kerstin,
Druvans blod och ovänskarans
Du alltid är den Lina,
Du byggnad av snille och hjältemod,
Du förtretliga, du mössa,
Du gav mig tröst.
Du hjälpt dem, din satanist!
Du klingande svenska tunga,
Du kunde det sist i Turki't.
Du räckte kring Dens dyra blod,
Du sjunger icke mer,
Du skall icke vänta länge,
Du så hånligt talar om.
Du säger, att du ren fått nog sen sist
Du trampar fjäten för eget gagn,
Du var mitt val!
Du vet, att fröken mitt emot är död.
Du värnat med svärdet skarpt och bart
Du älskat mig -- skulle jag dig döma?
Du är min man, fast med blod på handen!
Du är så arm, Kristina Alexandra,
Du, endast du, tog dig an min sak
Du, Karlars kärlek, Gustavers hopp,
Du, Sveavälde i Norden,
Då -- plötsligt därborta från stranden
Då begynte riktigt festen,
Då blir det annat slag,
Då breder sin stjärniga karta ut.
Då fick jag Amors skott.
Då fienderna seglat av,
Då fröken sade: Jag dem sett och känt.
Då fångenskapens bittra kalk
Då förr han ur sadeln steg ner,
Då gallsjuk Reuterholm uti sin yra
Då glad efter vunnet slag
Då gråhårsmän rycktes till härens led,
Då Gustav ger befallning om sin slup --
Då Gustav steg ombord på skärgårdsflottan.
Då Gyllenborg sig reser upp igen, --
Då ha vi sparat samman nog
Då han från skötet som tre års prins
Då hans här, så gott som slagen,
Då Hellas ännu låg i natt och förvildning
Då hemåt han lände med ära,
Då härdas stålet i mattad arm.
Då hördes den blackige klipparens ritt,
Då i det samma ett höstlöv föll
Då jag var skald och ung
Då Kerstis huvud dök.
Då klämd i övermaktens famn
Då lade sig fåran på bister kind
Då livet likt nattgammal is bedrar,
Då ljöd en röst -- den var ej, som jag tänkt.
Då ljödo trumslag vid början av bron
Då lossna de andra. Räddning och fred
Då luften av smatter och hurra var full
Då lyser det svagt i ett litet torp
Då maken stred vid Warschau,
Då midnatten teg,
Då nalkas moskovitiskt övermod
Då oförmodat sorgebudet ljöd:
Då Per och Kersti bytte ring
Då på flygeln salvor hördes --
Då reser hon sig i sitt änkedok,
Då ropas det: Konungen blöder!
Då ropas i gången: Här är jag igen,
Då ropet skallade: brand!
Då segerfröjdens tolk,
Då skar igenom folkets sorl
Då skogen suckar liksom i dröm
Då skuren nalkas, utav järnskrot tung,
Då skådespelet lider mot sitt slut.
Då smälter sinnet hos järnhård man:
Då smög din arm, min Lina,
Då sonen stred vid Lund!
Då spejarnes lansar stungo
Då spirar väl endräkt ur smärta
Då spränger vreden vart hemligt tvång,
Då står man sig i Småln.
Då talte du -- jag hör din röst --
Då tanken våndas i frätande sorg
Då till en koja vid Svartbäckstull
Då tryta sans och ord.
Då träder hans bild,
Då vaknar en oro, han ej förstår
Då var du vid min sida,
Då var hon borta, och så gol hanen.
Då varje gata än var mänskotom,
Då våra mödor rättan få slut
Då Årdala klockor ringa till pingst,
Då än från Leipzigs och Warschaus dar
Då är det hon, som fängslar land och stad
Då är du än min flicka
Då över Mälarn drogo sommarskurar
Där blickar han ut över Sundets våg,
Där breder ut sig, som på kartans blad,
Där bön om seger sändes
Där de mot varandra stå!
Där det matta skenet irrar,
Där dröj, o son av vårt tidevarv,
Där dväljs den dolda, som till fröjd och tröst
Där en bro är kastad över
Där en hymn till Nordens Pallas
Där fick han en daler, en sprittny skrud,
Där fladderlynne vart beslutsamt lugn
Där flödat glödgat vin och vankats tal
Där flöjeln gnisslar på koppartaket.
Där fäste han henne med ljusgul lock,
Där följer Karl sin tågande här,
Där gick vid siarens lystringsord
Där går gränsen mellan Sverige
Där gärdad av master han låg,
Där hade i båten sitt möte
Där han lekte -- där han älskat varje liten tuva grön,
Där han skrider i gavotten,
Där har han sin barnblick ur vaggan höjt,
Där har han som yngling på åkern plöjt,
Där hennes sticksöm den till hälften höljde.
Där hugstore siare vuxo opp
Där håller stilla en dyster karm
Där hög i drivet silver
Där isiga skurar och blodregn sköljt,
Där just hans övermakt hans nederlag förvållar.
Där klappade tusen hjärtan
Där kommer Nassaus flotta, bog vid bog.
Där ligga mask och mantel från i går,
Där livregementet stred.
Där låg dess röda saffiansfodral,
Där lågo än delar och väntade trycket.
Där lämnar han sedeln med sitt namn:
Där lärkan lik en strålig punkt,
Där man i dag blott frälst från ryssens knut
Där människosläktets vagga stod,
Där på en bricka jag såg sammanförd
Där Revals lejon, de trogna tre,
Där satt jag och väntade oförsagt,
Där skramlar betsel, där klirrar pamp,
Där speltes på klaver emellanåt
Där spörjes mer än tio
Där striden hetast stod,
Där stum han vandrar vid fålens töm,
Där stundom mötte mig. Då ryste jag.
Där Svea tronar i lycka,
Där Svea tronar i ärans sken
Där taktfast patrullerna skrida.
Där tog efter fader han kronans rock,
Där tändes ett hjälteny!
Där utländskt lån av glitter, guld och gift,
Där vandrade ett fästepar
Där viken just nedom en kulle
Där våren höll sitt intåg då
Där är det -- därborta vid skogens rand --
Där är han säkrast att vänta.
Där är han, där syns han i sträckt galopp,
Därför att jag väv och spånad
Därnere bugande fogde står
Därtill en Herrans smorde!
Däruppe finns en liten värld för sig,
Däruppe i Fredrikshavns kastell
Därutanför kring slottet
Därutanför skyggt,
Därute på glimmande spegel
Därute vinden har kastat om,
Dött bort i hans inre rum.

[topp]