Föregående | A B C D E F G H I J K L M N O P R S T U V W Å Ä Ö
| Nästa | Start
|
Carolus Linnæus |
Den gamla fröken |
Den trettonde mars |
Djursholm |
Carl Petter Lenngren lider ej därpå. |
Carolus Linnæus |
Dalinska tidens folk i simpelt läder. |
Damastdräll med pontak på |
De akta det icke -- de viska och tala. |
De alltid haft er ätt: |
De bedja som en gunst allen |
De blå bataljonerna skrida. |
De bortfört vårt unga livsherrskap, |
De drabbat samman med dunder och knall |
De drogo till Fredrikshall. |
De döendes läppar stamma. |
De fina välska herrarne på språng, |
De flyende han tar med väldig hand, |
De Frese -- säger han -- ni mår ej väl. |
De friska fädernas kraft och mod |
De få, som kriget spart. |
De färdats förbi någon borg |
De gode bondemänner här |
De ha hört, att drottning Kerstin |
De hade blott ljugit -- ljugit. |
De hedra sin älskade herre, |
De hyste ej hat till en stackars kung. |
De högas bifall väckt. |
De hörde blott suset i bladen |
De i sina pannor välva |
De klyftige säga, att blott för sig |
De konstiga främmande ord. |
De kära tavlor man mot väggen skjutsat. |
De lovande äro de förre. |
De lycklige, som äro där i kväll |
De långa mödors fåfängt mogna skörd. |
De långa, mörka kanoner, |
De lärde herrarnes överman, |
De mena, att hon eder ovän är |
De mäktige styra de och ställa, |
De männer, som svara kunna. |
De möte stämt, de två, |
De nalkas. Han ser dem, han känner dem väl, |
De ofödda släkten -- det gäller dem! |
De redan börjat spela, |
De röde präster viska med varandra |
De satt sig i en vrå |
De satte sig bland blommorna |
De se liksom på bakgrund av en dröm |
De segrat. På fältet i skön parad |
De små vilja bygga och bo. |
De sopas bort av vaknande sydvästen. |
De stores grifter, ditt eget hem, |
De sträva med sviktande knä. |
De syftat åt Sveriges hjärterötter, |
De sörjande veta att fylla sin plikt, |
De talte ej mera -- de tego. |
De tigande tjänarne fatta |
De trogna, skyllrande leden, |
De tu knappt mötts en gång. |
De tu med muntert mod |
De tunga vagnarna rassla, |
De tvenne med klappande bröst |
De ur ledet stego opp |
De vita, yrande flingor. |
De vänner två med grånad lock, |
De återfått med freden. |
De återfått varandra ock, |
De älskande lyckliga tu. |
De, som i hans fotspår trädde, |
Dem hade han rubbat -- ett dåligt tecken. |
Dem skulle kören bära |
Dem, som kriget så förent? |
Den afton kom, då aldrig mer det brann, |
Den andra stranden skugga djupt förmörkar. |
Den andra tålamod. |
Den andre stod förvånad: Nå minsann! |
Den arm, som rör sig där i tebordsstöket, |
Den arma svenska jorden nu |
Den bistre fadren i tanken ler, |
Den blick, som vilar trygg och nöjd i hans, |
Den blåa färgen i förvånad blick, |
Den boning som jag fyllt med nattlig skräck, |
Den dag, som dröjer bak skyn. |
Den döende, vad det väl är för ljud. |
Den egna härdens ro och löjets rätt |
Den elfte Karl i sin kämpakrets |
Den ena tonen sade sorg, |
Den ene vandrar ädelt allvarsam, |
Den enkle krigarns röst. |
Den fagra fresterskan, som rosen gav, |
Den fattiga Anna förvånad fann |
Den florsbit, som taggen rev loss. |
Den flyktiga skymten av svaghet var borta. |
Den forne nummerhästen, |
Den fånge, vid svarvstoln där sitter. |
Den fångne fältherrn man stängde, |
Den för, som har så brått. |
Den fört till den gamles öra |
Den gamla drottning god, |
Den gamla fröken |
Den gamla fröken fattat stort behag |
Den gamla Karlamodren |
Den gamla staden låg i sömn, |
Den gamlas tavlor, bo och husgeråd. |
Den gamle herrn, som har en sådan makt, |
Den gamle Jesper av gårdens vakt |
Den gamle slöt. De hunnit fram |
Den gamle stackarn, som slutat sin rund, |
Den glada festen -- så är titeln ju! |
Den grymme härjarn kom. |
Den hand, som bläckspår aldrig nalkas fått, |
Den hand, som svingade Sveriges svärd |
Den helga låga, hans sånger väckt, |
Den hemska skådeplatsen dit förlade. |
Den hette Sverige. Du nya tid, |
Den här, som ej hade sin like. |
Den höga gestalten, på leriga gator. |
Den höga ättemor, |
Den höge till tröst -- |
Den höjd, där snillet firar sina lekar, |
Den ilande fläkt, |
Den klingade så varmt, så milt och gott, |
Den korta staven med tuben. |
Den kraft, vi räddat, är för god |
Den krets, som slog ett slag för sunt förnuft, |
Den krumma sabeln han drog, |
Den kung, som trofast med folket gick |
Den kära lilla. |
Den leende Anna med grop i kind -- |
Den lilla Anna nickar glatt god kväll |
Den lilla lyder, bävande och snar. |
Den lille far ut och in som en svala. |
Den lille reder sig rask. |
Den lille viskar uti hans öra: |
Den länge sitter vid andras bord |
Den lön av ett yngre släkte, |
Den lösta locken får du fatt kanhända. |
Den marsch, som klingar ur dimma: |
Den minste bar |
Den morgon, med truppen han drog sin kos, |
Den nittonde augustis morgonsol |
Den nordan, som yrde igen hans spår. |
Den nyhet, det åskslag, som Köpenhamn |
Den nyss beklämde ser förhoppningsfull |
Den riksens trogne jarl! |
Den ryska centern, blottad i sin flank, |
Den ryske bonden lämnat sin plog |
Den samma vitgula luggen |
Den sista februari |
Den skald, som manar sitt folk till bot |
Den skall bliva honom värd. |
Den skymmande slöjan flugit, |
Den slagne sitt huvud lagt ned. |
Den sortens pengar, som vi fått, |
Den spejande vandrarens skarpa blick |
Den sprungna bågen läggs på Kellgrens kista. |
Den späda grönskan log, |
Den starka kanonaden är förbi, |
Den starke Per han lindade |
Den starke, som frälst ett rike, |
Den starke, som låga kan sätta mot låga. |
Den stolta, klingande Gustaviaden? |
Den styvern slant för slant. |
Den svarta silkesstrumpan sluter |
Den svenska elden vinner dock på längd |
Den svenska jorden blott sörja kan -- |
Den svenska ungdomens blomma? |
Den svenske studenten i sliten dräkt |
Den svärm, som gången har fyllt, |
Den sömnlöses steg. |
Den sörjande modren öppnar sin famn |
Den tappre Nassau ser sitt hopp förstört |
Den tappre ryssen, blek, med arm i band, |
Den tolfte Karl upp till mönstring ställt |
Den trettonde mars |
Den tunga mödans stråt |
Den unga fantasiens alkemi |
Den unge friherrn talar: Erik du, |
Den unge krigarn strök med handen lugnt |
Den unge vid foran förstår det, han. |
Den vilande Herkules lekte på strängar. |
Den visa, sefirerna förde |
Den vita frun i kammaren där |
Den väldiga stommen stod oskadd kvar, |
Den åska, vilken världen |
Den ädla fru sig reser |
Den ädla Kristina, |
Den ädla Svea har gjort sitt val, |
Den ädla taffelrund, som hon höll kär, |
Den ädle herr Gustaf Banér. |
Den äldres namn, av börden ej beglänst, |
Den älskades kista. |
Den är som kardborrn, denna kvicka meter, |
Den överridande kyrassiärn, |
Den överstänkte -- men vad nu? Han ler! |
Den, som först kom upp med dem. |
Den, som här är äldst i graden, |
Den, som vi i alla öden |
Deras hårda händer knötos |
Deras levnadsöden fört dem ren |
Deras trogna tårar falla |
Deras trogna, svenskblå ögon |
Dess bröstvärn springa med knall på knall. |
Dess börd att pröva längtar jag |
Dess järn i åkern skär |
Dess murar skina, |
Dess skäraste klang. |
Dess valvbåge kröner, |
Dess ädlaste gåva, sången, |
Dessa fyra män i vadmalsdräkten |
Dessa lagar, lika klara för ett strå i Värends mark |
Dessa ynglingar ur herreflocken. |
Det arvet var trohet hos stora och små, |
Det bar ej någon nöd! |
Det bar mot nord på morgontöcknig bana. |
Det blir dock yppiga gemak |
Det blixtrar i gulgrå dimma. |
Det blodet, det blodet på Linköpings torg |
Det blåser en bitande nordanstorm, |
Det blött och betalat, som det har bort, |
Det bo, som hållits hop av aktsam vård, |
Det bor en sällsam glans i djupen |
Det bräddfulla hjärtat blott brista vill, |
Det bud, härnäst hon väntar, |
Det bär mot nord. Han finner sig för god |
Det börjar skymma, då en svår galär |
Det dyra minnet rostfritt återvände. |
Det där ha grannarne på reda hand -- |
Det där porträttet i sin medaljong. |
Det fattades ännu mycket. |
Det feltes ett ord i hans hjältedikt, |
Det fina, vita hullet kläder gott |
Det fjät, som hävden likt stålklang gömmer, |
Det flödande talet råkar i ebb, |
Det folk, som fostrat odödlig sång, |
Det forna Atlantis med dygd och mod, |
Det för hans skull är, som Stiernhielm |
Det gamla landet, där mången ser |
Det glittrade på sjö. |
Det glunkas, hon byker till domsens dag |
Det gula kyllret slöks ensamt opp |
Det gäller honom ock. |
Det gäller möta den objudne gästen. |
Det gäller snöra renseln ren i kväll |
Det hemska minne, natten efterlämnat. |
Det hämtar ur glimmande vik |
Det härliga templet i götisk prakt |
Det hör nu en gång till, -- det är hans sed |
Det jämmerligt gått ned, |
Det kallar för sina. |
Det kallar jag Vasagry. |
Det kallas nödmynt, säger folk, |
Det klagar som djupt ur ett sargat bröst, |
Det klaraste förstånd, som ödet tvungit |
Det klingar av stål från förborgad härd, |
Det knackar på hans dörr. Holla, vem där? |
Det kommer, det kommer till dig en dag |
Det kostat nöd att skrapa hop |
Det kvalm, som tungt kring Romas kullar hängde. |
Det kvällas hastigt, mörkret faller på, |
Det luftslott, han byggde i natten, |
Det låg en klagan däri: |
Det låg ett fängslande jag vet ej vad |
Det lästes av konung och karolin, |
Det målade skåpet med årtal på, |
Det mörksens avskum jag icke rädes -- |
Det ordet, som kröner bedriften |
Det renska vinet pärlar |
Det ringaste hemmet i Sveriges land. |
Det Rudbeck är, |
Det sades, att om onsdag åtta dar |
Det sjunger och glittrar vid insjöns strand -- |
Det sjungits en enda gång. |
Det skimmer av lycka, som lyste opp |
Det slott, som sjönk i stoft |
Det smattrar från gravar och dikesvall, |
Det som ett tordön lät. |
Det stora dramats täckelse går ner, |
Det stora fönstret med rutor i bly |
Det stora ordet. |
Det stormade i Dahlbergs krigarbröst, |
Det ståndar ett slott vid Östersjö, |
Det står ett sken längs horisontens rand |
Det suckade så tungt i norr -- |
Det svällde en tår bak hans ögonlock |
Det såg bak remnade framtidsskyn? |
Det sägs, hon skriver? -- Ja, nog är hon kvick |
Det sörjande ekot frågar: var? |
Det torpet efter far. |
Det utför kung Karl i handling. |
Det var att himlen förtjäna |
Det var blott ett avskedsskämt, en lek |
Det var det gamla fosterlandets röst, |
Det var då decembersnön kring Lund |
Det var en aftonstund, |
Det var en nordanvind i detta brev, |
Det var en sorgegök, |
Det var en svensk kavallerisignal, |
Det var en syn för de djupa led, |
Det var ett Gud signe och Gud bevara! |
Det var i den yttersta nödens stund -- |
Det var ingenderas vilja, |
Det var med alldenstund, ithy |
Det var Olympia, förtrollerskan, |
Det var Stålhandske med hjälpen, |
Det var vid Kungsör, på sin säkra rygg |
Det var vid Lund. På de vida fält |
Det var vid vassen av den krökta ström -- |
Det var, liksom jag maktlös långt ifrån |
Det vart min lott att slava. |
Det vart till vatten, till vatten! |
Det velat i toner smälta, |
Det vore skam, om i vår nöd |
Det ångar en hälsning mot fönsterranden: |
Det åter mönstras under blågul fana. |
Det är den höga kronans mynt |
Det är ej nu några gårdar mer, |
Det är ej värre, du. |
Det är en yngling av ett annat skrot, |
Det är fest på Mälarstränder, |
Det är hans land -- ja, han andas det. |
Det är hon där, kusin Märta, |
Det är ju de samma ögon blå, |
Det är ju där, som han, assessorn, bor, |
Det är långt igen |
Det är män, som världen känner, |
Det är så skärande kallt i kväll, |
Det är vad landet har innerst känt, |
Det är, som vi hade själva |
Detta barn, det är Linnæus. Fast han kom av stubbig rot, |
Dimmigt brinner vaxljusveke |
Din gärning lärer jag aldrig glömma. |
Din högstämda sång, |
Din olycksgubbe, så håll då mund! -- |
Diplomatiskt och betänksamt |
Dit -- tätt vid Stedingks front -- dit vill han ro |
Dit ner med Carl Michaels röst. |
Dit sene vandrarn blickade så gärna. |
Dit styr tankens djärva segling, dit idéers segerhär. |
Ditt huvud till mitt bröst, |
Ditt regemente, Västmanland, |
Ditt svenska samvetes ädle tolk! |
Djupt i sin grundval skakas hela ön |
Djursholm |
Djursholm, du, som hägnat hans lycka, |
Dock ej skämt det ärvda odalblodet. |
Dock kan ännu jag dricka |
Douglas stack sitt svärd i skidan, |
Douglas' Stjärnarp gav ej vika, |
Douglas, Lilje, krigskamrater, |
Drabanten vid dörren hörde, |
Drick först er konungs skål |
Drog fogde en sveklig vinst, |
Drottning Kerstin, drottning Kerstin, |
Druvans blod och ovänskarans |
Du alltid är den Lina, |
Du byggnad av snille och hjältemod, |
Du förtretliga, du mössa, |
Du gav mig tröst. |
Du hjälpt dem, din satanist! |
Du klingande svenska tunga, |
Du kunde det sist i Turki't. |
Du räckte kring Dens dyra blod, |
Du sjunger icke mer, |
Du skall icke vänta länge, |
Du så hånligt talar om. |
Du säger, att du ren fått nog sen sist |
Du trampar fjäten för eget gagn, |
Du var mitt val! |
Du vet, att fröken mitt emot är död. |
Du värnat med svärdet skarpt och bart |
Du älskat mig -- skulle jag dig döma? |
Du är min man, fast med blod på handen! |
Du är så arm, Kristina Alexandra, |
Du, endast du, tog dig an min sak |
Du, Karlars kärlek, Gustavers hopp, |
Du, Sveavälde i Norden, |
Då -- plötsligt därborta från stranden |
Då begynte riktigt festen, |
Då blir det annat slag, |
Då breder sin stjärniga karta ut. |
Då fick jag Amors skott. |
Då fienderna seglat av, |
Då fröken sade: Jag dem sett och känt. |
Då fångenskapens bittra kalk |
Då förr han ur sadeln steg ner, |
Då gallsjuk Reuterholm uti sin yra |
Då glad efter vunnet slag |
Då gråhårsmän rycktes till härens led, |
Då Gustav ger befallning om sin slup -- |
Då Gustav steg ombord på skärgårdsflottan. |
Då Gyllenborg sig reser upp igen, -- |
Då ha vi sparat samman nog |
Då han från skötet som tre års prins |
Då hans här, så gott som slagen, |
Då Hellas ännu låg i natt och förvildning |
Då hemåt han lände med ära, |
Då härdas stålet i mattad arm. |
Då hördes den blackige klipparens ritt, |
Då i det samma ett höstlöv föll |
Då jag var skald och ung |
Då Kerstis huvud dök. |
Då klämd i övermaktens famn |
Då lade sig fåran på bister kind |
Då livet likt nattgammal is bedrar, |
Då ljöd en röst -- den var ej, som jag tänkt. |
Då ljödo trumslag vid början av bron |
Då lossna de andra. Räddning och fred |
Då luften av smatter och hurra var full |
Då lyser det svagt i ett litet torp |
Då maken stred vid Warschau, |
Då midnatten teg, |
Då nalkas moskovitiskt övermod |
Då oförmodat sorgebudet ljöd: |
Då Per och Kersti bytte ring |
Då på flygeln salvor hördes -- |
Då reser hon sig i sitt änkedok, |
Då ropas det: Konungen blöder! |
Då ropas i gången: Här är jag igen, |
Då ropet skallade: brand! |
Då segerfröjdens tolk, |
Då skar igenom folkets sorl |
Då skogen suckar liksom i dröm |
Då skuren nalkas, utav järnskrot tung, |
Då skådespelet lider mot sitt slut. |
Då smälter sinnet hos järnhård man: |
Då smög din arm, min Lina, |
Då sonen stred vid Lund! |
Då spejarnes lansar stungo |
Då spirar väl endräkt ur smärta |
Då spränger vreden vart hemligt tvång, |
Då står man sig i Småln. |
Då talte du -- jag hör din röst -- |
Då tanken våndas i frätande sorg |
Då till en koja vid Svartbäckstull |
Då tryta sans och ord. |
Då träder hans bild, |
Då vaknar en oro, han ej förstår |
Då var du vid min sida, |
Då var hon borta, och så gol hanen. |
Då varje gata än var mänskotom, |
Då våra mödor rättan få slut |
Då Årdala klockor ringa till pingst, |
Då än från Leipzigs och Warschaus dar |
Då är det hon, som fängslar land och stad |
Då är du än min flicka |
Då över Mälarn drogo sommarskurar |
Där blickar han ut över Sundets våg, |
Där breder ut sig, som på kartans blad, |
Där bön om seger sändes |
Där de mot varandra stå! |
Där det matta skenet irrar, |
Där dröj, o son av vårt tidevarv, |
Där dväljs den dolda, som till fröjd och tröst |
Där en bro är kastad över |
Där en hymn till Nordens Pallas |
Där fick han en daler, en sprittny skrud, |
Där fladderlynne vart beslutsamt lugn |
Där flödat glödgat vin och vankats tal |
Där flöjeln gnisslar på koppartaket. |
Där fäste han henne med ljusgul lock, |
Där följer Karl sin tågande här, |
Där gick vid siarens lystringsord |
Där går gränsen mellan Sverige |
Där gärdad av master han låg, |
Där hade i båten sitt möte |
Där han lekte -- där han älskat varje liten tuva grön, |
Där han skrider i gavotten, |
Där har han sin barnblick ur vaggan höjt, |
Där har han som yngling på åkern plöjt, |
Där hennes sticksöm den till hälften höljde. |
Där hugstore siare vuxo opp |
Där håller stilla en dyster karm |
Där hög i drivet silver |
Där isiga skurar och blodregn sköljt, |
Där just hans övermakt hans nederlag förvållar. |
Där klappade tusen hjärtan |
Där kommer Nassaus flotta, bog vid bog. |
Där ligga mask och mantel från i går, |
Där livregementet stred. |
Där låg dess röda saffiansfodral, |
Där lågo än delar och väntade trycket. |
Där lämnar han sedeln med sitt namn: |
Där lärkan lik en strålig punkt, |
Där man i dag blott frälst från ryssens knut |
Där människosläktets vagga stod, |
Där på en bricka jag såg sammanförd |
Där Revals lejon, de trogna tre, |
Där satt jag och väntade oförsagt, |
Där skramlar betsel, där klirrar pamp, |
Där speltes på klaver emellanåt |
Där spörjes mer än tio |
Där striden hetast stod, |
Där stum han vandrar vid fålens töm, |
Där stundom mötte mig. Då ryste jag. |
Där Svea tronar i lycka, |
Där Svea tronar i ärans sken |
Där taktfast patrullerna skrida. |
Där tog efter fader han kronans rock, |
Där tändes ett hjälteny! |
Där utländskt lån av glitter, guld och gift, |
Där vandrade ett fästepar |
Där viken just nedom en kulle |
Där våren höll sitt intåg då |
Där är det -- därborta vid skogens rand -- |
Där är han säkrast att vänta. |
Där är han, där syns han i sträckt galopp, |
Därför att jag väv och spånad |
Därnere bugande fogde står |
Därtill en Herrans smorde! |
Däruppe finns en liten värld för sig, |
Däruppe i Fredrikshavns kastell |
Därutanför kring slottet |
Därutanför skyggt, |
Därute på glimmande spegel |
Därute vinden har kastat om, |
Dött bort i hans inre rum. |